Aktivister, genusforskare, feminister – och överhuvudtaget alla som är måna om att möjliggöra många olika former av röster att höras – behöver diskutera de villkor debatten om yttrandefrihet antog i debatten efter Charlie Hebdo och Köpenhamnsskjutningarna. Vilka är det som tystas av debattens inramning? Den frågan ställde Lena Martinsson på ett föredrag vid Göteborgs universitet den 6 mars. Det här är en skriftlig version av föredraget.
Terrordåd som det mot Charlie Hebdos tidningsredaktion är förkastligt, hemskt. Låt mig börja med det. Jag tar avstånd. Detta måste sägas.
Jag hoppas att detta ställningstagande sedan kan skapa en viss paus under vilken det kan vara möjligt att diskutera den förståelse av yttrandefrihet, sekularism och av gränser som kom att manifesteras i terrorattentatets kölvatten. Vi som aktivister, genusforskare, feminister, ja alla som är måna om att möjliggöra för många olika former av röster att höras, behöver diskutera de villkor som antogs vara givna i denna debatt. Vi behöver fråga oss om det var någon som tystades när vi skulle kämpa för Lars Vilks rätt att måla rondellhundar, eller rätten att teckna i stereotypifierande och uteslutande traditioner? Var det någon som fick svårare att tala? Som det blev svårare att lyssna till? Ja, vems yttrandefrihet var det som skulle skyddas?
När de danska nidteckningarna av profeten Muhammed skakade världen 2005 och 2006, när Charlie Hebdo-attacken inträffade och när attackerna mot Lars Vilks i Köpenhamn skedde för en tid sedan, lyftes värdet med just yttrandefrihet fram som det som hotades av de religiösa terroristerna. Yttrandefrihet kopplades till det sekulära fria, moderna, och till det som uppfattas vara det västligt individuella. En människa ska inte underordnas, hon ska vara en talande fri individ i en värld som ska tåla alla hennes utsvävningar. Den liberala drömmen om den fria individen ställdes mot ett mörker av diktatur. Få andra möjliga förståelser fanns på kartan.
Efter Charlie Hebdo-händelsen kom naturligtvis satirikernas position att diskuteras. Jag var långt ifrån ensam om att tycka illa om teckningarna i Charlie Hebdo, vi som var kritiska poängterade att de var homofoba, rasistiska, sexistiska, antisemitiska och islamofoba, men satirikernas rätt att få uttrycka sig skulle försvaras, hävdades det, nu stod det fria samhället på spel. Positionerna som det kom att handla om var de om yttrandefriheten i kontrast till en religiös fundamentalism. Det fria mot det fundamentalistiska, det oberoende mot det grymma. Den sekulära positionen kom att framstå som fri, oideologisk, autentisk. Den sekulära yttrandefriheten blev något okuvligt och orubbligt.
I spåret av satirteckningarna, kom också den sekulära positionen att framställas som lustfylld och rolig. Gränserna mellan religionen och de sekulära drogs upp igen, blev till två olika. På onsdagen den 14 januari, en vecka efter dådet, kunde en lyssna till Thomas Brytting på morgonprogrammet ”Tankar för dagen”. Brytting sa:
Satiren respekterar inga andra gränser än den där ingen längre skrattar men det är precis just där, vid gränsen, som det också är som roligast, när vi i ett svindlande ögonblick hör eller ser någon säga något otillåtet, vi vet inte om vi får skratta men artisten eller konstnären går liksom före och säger ”titta det var inte farligt man kan till och med skratta åt det” och vi älskar ett gott skratt.
Humor handlar om att leta upp gränser och sedan gå över dem rejält men lätt till sinnet och med ett befriande skratt som följeslagare. Humoristen drivs därför av trygghet, nyfikenhet och mod och av en stark tro, tro på att livsfrågorna tål många svar. Fundamentalisten däremot är rädd. Rädd för att tillvarons enda sanning kan brytas sönder av hädelser. De är verkligen varandras ärkefiender. Det märks bland annat genom att frontsoldater på bägge sidor bekämpar varandra med livet som insats om så krävs.
Fundamentalisten förstås som religiös, inte bara för att det här morgonpratet görs när Charlie Hebdohändelsen just skett utan också genom orden: ”Fundamentalisten däremot är rädd. Rädd för att tillvarons enda sanning kan brytas sönder av hädelser”. Humoristen är däremot stark, nyfiken, individuell i sitt sätt att förhålla sig, gränsöverskridande och kan skratta. Satirikern blir en sekulär figuration och som sådan blir den till i mötet med den föreställde religlöse fundametalisten. Och ja, de görs till varandras ärkefiender. Ett vi och dom, ett religöst fundamentalistiskt dom och ett lustfyllt satiriskt vi formas.
