Efter 35 år som socialarbetare fick Lena Ström nog. Fler ärenden, färre kollegor och en allt stramare budget förändrade hennes arbete på ett sätt hon inte tyckte om. – Svåra beslut, med långtgående konsekvenser för klienten kunde tas i ett korridorsnack på väg till lunchen, säger Lena Ström. Det är varken värdigt eller rättssäkert. Då vill det till både erfarenhet och mod att återkomma med samma ärende, flera gånger om det krävs, till gruppchefen. Och, naturligtvis, tala för sin klients räkning. Idag publicerar Feministiskt perspektiv sista delen i artikelserien om det försämrade försörjningsstödet.
Så här lyder portalparagrafen, paragraf 1, i Socialtjänstlagen:
”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar och till sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet. När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver”.
– Det är vackra ord, snarast en utopi. Socialtjänsten är alldeles för politikerstyrd, säger socialarbetaren Lena Ström. För även om de håller sig utanför merparten av besluten så är det politikerna som sätter budgeten. Och jag har aldrig träffat någon kommunpolitiker som tycker att socialtjänsten ska vara generösare.
– Tvärtom. I stället är det hårdare tag som gäller. Ansökningar utöver norm avslås så gott som alltid. Individuella bedömningar, som lagen föreskriver, är en chimär. Alla får lika lite.
Fler klagar på besluten
Klagomålen på socialtjänsten har också ökat markant. Tillsynsmyndigheten Ivo, inspektionen för vård och omsorg, utredde 3 389 ärenden förra året. År 2011 utredde Ivo 2 742, enligt DN.
Som Feministiskt perspektiv skrivit i tidigare artiklar har försörjningsstödet försämrats dramatiskt över tid. Redan 2010 rapporterade Socialstyrelsen att benägenheten till individuella bedömningar minskat och att bistånd utöver riksnormen är ovanliga oavsett hur den enskildes behov ser ut.
– Socialtjänstlagen förutsätter att det vid varje ansökan om ekonomiskt bistånd görs en individuell bedömning av behovet och vad som krävs för att den sökande ska nå en skälig levnadsnivå, säger Lotta Vahlne Westerhäll, som sedan 1996 är professor i offentlig rätt med särskild inriktning mot socialrätt vid juridiska institutionen på Handelshögskolan, Göteborgs universitet.
– Lagen är en ramlag, även om det ekonomiska biståndet är utformat som en rättighet. Varje kommun har det sista ordet när det gäller att avgöra vad skälig levnadsnivå är, fortsätter hon. Riksnormen gäller dock för hela landet och ska bidra till att omfattningen av skälig levnadsnivå ska bli så likartad som möjligt i hela landet.
För kommunerna är riksnormen ett tak
Tanken med riksnormen som genomfördes 1998 var att tillförsäkra medborgarna en lägsta levnadsnivå. Normen är ett schablonbelopp som fastställs av regeringen varje år och som ska täcka de vanligaste kostnaderna i ett hushåll exempelvis livsmedel, hygienartiklar, kläder och skor. Resultatet blev inte som tänkt, i ett slag sjönk kostnaderna för det ekonomiska biståndet. Kommunerna valde att tolka normen som ett tak för försörjningsstödet i stället för en golv.
Socialtjänstlagen är en nationell lag så kommunerna kan inte konstra för mycket, då kan de fällas för lagtrots.
– Det finns också exempel på domstolstrots, när kommunen inte verkställer dom. Eller fördröjd verkställighet där kommunen fattat ett beslut om ett visst bistånd som den sedan inte verkställer. inte beslutet. Men sedan några år kan kommunerna tvingas betala en särskild avgift om de undviker att följa lagen, säger Lotta Vahlne Westerhäll.
”Vi kräver mycket av dem som har det svårast”
Som socialarbetare märkte Lena Ström att hennes klienter inte mäktade med att överklaga beslut till förvaltningsrätten. Det slet för mycket mentalt och många hade även problem med språket.
– Vi kräver väldigt mycket av dem som har det allra svårast, säger hon.
Lotta Vahlne Westerhäll håller med om det, men tycker också det är olyckligt att utgifter som inte regleras av riksnormen inte heller går att överklaga till högre instans.
Tycker du att vi behöver en ny socialtjänstlag?
– Ja, den revidering som gjordes 2001 var mest kosmetisk, säger Lotta Vahlne Westerhäll, i en ny lag skulle då göras tydligare vad gäller innehållet i skälig levnadsnivå. Möjligheterna till att överklaga beslut behöver också bli frikostigare.
Vad tror du om att staten skulle överta ansvaret för det ekonomiska biståndet?
– Det är en politisk fråga men rent teoretiskt är det möjligt. Kommunerna kan fortfarande stå för verkställandet. Blev det en statlig angelägenhet skulle tillämpningen troligen bli mer likartad över hela landet och inte så beroende av vilken kommun man bor i.
Fotnot: Lena Ström heter egentligen något annat.
