Meryl Streep har spelat in en ny film. Hon spelar en av de mest färgstarka suffragetterna, brittiska Emmeline Pankhurst. Det var Emmeline och hennes döttrar Sylvia och Christabel som grundade en förening för att arbeta för kvinnlig rösträtt. I filmen visas hur kvinnor i Storbritannien, Tyskland och USA, använde olika metoder för att hävda sin rätt att rösta.

Ett av deras verktyg var kokböckerna. 1886 kom The woman suffrage cookbook, som bestod av recept av både anonyma hemmafruar och av framstående akademiker, kvinnor som kallades för ”undantagkvinnor”, kvinnor som hade utmanat samhällets konventioner och skapat sig ett utrymme inom utbildning eller medicin. Författaren Louisa May Alcott, vars bok Unga kvinnor hade blivit en förespråkare för tidig feminism, bidrog med recept och tips, någon deltog med ett recept för en soppa gjord på sköldpadda, andra banade vägen för snabbmat med recept på köttfärslimpa och baconpaj.

Skulle klara allt

USA var ett land av pionjärer och jägare som såg köttet och köttätande som något naturligt, de såg de stora bisonflockarna som fiender som måste erövras. Det var likadant här i Rio de la Plata där de stora djur kunde gå omkring och reproducera sig utan naturliga fiender.

Användningen av kokböckerna i kampen var medveten, kvinnorna som kämpade för kvinnors rösträtt anklagades ofta för att vara manshatande ragator som inte kunde ett hem eller laga mat och tar hand om barn.

De ville visa att de var fullt kapabla att både sköta ett hem, ha familj och rösta och vara med och bestämma statens och samhällets sätt att styras.

Streep är inte främmande för kökets hemliga rum, hon spelade Julia Child i filmen Julie and Julia, en film som visar två parallella liv; om Julia, och hennes långa kamp för att etablera sig i en mansdominerad värld och Julie, en entusiastisk matbloggare som använde de nya sociala medierna för att bli författare och fortsätta i Child’s fotspår.

Kontroll över kastrullerna

Antropologen Jack Goody utforskade förhållandet mellan kök, ätande och klass, hur de olika sociala klasserna avgjorde vilken mat man åt och hur man åt den, hur den industriella revolutionen hade tagit över ansvaret över maten från kvinnornas sfär, hemmet, till fabrikernas kafeterior och matsalar. Den enskilda matvanor hade nu blivit det kollektiva ätandets villkor, på stående fot, i en timmes paus, med uppvärmd mat som togs med hemifrån. Goody mätte upp hur mycket kött som konsumerades i fabrikerna, på samma sätt som den latinamerikanska corned beef blev de förslavades mat i den amerikanska södern, användes de billigaste köttdelarna för att serveras i storkök.

Historikern och professor i genus Yvonne Hirdman analyserade hur mycket kött och vilket kött som åts i Stockholm under 1800-talet. Med hjälp av hushållsbeställningar och inköpslappar vävde hon en intrikat väv av klass och genus som färgade det svenska samhällets och borgerlighetens sätt att använda maten som klassmarkör, från leverpastej gjord på rester till söndagssteken.

Feminismen behöver ta kontrollen över kastruller och kokböcker, de känns fortfarande som ett främmande territorium. Och köttet och köttätandet borde snart ligga på muséer.