Startsida - Nyheter

Så lätt kommer vi inte undan

Ramnehill tror att jag enbart talar om transsexuella som vill vara ett specifikt och tydligt kön (man eller kvinna, inget mittemellan) och att jag inte känner till de transpersoner som inte vill anpassa sig efter just vårdens krav. Det borde dock ha framgått att jag menar att ingen som bryr sig om sin egen eller andras könstillhörighet står opåverkad av könsnormer – oavsett om detta innebär att man vill ändra sin kropp eller inte, och oavsett hur mycket man vill ändra (och faktum är att alla vill ändra sin kropp utifrån könsnormer, även cispersoner ägnar rätt mycket tid åt det). Och detta begär att ändra eller anpassa sin kropp på olika sätt (oavsett trans eller cis) kommer inte från tomma intet. Varken kön eller begär finns i neutral eller individuell form utanför maktens påverkan. Att begära överskridandet av könsnormer är även det ett begär som har sin orsak i könsnormerna: begäret att inte passa in är beroende av att det finns normer som kan överskridas.

Homosexualitet var mitt exempel på ett begär som även det är beroende av könsnormer, precis som hetero och cis och trans. Att skriva att jag nedvärderar just transpersoner är därför bara fånigt – jag är kritisk mot ståndpunktsfeminism och mot liberala subjektsdefinitioner, oavsett kropp och erfarenhet. Tycker Ramnehill att jag skulle behandla transpersoner som ett undantag från denna regel? Hade inte det varit diskriminerande?

Och vad har jag med Janice Raymond att göra? Jag har inte läst henne. Jag har läst Butler. Att ständigt och jämt försöka klistra fast Janice Raymond på alla feminister som inte delar Ramnehills mening, och därmed avfärda dom som transfober, är inte hållbart. Var hamnar debatten då? Borde jag inte också vara homofob i så fall? Jag är lika kritisk mot homorörelsens krav på inkludering och liberala subjektsdefinition som jag är mot transrörelsens krav – som är precis lika individualiserande och liberala.

Jag vill problematisera all feminism som baseras på ståndpunktsfeminism. Till dessa feminismer hör även den typ av transfeminism som Ramnehill presenterar, liksom – ironiskt nog – ”klassiska” radikalfeminister såsom Raymond. Min artikel handlade således inte om huruvida feminismen ska vara för eller mot transpersoner, den handlade om problemet med att bygga en feminism som utgår från att vissa kroppar och vissa erfarenheter är mer radikala än andra. Det var min uttalade strävan med artikeln att debatten skulle kunna lösgöra sig själv från den typen av identitetsbaserade argument (oavsett vilken identitet vi talar om) och istället handla om vad vi som kallar oss för feminister vill med feminismen – oavsett vilka vi är.

Självfallet är det inte lätt och självfallet kräver det att vi till viss del ger upp drömmen om den radikala och subversiva positionen som vi antar att våra avvikande kroppar, begär eller erfarenheter har gett oss automatiskt tillträde till. Men om målet är förändring, kan vi inte kräva att bara vissa ska förändras medan vi själva slipper undan. Så lätt kommer vi inte undan.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV