Den 12-15 november hölls ung scen/östs sista workshopsamling för fria feministiska scenkonstgrupper i Linköping. 40 representanter från 23 grupper deltog i projektets sluttamp och diskuterade framtiden för landets scenkonstgrupper när ung scen östs värdskap avslutas. I år deltog nätverket WISP (Women In Swedish Performing arts) och diskuterade möjligheten att ta över som framtida arrangör för mötesplatser för scenkonstgrupperna.

Fokus eget skapande

I år låg samlingens fokus på gemensamt skapande, och deltagarna valde mellan att ingå i en workshopgrupp som tillsammans med regissören Anne Jonsson utforskar metoder för devising, eller arbeta självständigt med en egen idé i sin scenkonstgrupp som en form av miniresidens. Maria Grudemo El Hayek sitter i WISP:s styrelse och deltog de första dagarna i workshopgruppen.

– Vi blev indelade i nya samarbeten. Vi började på noll, och visste inte vilka resultat vi skulle få fram. Genom vägledning av Anne Jonsson hittade vi på och spelade upp scenkonstuppträdanden utifrån förhållningssätt som vi fritt fick tolka. Vilket förhållningssätt skulle publiken ha? Vilka rum vill vi skapa?

Grudemo El Hayeks grupp diskuterade och experimenterade med trygga och otrygga rum, och tycker att det är viktigt att mötas, testa sig fram och diskutera politisk inom scenkonsten.

– Det finns massor med syften med att sammanföra feministiska scenkonstgrupper. Att mötas och vara delaktiga på samma villkor, hitta samarbeten och kunna prova olika idéer, både konstnärligt och politiskt men också för få reflektera över aktuella världshändelser tillsammans.

Linn Möller deltog i miniresidensgruppen med sin egen scenkonstgrupp och valde att arbeta med skriven dramatik av Harold Pinter.

– Det är en typiskt manlig, tung dramaturgisk realism som unga tjejer sällan gestaltat förr. Vi ställde oss frågan vilken effekt det skulle få om vi gjorde det. Vi som skådespelare ville ta oss friheten att bete oss som 90-talsmän och göra det på scen. Resultatet blev svårt att ta på allvar, och vi har diskuterat varför de kunde men inte vi. Hur ska vi förhålla oss till vår gemensamma teaterhistoria?

Linn Möller hoppas att det politiska rummet inom scenkonsten i framtiden kan öppnas upp med en syn på feminismen som samhällsbyggande och självklar.

– Att träffa feministiska frigupper, och folk som jobbar med dessa, är viktigt då vi har samma självklara utgångspunkt. Det ger utrymme för djupare diskussioner. Scenkonstgrupper utan en feministisk ingång ställer sig ofta oförstående till det vi håller på med annars. I framtiden hoppas jag, utopiskt, på att feminism är en självklar ingångsvinkel, men på kort sikt behövs dessa möten.

Fokus har varit på att skapa internt för de andra grupperna, men delaktiga scenkonstgrupper visar också upp sina verk i det offentliga i form av en minifestival bestående av tre gästspel från tre grupper ur samlingen. Först den transterapipolitiska chakraritualen Snoppen blöder av Tvillingskapet och Transmilitanta Brigaden, som inledde samlingen torsdag kväll. Måndag den 16:e spelades Umeås Ögonblicksteater Om hon var en kille skulle jag vara kär i henne och den 24:e november spelar Göteborgsbaserade Skapet Din hand har gjort allt detta. Båda föreställningarna riktar sig till en ung publik.

Förhoppningar om fortsatta möten

I söndagens sammanfattande samtal kring scenkonstgruppernas gemensamma framtid önskas kunskapsutbyte mellan de olika grupperna och fortsatta interaktioner. Amanda Nordmark är projektledare för feministisk scenkonst vid ung scen/öst sedan två år tillbaka. Hon hoppas att andra aktörer nu tar över det arbete ung scen öst bedrivit dessa tre år.

– Ung scen öst har varit plattformen för grupperna dessa år, med stöd från statens kulturråd. Det regionala utvecklingsprojektet kan få ekonomiskt bidrag i max tre år, och detta är nu sista året innan projektet löper ut. Det är därför nätverket WISP är här och diskuterar möjligheterna att ta över som värdar för mötesplatser, berättar Nordmark.

Maria Björkman är producent på ung scen/öst och var delaktig i starten av projektet för tre år sedan tillsammans med dåvarande konstnärlig ledare Malin Axelsson.

– Malin kunde se ett stort behov av en gemensam mötesplats för feministiska fria scenkonstgrupper och när vi gjorde en inventering visade det sig att efterfrågan var stor. Vi samlar idag 60-65 stycken, berättar Björkman.

Hon beskriver projektet som både kunskaps-och erfarenhetsbaserat med interaktion mellan grupperna, men också en metod för fortbildning.

– Första året hade vi fler föreläsningar och var mer lyhörda för vad samlingen faktiskt ville med dessa möten. När vi fått höra gruppernas önskemål började vi jobba mer praktiskt utåt med bidraget vi på ung scen/öst sökte för projektet. I år spelar vi till exempel upp projekt för Ung scen östs målgrupp som är skolpublik.

Saga Gärde sitter i styrelsen för WISP som är ett nätverk för kvinnor och transpersoner inom svensk scenkonst.

– Vi har varit delaktiga som samtalspartner och enskilda medlemmar hela detta projekt. Därför är det naturligt att vi tar över värdskapet över dessa träffar.
WISP:s förhoppning är att lyckas agera arrangörer i samarbete med en institution per år. Förhoppningen är att nätverken och den kunskap som arbetas fram av frigrupperna når institutionsteatrar runt om i landet.

– Just dessa institutioner har ju det största behovet av att ta del av samtalen som förs av feministiska frikonstgrupper som har spetskompetens för hur man arbetar feministiskt, hur man ”gör” feminism på teatern.

Vi har inlett en dialog med Unga Klara som första scen. Vi behöver arbeta aktivt för att bredda mångfalden bland deltagarna, och därför har vi vänt oss till Unga Klara som aktivt arbetar på att bryta vithetsnormen i teatersverige.

Gärde vill se en större mångfald inom scenkonsten och betonar det särskilda fokus WISP har på att ge kvinnor och transpersoner ett nätverk för att utvecklas som scenkonstnärer.

– Män har ju också varit delaktiga i dessa träffar, och dem är välkomna att bli stödmedlemmar i WISP som utgörs av kvinnor och transpersoner.