– Staten måste erkänna och ta ansvar för den diskrimminering samerna utsatts och utsätts för, säger Håkan Jonsson styrelseordförande i Sametinget. En oberoende sanningskommission som utreder den svenska statens övergrepp skulle vara ett första steg att säkerställa samers mänskliga rättigheter.
Renbeteslagarna från tidigt 1900-tal tog i ett slag ifrån samerna deras försörjning genom jakt och fiske som vid sidan av renskötseln alltid varit grundbulten i den samiska livsföringen.
– Rätten till land och vatten är förutsättningen för den samiska kulturens överlevnad, säger Håkan Jonsson. Som det är nu vägs olika näringar mot varandra och gruvdrift har större ekonomiska muskler än renskötsel.
– Det behövs fler arbetstillfällen, men vi måste få vara med och påverka var bolagen etablerar sig, fortsätter han.
Enligt Håkan Jonsson har Sverige halkat efter internationellt i arbetet att trygga sitt urfolks rättigheter. Sverige har, till skillnad från bland annat Norge och Danmark, valt att inte ansluta sig till den viktigaste konventionen om urfolk – FN:s Internationella arbetsorganisations, ILO, konvention 169. En stötesten för Sveriges ratificering av konventionen har varit dess artikel 14 och frågan om samers äganderätt till land.
– Jag tror politikerna är oroliga för vilka konsekvenser det skulle få om Sverige skrev under, säger Håkan Jonsson.
Sverige har dock inte genom nationell lagstiftning eller på andra sätt implementerat konventionens övriga artiklar, trots att svenska regeringar sedan mitten av 1980-talet initierat mer än tjugo utredningar om samer och samers rättsliga ställning i Sverige, enligt DO:s Björn Brodin som leder projektet Diskrimineringen av samer som urfolk.
– Ett försök som gjorts för att följa eller anpassa den svenska politiken till den internationella utveckling är inrättandet av Sametinget år 1993, det var tänkt som ett steg till att ge samer ökat inflytande. Men samtidigt fråntogs de ensamrätten till småviltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Och det följer inte urfolksrättens utveckling, säger Björn Brodin.
Såväl FN som Europarådet har under årtionden framfört synpunkter på brister i hur Sverige respekterar samers mänskliga rättigheter. År 2007 anmärkte Paul Hunt, FN:s rapportör om mänskliga rättigheter i Sverige bland annat på att det här saknas ett center som forskar om samisk hälsa och att samernas ställning som urfolk inte lett till praktiska och meningsfulla åtgärder i sjukvården.
Paul Hunt efterlyste en svensk motsvarighet till norska Sanks, Samiskt kompetenscenter för vård och forskning. En viktig del i sjukvården för den samiska befolkningen i Norge har varit att utbilda och rekrytera personal med samiskt språk och kulturbakgrund.
I dag bedrivs forskning om den samiska befolkningens hälsa vid Umeå universitet. Niclas Kaiser visar i sin avhandling, 2011, att samiska män lider av depression och ångest i högre omfattning än andra män. Både renskötande män och kvinnor rapporterade en högre förekomst av självmordstankar och planer att ta sitt liv.
Lotta Omma har i sin avhandling, 2013, visat att samiska ungdomar har en något bättre fysisk hälsa, men känner betydligt mer av stress och oro än andra svenska ungdomar. Skolbarnen blev ofta illa behandlade på grund av sin samiska och hade också en sämre hälsa än andra barn.
– Vi har fått pengar från Socialdepartementet för att sammanställa vilken forskning som finns, målet är ett svenskt hälsocenter, säger Håkan Jonsson.
Han tycker också att det är ett framsteg att den samiska problematiken nu ligger under kulturdepartementet, även om själva rennäringen finns kvar på näringsdepartementet. Han tycker också att den nuvarande regeringen är betydligt öppnare för samtal än den tidigare.
