Idag premiärvisas Lina Mannheimers dokumentär Ceremonin som handlar om Catherine Robbe-Grillet och cirkeln av deltagare i hennes sadomasochistiska sammankomster. Samma dag har filmatiseringen av storsäljaren Fifty Shades of Grey premiär. Den sistnämnda filmen bojkottas av feminister som tolkar dess sadomasochistiska inslag som en etiskt och politiskt problematisk erotisering av könade positioner av över- och underordning.

Jag frågar Lina Mannheimer om denna ideologiskt laddade tolkningsram har haft betydelse för hennes arbete. Hon menar att det är lättare att fördjupa sig och vända och vrida på denna zon av mänsklig erfarenhet med en kvinna som huvudperson. Hon skulle inte lockas av att göra en film som reproducerar en kliché om hur verkligheten ser ut utan tycker det är intressantare att fördjupa sig i en enskild människas värld vilket alltid är mer komplext. Det är inte givet att det inte skulle finnas en man som det var spännande att göra film om, men för henne har möjligheten att lyfta fram berättelser från kvinnor som är mellan 54 och 80 år gamla varit en del av lockelsen. Det är mycket sällsynt att äldre kvinnor får utrymme att tala om sin sexualitet, sina erotiska intressen och livsval. Hon har varit mer intresserad av det än av sadomasochism.

– Jag har aldrig varit så intresserad av BDSM (erotiska tekniker som går ut på att använda makt, disciplin och smärta i sexuellt syfte) och jag känner egentligen inte heller att jag har gjort en film om BDSM. När jag började träffa Catherine Robbe-Grillet och sätta mig in i hennes värld förstod jag ganska fort att det handlar om allmänmänskliga beteenden och drivkrafter.

Få tittaren att vända blicken inåt

Lina Mannheimer vill lyfta fram det allmänmänskliga i Catherine Robbe-Grillets relationer och ceremonier och velat göra en film som, trots att den skildrar ett tabubelagt ämne från äldre kvinnors perspektiv, ändå får tittaren att vända blicken inåt och reflektera över sig själv. Hon noterar att vissa berättelser inte kommer fram därför att de inte faller in i diskursen som råder i ett visst geografiskt eller intellektuellt område under en viss tid i historien, så för henne har det varit en fördel att arbeta i Frankrike.

– Jag vet inte hur politiskt laddat det är med sadomasochism i Sverige egentligen, men det har varit en fördel för mig att det i Frankrike finns en historisk tradition – från Sade till Foucault – att intellektualisera erotik. Man flyttar upp diskussionen från byxorna och då kan man vända och vrida på ett fenomen som ligger bortom huruvida det är bra eller dåligt, moraliskt eller inte.

I de protestantiska kulturerna är transparens ett ideal, resonerar Lina Mannheimer. Det finns stora fönster och en arkitektonisk idé om att släppa in ljus. I Frankrike stängs fönsterluckorna så fort det blir mörkt så att ingen kan se in. Fransmännen hyllar det hemliga rummet.

– Vi bygger våra äktenskapliga idéer på att vi ska vara varandra trogna, och det gör man absolut i katolska länder också, men det är mer eller mindre vedertaget i latinska länder att du kanske har ett förbund med någon, samtidigt som det är mer respekterat att du får ha dina egna privata rum.

Pornografiskt?

Stommen i filmen utgörs av sensuella och estetiskt tilltalande scener där Catherine Robbe-Grillet – eller Jeanne de Berg som hon kallas i dessa sammanhang – överser utförandet av ritualiserade övningar, där bland annat gränserna mellan det djuriska och det mänskliga och förhållandet till kroppens rytmer och synliga tecken på upphetsning undersöks. Jag undrar om regissören uppfattar dessa scener som pornografiska?

– Näe. Men jag sitter och funderar på vad pornografi är… Man måste nästan utgå från någon form av definition. Jag anser att de är erotiska och sexuellt laddade, men pornografi är så starkt lierad med en industri… Catherines ceremonier är inte gjorda för att titta på, utan de är gjorda bara för dem som är med, så jag var tvungen att skapa de här ceremonierna på ett sätt som kunde överbrygga glappet som uppstår när du som tittare sitter och passivt tittar på andra människors sexualitet. Det kan vara väldigt svårt att dela det, det kan bli löjeväckande och konstigt och allt vad du vill. Då var jag tvungen att försöka ge mig på att skapa ett bildspråk och ett innehåll där jag bjuder in tittaren som kanske inte alls delar den erotiska läggningen som skildras och som kanske är främmande för den här världen och dessutom sitter ganska bekvämt i sin biofåtölj.

