167 kronor kostar kastrullen Karin Lindgren inte får köpa. Detta en och en halvliters köksredskap med non stick-beläggning skulle nämligen höja hennes levnadsnivå utöver vad som kan kallas skälig. För Karin har redan tre kastruller. Och två stekpannor.

– Det är precis så det känns, säger hon. Som om jag inte får, som om jag begär något som är alldeles galet. Jag känner mig uppläxad; du ska minsann inte tro att du kan komma här och begära vad som helst.

167 kronor kan låta futtigt, men om man som Karin Lindgren är utförsäkrad och har tvingats leva på försörjningsstöd i över två är varje krona viktig. När hyran är betald har Karin 5 830 kronor kvar som hon och dottern Linnea Lindgren, 14, ska leva på, barnbidrag, och underhållsstöd inräknat. Det kanske ser ut som en rimlig summa, men det ska täcka allt. Absolut allt. Två mobilräkningar, tv, barnförsäkring, mat, hygienartiklar, sängkläder, kläder, dammsugarpåsar, andra städattiraljer, dagstidning, bredband, skor, fritid, förbrukningsvaror, SL-kort, julfirande, julklappar, födelsedagsfirande, presenter, extra kostnader på sommarlov, höstlov, jullov, sportlov, påsklov...

– En månad fungerar det, två, tre, fyra också. Men sen tar det stopp, säger Karin Lindgren. Då är skafferi och kylskåp tömt. Avbetalningen av studielånen har jag fått anstånd med, tack och lov har jag inte några andra skulder.

Karin Lindgren, som lider av utmattningsdepression och en psykiatrisk diagnos, är sjukskriven med läkarintyg, men anses arbetsför av försäkringskassan. En uppfattning arbetsförmedlingen inte delar. Då återstår bara försörjningsstödet för att överhuvudtaget överleva.

SL-kort ingår inte i begreppet ”skälig levnadsnivå”

Karin Lindgren har hakat upp sig på SL-kortet, varför får de inte pengar till SL-kort? Hon har ansökt och i avslaget anförs, igen, att kostnaden inte ingår i begreppet skälig levnadsnivå. I den kommun Karin Lindgren bor, vill säga. För här är skiljer sig kommunerna åt, vissa bistår, andra inte. Vad som är skälig levnadsnivå är fritt för kommunerna att bestämma.

– Den kostnaden får jag lov att ta, säger Karin, Linnea måste kunna umgås med sina kompisar.

– Värst är loven, fortsätter hon. Linnea brukar kunna följa med kamrater till deras landställen, men vi kan aldrig göra något tillsammans. Resa bort är inte att tänka på. Det är oerhört tungt att alltid vara beroende av andras välvilja.

I somras var Linnea Lindgren med en kamrat i Roslagen under ett par veckor. Kompisens föräldrar bad Karin att vaccinera Linnea mot TBE eftersom det finns så mycket fästingar där ute. Vaccinet kostade 350 kronor. Avslag. I motiveringen står det: "i rätten till ekonomiskt bistånd ingår läkarvård, som omfattas av högkostnadsskydd. Det sökta beloppet avslås, då det inte ingår i begreppet skälig levnadsnivå enligt 4:1 SoL".

– Då grät jag. Som förälder ges jag inte ens rätten att måna min dotters hälsa. Hon är uppenbarligen inte lika viktig som andra barn. säger Karin.

Godtyckliga beslut

Feministiskt Perspektiv har tidigare skrivit om hur värdet på försörjningsstödet gröpts ur. Karin Lindgren har i själva verket mindre pengar att röra dig med än vad hon hade haft i mitten av 1980-talet.

De flesta av socialtjänstens beslut går att överklaga till förvaltningsrätten. Det har Karin gjort fyra gånger och fått rätt tre.

– Då undrar man över hur godtyckliga besluten egentligen är. Jag tycker att det luktar besparingsiver och en alltför stor vilja att vara politikerna till lags. Budgeten ska hålla till varje pris, säger Karin Lindgren.

Att överklaga alla beslut som verkar orimliga mäktar inte Karin med. Det tär för mycket på henne. Att varje månad känna sig ifrågasatt och förödmjukad sliter. Karin Lindgren tycker att hela hennes värde som människa blir ifrågasatt och granskat. Att hon inte är betrodd att rå sitt eget liv.

– Flera gånger har jag fått höra från handläggare att jag borde var tacksam, tacksam för vad? undrar jag. Att vi inte svälter, att vi sover i sängar och har tak över huvudet? Jag har hittills inte fått något svar.

Barnperspektivet märks inte av

Socialtjänsten har i uppdrag att ta särskild hänsyn till och värna barn och unga. Det är inte något Karin Lindgren märkt av. Tvärtom, anser hon, att en hårdhänt myndighetsutövningen motverkar syftet med barnperspektiv. Hon tror att frånta föräldrarna ansvaret, beslutsfattandet i familjen, skapar otrygghet, inte bara hos de vuxna utan även hos barnen.

– Det är centralt att det är jag och Linnea som bestämmer om hon ska köpa en gitarr nu eller om det går att vänta till senare i vår. Det är jätteviktiga samtal och beslut som sker i varje familj nästan varje dag, och det är där, vid köksbordet, som de besluten ska tas. Inte av en kommunal tjänsteman.

– Jag oroar mig så för Linnea, säger hon. Min rädsla att något ska hända och min hopplöshet, den känner hon ju av även om jag försöker dölja det mesta. Hur präglas hon av det? Hur påverkar det hennes självkänsla och tilltro till sig själv och andra?

Själv har Karin Lindgren tappat all tro på svensk välfärdspolitik.

– Det är bara ord, säger hon, men de täcker inte, de skymmer, verkligheten.

Fotnot: Karin Lindgren och Linnea Lindgren heter egentligen något annat.