Jennifer Clements nya roman, En bön för de stulna, handlar om en flicka som växer upp på den mexikanska landsbygden, i en ökenby utanför turistorten Acapulco, där alla flickor görs fula.

”Det här är en ”fulhetssalong” och ingen skönhetssalong”, suckar byns enda frisör uppgivet kort innan hon försvinner spårlöst.

Flickan är döpt till Ladydi efter prinsessan Diana – alla bedragna kvinnors helgon – men kallas ”Boy” av sin mamma. Flickorna gömmer sig i hål i marken när de stora svarta bilarna hörs närma sig. Överlevnadsstrategierna är många. Ingen vill bli offer för människohandeln – den mörkaste sidan av knarkkartellernas verksamhet, som inte är i blickfånget lika mycket som knarket och pengarna.

”Vi är de argaste och elakaste människorna i Mexiko”, säger Ladydis mamma mellan ölklunkarna. Det är helt enkelt en konsekvens av omständigheterna.

Ladydi och hennes vänner växer upp nästan helt i avsaknad av män. En del har emigrerat till de större städerna eller till USA eller dött på vägen. Andra har anslutit sig till gängen. Jennifer Clement har researchat i tio år för boken. Och det märks. Boken är fantastiskt träffsäker i observationerna av de små vardagsdetaljerna som spelar stor roll och ibland är avgörande för vilken väg livet slår in på. Hur gamarna leder människorna till lik. Hur liken är kroppar de inte har någon relation till, men som har placerats där för att sända något slags budskap och framför allt för att skrämmas. Hur de dödliga transparenta skorpionerna skonar Ladydi när hon trycker i ett jordhål utanför huset när narkotikabanditerna kommer till byn i jakt på mogna flickor, som de antagligen har bevakat på håll under år.

Efter att ha bott på den guatemalanska landsbygden nära den mexikanska gränsen under flera år känner jag igen mycket av skildringarna i boken. Att det inte finns några vuxna män i byarna längre. Liksom att människor försvinner och andra kroppar dyker upp. Det som det inte pratas om finns inte, men dyker snart upp i en narco-corrido – knarkkartellernas egen musik som berättar det ingen annan får tala högt om.

Clement har framför allt hittat rätt i språk och ton. Det finns inte en överflödig mening. Clement är född i USA men har bott hela sitt liv i Mexiko. Hon har varit ordförande för PEN-mexiko 2009-2012 – en period då landet var ett av de farligaste i världen för journalister att vara verksam i och har hyllats för att genom fiktion och poesi lyckas transformera en mörk verklighet in i en parallell värld på ett sätt som både engagerar och berör oss. Hon lyckas i koncentrerad form fånga tillstånd, besvara frågor och förklara många subtila uttryck som fattigdom, rasism och diskriminering skapar. Osynliga för blotta ögat, men som finns där i relationer och framför allt genom begränsningar i livsrummet.

”Vi var bara två sidor från kontinentens historieböcker”, tänker Ladydi när hon lär känna den unga guatemalanska tjej som hon ska dela cell med efter att ha hamnat i fängelse. Båda tillhör de ursprungsfolket i sina respektive länder.

Det är både befriande och respektingivande att Clement gestaltar livet så som det är. Det finns inget att romantisera i fattigdomen. Det finns ingen snabbfix till lycka. Det finns kanske inte ens några drömmar som kan uppfyllas. Det är bara livet och det slutar sällan lyckligt.