Filmens ceremonier är fiktioner där Lina Mannheimer gestaltar Catherine Robbe-Grillets privata ceremonier. Hon valde en inspelningsplats i Göteborg där hon kunde använda trappor för att få ett underifrån- och ovanifrånperspektiv mellan vilka deltagarna kunde röra sig. Iscensättningen avspeglar delvis hennes egen smak, delvis hennes vilja att göra rättvisa åt Catherine Robbe-Grillets kärlek till detaljer, hennes noggrannhet när hon ordnar saker och hennes förtjusning i vackra ting. Hon ville dessutom fånga det sakrala i sammankomsterna:

– Det var viktigt att förhöja de här ceremonierna, att ritualisera dem och komma åt den här känslan av det sakrala, det väldigt ceremoniella i hur det utförs. Människans sätt. Vi är det enda djur, vad jag vet, som har möjlighet och behov av att skapa en kultur kring det vi gör, för att förstå det vi håller på med. Jag upplever de här ceremonierna väldigt mycket som en gudstjänst. Det finns ett allvar och det finns ett sätt att göra, det finns en tradition. Jag ser det som att hon har skapat en privat teaterscen där hon har sina egna spelregler, vilket ger henne möjlighet att vända och vrida på mänsklighet utan att moralisera över det. Hela människan får plats: fula sidor, burleska sidor, besvärliga saker som inte kan få plats i samhället. Jag tror att det finns något väldigt sunt med att kunna skapa ett utrymme där man lyfter bort moraliserandet, ett utrymme som är privat, där andra regler gäller och där folk kan leva ut de här sakerna.

Lina Mannheimer valde en inspelningsplats i Göteborg. Pressbild.

Mötet med Catherine Robbe-Grillet

Lina Mannheimers intresse för Catherine Robbe-Grillet började med att hon såg ett teveprogram där hon medverkade. Namnet lät bekant – troligen eftersom Catherines man Alain Robbe-Grillet är en mycket känd författare – men Mannheimer visste inte vem hon var. Hon googlade och tog in hennes böcker, men började inte jobba med filmen förrän ett par år senare.

– Jag satt med en mentor och beskrev den där kvinnan som jag hade sett två år tidigare och som jag fortfarande gick och tänkte på för att hon var så otrolig. Och då frågade han mig: ”Men vad väntar du på?” Och då jag inte hade något bra svar på det, gick jag hem och skrev en idépresentation och ett brev till henne som jag skickade till hennes förläggare i Paris. Tio dagar senare träffade jag henne för första gången.

Lina Mannheimer berättar att hon aldrig hade gjort film förut och inte heller hade hon studerat film. Hon inledde samtalen med Catherine Robbe-Grillet på ett öppet sätt snarare än med en klar inriktning på att göra film, vilket förmodligen var ett nödvändigt villkor för att kunna bygga upp det förtroende som filmen bygger på.

– Man skulle kunna tänka sig att man har en kamera och så filmar man allting från början och så skaffar man sig en relation runt en kamera. Det hade Catherine aldrig gått med på. Det fanns inte någon tanke på att jag skulle slänga upp en kamera där, utan det blev naturligt för mig att vara med, träffa folk runtomkring, prata med folk, åka med henne på semester, fatta vad det här handlar om, vilket innefattade vad jag tyckte att det handlade om för henne och för mig – för jag visste inte varför jag hade blivit så fångad av den här kvinnan egentligen, eller vad det var jag ville göra och vilken form det skulle ta.

I början var tanken att göra ett porträtt av Catherine Robbe-Grillet som enligt Lina Mannheimer är en fascinerande personlighet på många olika sätt. Bland annat har hon tillhört en fransk intellektuell elit, är mycket berest och har haft tillgång till många olika miljöer, vilket kontrasterar med hennes barndom:

– Catherine kommer inte alls från någon aristokratisk bakgrund. Hon kommer från en ganska enkel lägre tjänstemannabakgrund, med en mamma som var hemmafru och en pappa som fick tuberkulos ganska tidigt. Han fick läggas in på sanatorium och kunde inte arbeta. De var fyra barn och hade det extremt knapert. Ja, de var helt enkelt urfattiga. Vid den tiden var Catherine en duktig elev som gick på en privat katolsk internatskola och blev undervisad av nunnor. Hon och systrarna fick vara kvar fast de inte längre kunde betala skolavgiften.

