Trots att Hannah Ryggens verk hängt bredvid Picassos ”Guernica” och visats på Venedigbiennalen så känner få svenskar till henne i dag, i en tid då hennes vävar är mer relevanta än någonsin.

Hannah Ryggen föddes 1894 i Malmö där hon studerade måleri och arbetade som småskolelärare.

På en resa till Dresden hittade hon inspiration i konstnärer som spanska Francisco de Goya och det var också där som hon bestämde sig för att hon inte ville syssla med klassiskt måleri. Istället bestämde hon sig för att lära sig att väva.

Hon tillbringade större delen av sitt liv på Örlandet i Norge, där hon studerade krigsfotografier och lyssnade in sig på rapporteringen om omvärlden för att sedan återspegla detta i sin konst.

Utställningen Väven i världen är en hyllning till motståndet likväl som till den ömtåliga människan.

Vävarna, i vilka hon själv har gjort färgerna från grunden, porträtterar 30-talets fascism i en blandning av allvar och satir. Hon visar oss spanska inbördeskriget, Mussolinis tyranni och gör upp med den svenska självbilden.

I Schweden syns Moder Svea, med ett förvrängt ansikte som liknar Gustav V, med Sveriges dåvarande utrikesminister Christian Günther i famnen. Günther representerar här den svenska neutraliteten och sitter vid samma bord som nazistsympatisören Sven Hedin. Upphöjd i ett hjärta i högra hörnet syns Torgny Segerstedt, redaktör för Göteborgs handels- och sjöfartstidning och en stor motståndare till nazismen, med en röd vimpel i handen.

Påminner om människans sårbarhet

Hannah Ryggen återkommer i sina verk till individen som representant för motståndet, ofta i form av socialistiska martyrer. Hennes hjältar är invävda med ömhet och sticker med sina röda, klara färger ut från vävarnas annars blåa och bruna toner. Konstnären var mån om att hennes vävar skulle hänga i offentligheten så att alla skulle kunna ta del av dem.

Smärtsamt påtagligt blir det i den kända väven Vi lever på en stjerne, som sattes upp i den norska regeringsbyggnaden. Bland stjärnor, planeter och månar träder människorna fram för att påminna politikerna om människans litenhet i universum. Det är en kritik till maktens korridorer, ett sätt att försöka få dem att minnas att vår sårbarhet.

Verket aktualiserades på nytt 2011 när det skadades i Anders Behring Breiviks terrorattentat. Nu har väven lagats, men bär ett symboliskt ärr, markerat med dagens fascism. På så sätt väver Hannah Ryggen in sig själv i dagens politiska landskap, där vi än en gång följer en fascistisk retorik sida vid sida av politikers försök till neutralitet.
Starkast lyser motståndarna; som en påminnelse om att den röda flaggan alltid kommer att dra uppmärksamhet från de blåbruna trådarna. Och att ett nej kan eka högre än tusen människor tystnad.