Ironin är tydlig när jag inför Sveriges VM-match mot Nigeria ringer upp en av Stockholms mest populära sportbarer, parallellt med att jag läser Moa Svans bok Det riktiga landslaget. Jag frågar en anställd på baren om de ska visa matchen: – Vilken match? Är det damerna som spelar eller?

Moa Svan har skrivit något av en krigsskrift. Hon målar upp en bild för oss, en tydlig bild av hur män ständigt premieras, ständigt får gå före, och det är smått omöjligt att inte bli förbannad. Hon går rakt på, väjer inte för någonting, ber oss byta favoritlandslag. Vi borde alla heja på det riktiga landslaget, landslaget som rankas som femma i världen, landslaget som ständigt levererar.

”Knepet är att precis som de politiska partierna, förändra dagordningen. I stället för att diskutera Zlatan, eller fly från diskussionen, bryt dig in och förändra agendan.”

Det är inte språket som för mig framåt i den här boken, för ärligt talat är det lite stolpigt att läsa, men det gör ingenting. Det är i stället kraften och Svans övertygelse som känns som skjuten ur en kanon som böljar genom mig, och det är åratal av förtryck som känns i kroppen. Vi får läsa historien om Sjögran och bilen och om känslan under EM-turneringen 2013 som spelades i Sverige. Snyggt vävs Virginia Woolfs egna rum in i resonemanget och Svan förklarar hur pengar och plats spelar en avgörande roll för att bli bäst på fotboll.

Läsarna tas med till Sjögrans Rosengård, till Segers Paris, till Schelins Lyon och till Fischers Wolfsburg. Jag märker att trots mitt eget oerhörda intresse för fotboll i allmänhet, och det riktiga landslaget i synnerhet, har jag knappt läst några reportage om spelarnas proffsliv. Jag vill hela tiden veta mer, jag vill gå djupare in i konflikterna, märker hur svältfödd jag är. Boken är ett viktigt arbete, den plöjer mark så till vida att Svan lyckas väva samman en stor, komplex bild med tydliga exempel. Det går inte att säga emot.

Det riktiga landslaget är en bok som borde läsas mycket, och av många. Jag hoppas att fotbollsföräldrar, lagledare, tv-chefer och Fifas avgående president Sepp Blatter läser boken. Men mest av allt hoppas jag att unga fotbollsspelare tar sig an den, för att förstå sin historia, sin framtid, samtid, och för att lära sig mer om sina idoler: fotbollsproffsen i det riktiga landslaget.