”Läser du det här på en segelbåt, genom dina Ray-Ban-solglasögon i sällskap med, vad vet jag, två glittrande ryska systrar” frågar mig Russell Brand i första kapitlet av sitt manifest Revolution: Instruktioner för en ny världsordning. Det är så mycket som är fel med detta retoriska spörsmål: ”Segelbåt” är en bristfällig översättning av det engelska ordet ”yacht”. ”Lustjakt” är att föredra. Författaren tar för givet att läsaren är en heterosexuell man. Han framställer östeuropeiska kvinnor som konsumerbara prydnadsföremål.

Nämnas bör att jag sedan många år tillbaka är ett Brandfan. Vid första anblicken av hans fuskläderjeggings, kajalinramade rådjursögon, Robert Smith-kalufs och ålderdomligt lyriska språkbruk tjusades jag fullkomligt. Dock är 2006, 2007 och 2008 års vinnare av titeln Shagger of the Year just den sortens grabbiga vänsterman som fick kvinnor att bryta sig ur 1960-talets vänsterrörelse och forma andra vågens feminism.

Kritisk mot världsordningen

Revolution är sagda komikers förlängda svar på de frågor journalisten Jeremy Paxman ställde till honom i en intervju i BBC-programmet Newsnight i oktober 2013. Paxman förbryllades och förtörnades över att Brand aldrig hade röstat, ville krossa den rådande maktordningen och, ja, var anarkist helt enkelt. Intervjun har cirka 11 miljoner visningar på YouTube.

Brands sågning av den nuvarande världsordningen är full av vittra liknelser. Att tvinga eliten att underteckna Kyotoavtalet är ”som att ge Fred West en kvarsittning” och att använda demokrati till att hindra Ukip från att få fler stolar i Bryssel är ”som att använda Excalibur för att sätta i en ny stickpropp i en brödrost.” En hel del av materialet i Revolution är återanvända skämt från hans senaste komediturné The Messiah Complex. Som ståuppkomik gav det mig skrattparoxysmer, men som ideologiskt program ter det sig improduktivt.

Emily Wilding Davison, suffragetten som trampades ihjäl av Georg V:s häst när hon försökte sätta en rösträttsflagga på densamma, skulle inte uppmana dagens människor att rösta menar Brand. Ett ganska förmätet antagande, om än inte i paritet med de Tory-kvinnor som utger sig för att vara Davisons efterträderskor.

Julian Assange, skriver Russell, har ”blivit anklagad för sexuella övergrepp efter att han hade avslöjat krigsförbrytelser under en konflikt i Mellanöstern.” Är insinuationen, om någon, att ett samband finns? Det förmår jag inte utröna.

När Russell går igenom sina argument för att störta det kapitalistiska konsumtionssamhället har han verkligen mitt medhåll. 85 plutokrater har större ekonomiska tillgångar än tre och en halv miljarder människor. Jorden närmar sig ekologisk kollaps och de som kan göra mest för att förhindra detta lär inte göra det frivilligt. En världsomspännande revolution är den enda tänkbara räddningen.

Föreslår transcendental meditation

Men efter att ha framfört dessa åsikter i kapitel 1-5 bestrider författaren dem i kapitel 6. Något som verkligen har hjälpt Brand, enligt Brand, är insikten att det inte finns något rätt och fel. Allt som finns är ett system av övertygelser och verkligheten är bara en konstruktion.
Men… om hela verkligheten är en konstruktion och rätt och fel inte existerar kan ju Monsanto per definition inte vara ”ohederliga skitstövlar” som Brand betecknar dem längre fram i kapitlet. De många farliga effekterna av fracking kan inte vara de facto många farliga effekter. Alla de invektiv Brand öser över miljardärer och multinationella företag är helt omotiverade om fel inte existerar.

Långrandigt propagerande för transcendental meditation (TM) följer. Glädje kan bara komma inifrån och inifrån kan glädje bara komma om individen hänger sig åt TM™. Välbefinnande är alltså oavhängigt arbetsvillkor, fysisk hälsa och tillgång till föda. Vad är då poängen med att göra revolution? Primaters medfödda rättvisepatos som argument för kapitalismens avskaffande faller platt om det nu är ett faktum att glädjekänslor är oberoende av yttre omständigheter. Nöjda människor gör sällan uppror.

Borde stannat hemma

I kapitel 3 skriver Brand att han aldrig skulle ha lyckats sluta knarka utan andras stöd och uppmuntran. Så när han i kapitel 14 skriver ”det enda du kan förändra är dig själv” motsäger han ånyo sig själv och sin boktitel å det grövsta. Hur kan en världsrevolution bli av om ingen enda person är kapabel till någon som helst samhällsförändring? Hur var ens tidigare revolutioner, ”med giljotiner och arbetsläger”, möjliga? Vad var vitsen med Emily Wilding Davisons aktivism? Borde hon inte ha stannat hemma och mediterat i stället?

Transcendental meditation (TM™) är en avart av hinduismen som spreds från Indien till västvärlden i samma veva som George Harrison gick med i Hare Krishna. Här hemma hamnade Margot Wallström i blåsväder när hon 1998 genomgick TM™-rörelsens initieringsrit. Kritiker menade att rörelsen var oförenlig med en demokratisk värdegrund. 2005 grundade filmregissören David Lynch en stiftelse för spridande av TM™ i Hollywood. Utöver Russell Brand har David Lynch Foundation värvat bland andra Clint Eastwood, Ellen DeGeneres, Sarah Silverman, Donna Karan samt Lykke Li.

Borde lämna David Lynchs grupp

De flagranta självmotsägelserna gör Revolution: Instruktioner för en ny världsordning för dissonant för att tas på allvar. Det verkar nästan som om Brand hade ett färdigt manus till ett anarkistiskt manifest, snärjdes av Lynchs kohort, skrev in några av deras trossatser i manuset på måfå och skickade in den slutgiltiga texten till förlaget utan att ha läst den i sin helhet.

Den här recensentens kärlek till Russell Brand har inte svalnat för att hans instruktioner för en ny världsordning är en oxymoron. Sann kärlek tar sig uttryck i ärlighet. När man älskar någon säger man till om hen har läppstift på tänderna, äter för mycket godis, bör bryta kontakten med David Lynchs anhang och/eller avstå från att utforma politiska program. Komediant, bliv vid din läst.