Catherine Robbe-Grillet upplevde att nunnorna visade att hon var där på nåder och kände sig förödmjukad. Hon bestämde sig för att aldrig mer vara fattig bland rika, berättar Lina Mannheimer. Genom yttre artefakter skapade hon målmedvetet vem hon ville vara. Idag ger hon intryck av att vara en aristokratisk kvinna som växt upp med guldsked i mun och äger ett litet slott i Normandie, med en vacker inredning som skymtar i Lina Mannheimers kortfilm Kontraktet. Lina Mannheimer menar att hon medvetet skapat sig en mask och en air av goda manér, en persona som hon nu axlar till perfektion. Under arbetets gång skiftade Lina Mannheimers intresse från Catherine till hennes väv av relationer.

Ett skyddat rum

– Det har varit spännande att få så enormt många samtal med Catherine – hon är fascinerande. Men ännu mer intressant är den påverkan hon har på människor i sin närhet och den roll hon spelar i alla dessa människors liv. Alla medverkande i filmen har olika typer av personligheter, de har väldigt olika typer av relationer till Catherine. Men på något sätt är det som att alla finner sitt hem i hennes öppenhet, hennes icke dömande, hennes frisinne och hennes styrka. När de tar henne vid handen går de längre, djupare och bortom det som de söker – vad det än är de söker. Hon dömer inte, hon ser, hon är jävligt tydlig med sina gränser – det är viktigt för det gör att hon är trygg. Det är liksom inte lite gränslöst och att man inte riktigt vet. Catherine är väldigt jordad, vilket gör att hon är pålitlig. Hon är ingen som kommer och går, som plötsligt blir arg eller så. Hon har koll på vem hon är, vad hon vill, vad hon gör, vad hon ger och vad hon tar. Det skapar också en väldig tydlighet hos henne som ger lugn i mänskliga relationer.

De processer som Catherine Robbe-Grillet möjliggör med sina iscensättningar går snabbt på djupet av mänsklig existens, menar Lina Mannheimer. Ceremonierna blottar människorna och kräver en stark närvaro för att kunna genomföras. Samspelet mellan undergiven och dominant kräver ett lyssnande och seende som är oerhört intimt, även om det också är teatralt, anmärker hon. Det människor finner i dessa ceremonier är kopplat till det tomrum på mening och gemenskap som sekulariseringen skapar och de krav som den moderna individen underställs. Hon tycker inte att det är så konstigt att en bok som Fifty Shades of Grey läses av över 90 miljoner människor världen över och att de går igång på det. Kravet på att ha makten över det egna livet är pressande och då kan det vara lockande att ge bort den makten till någon annan.

– Att befria dig från den ångest det innebär att du är ansvarig för dina egna handlingar, vad du gör, att skapa mening i ditt eget liv, att förverkliga dig själv, att utveckla ditt jag och att ta ansvar över allt det.

För den dominante är lockelsen att uppleva gudliknande makt och kontroll, tror Lina Mannheimer.

– Jag läste en gång en passage av Slavenka Drakulić, i Inte en fluga förnär där det är någon som har överlevt en avrättningsscen någonstans och som beskriver extasen i ögonen på en människa som plötsligt har ett gevär i handen och ska mörda sina forna grannar. Hon beskriver det som den ultimata drogen, att vara herre över en annans människas liv och död. Och det kan upplevas som helt oförståeligt och chockerande att ens gå dit i tankarna. Men det är klart, det blir som att vara Gud. Just där och då är du den enda som betyder någonting.

Underordning inte det centrala

Samtidigt ska man inte låsa fast sig för mycket med att tänka på ceremonierna i termer av överordnad/underordnad. Utbytet är något mycket mer komplext, reflekterar Lina Mannheimer vidare.

– Den underordnade har oerhört mycket makt och inflytande över situationen eftersom man utgår ganska mycket från den personens önskemål och känslor. Så ju mer jag har studerat det här, desto mindre tycker jag att det handlar om vem som är överordnad och underordnad. Det som spelar roll är att man har olika positioner.

Dominatrixen Catherine Robbe-Grillet känner att hon gör väldigt mycket gott. Lina Mannheimer kan förstå det. Hon har själv bevittnat effekterna av Catherines arbete hos sina underordnade. Hon påpekar att underordningen i en vanlig BDSM-situation är temporär och syftar till att möjliggöra för deltagarna att utforska sig själva. Underordningen är något som möjliggör att pusha de egna gränserna, menar hon. I den meningen kan den överordnade ses som någon som håller i gränserna för att den andre ska kunna gå över sina gränser. Hon jämför det med sin egen erfarenhet av hur en tennistränare tvingade henne att uppnå högre mål än hon trodde att hon kunde. Tvång kan betraktat från detta perspektiv ses som möjliggörande.

Filmaffischen till Ceremonin. Pressbild.