Genom den här retoriken, där religionen görs konstig, begränsande, farlig och ångestfylld vänds blickar lätt mot de religiösa, mot dem som i debatten kommit att framstå som märkliga, konstiga och rädda. De religiösa ledarna eller förespråkarna kände sig efter Charlie Hebdo och Köpenhamnsattentaten tvingade eller manade att gå ut till försvar för sin religion, ”vi är inte sådana”, ”det här är inte islam” tvingades de försäkra. Denna förväntan på, eller behov av, att förklara sig, visar samtidigt igen var centrumet, normen fanns, en kristen-sekulär princip.
Den sekuläre satirikern framträder som ett slags figuration som tvingar till ett visst tal och gör det svårare för exempelvis de religiösa ledarna att tala utifrån andra perspektiv på frågan. Det är som om det finns starka begränsningar för hur en kan bli lyssnad på. För det är ju också om det det handlar. Någon ska finna det viktigt att lyssna.
Satirikern som idé har fått samma roll som gamle Tintin en gång hade. Den blonde europén Tintin for ut i världen, som den rationelle journalisten. Han skiljdes ut från andra män. Kvinnor finns ju knappt alls i dessa seriealbum, de fungerar inte ens som verksamma kulisser. Männen däremot tecknades stereotypt genom black face-traditionen, som antisemitiska karikatyrer, eller som den orientaliserade Andre. Tintin stod för kampen om det sanna.
De Andra framställdes som de outvecklade, skumma och ilskna. Det är inte svårt att tänka sig att det går att identifiera sig med Tintin och hans efterföljare satiriker identifierar sig också med de som kan tala, med dem som antas vara rationella och värda att lyssna på. De andra, de som redan marginaliserats eller exkluderats, återskapas i stereotypa traditioner som förminskar, förlöjligar och därmed tystar. De blir inte intressanta att lyssna på. Deras möjlighet att tala begränsas.
Som religionsforskaren Talal Asad poängterar så kopplas den sekulära positionen mycket ofta till det pågående snickrandet av platsen ”väst”. Det spelar då mindre roll att sekularism, liksom satiriker, finns över världen. När jag följde debatten efter Charlie Hebdo, fick jag många exempel på hur detta snickrande på väst gick till. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skulle hålla tal vid en manifestation på Sergels torg några dagar efter händelsen i Paris. Under en tv-intervju strax innan hans tal berättade han om vad han skulle säga:
Jag tänker påminna om att det är väldigt många som har samlats här på en plats som ju faktiskt för oss svenskar representerar tryck- och yttrandefrihet. Det är här på den här platsen som förtryckta minoriteter demonstrerar mot diktaturer i sitt hemland, det är nära här borta som förtroendevalda politiker söker väljarnas stöd i valrörelser det är här som enskilda individer tom hungerstrejkar för att göra sin röst hörd, och vi står ju mitt i centrala Stockholm, nära Sveriges riksdag, Rosenbad regeringskvarteret, alldeles vid Kulturhuset, Sveriges centrum för politik, journalistik och konst, så det här en väldigt passande plats för en sådan här manifestation. Det är också en plats för att fira, det är ju här som man tar emot framgångsrika idrottsmän, och i någon mening så tycker jag också att den här dagen också handlar om att fira den gemensamma överenskommelse som vi ändå har i vårt samhällsbygge om det fria ordet. Tryckfriheten, pressfriheten, är en förutsättning för vårt samhälle och det ska vi vara stolta för en sådan här dag, samtidigt som vi minns det fruktansvärda som har hänt. (11 januari 2015, TV 4)
I det här citatet görs den stolta nationen Sverige. Centrala Stockholm blir till en plats för yttrandefriheten. Svenskarna är inte förtryckta, det är minoriteter som demonstrerar mot diktaturer i sina ”hemländer”. Långt borta. Sverige, Stockholm och Sergels torg görs till moderna och öppna i kontrast till dessa. Ett nationellt vi skapas. Det är inte förvånande att Thomas Mattsson inte räknade upp de religiösa platser och byggnader som också finns i centrala Stockholm, inte erkände religionens vardagliga närvaro.
Att göra sekularism och religion till ärkefiender är en våldsam handling. Sekularism finns överallt, i det sekulära återfinns också skiftande religiösa tankegångar och föreställningar. Religion står naturligtvis inte heller i motsats till kritik och kamp för förändring. Sekularism och religion kan, eller behöver, inte förstås som i grunden separata, till uttryck för olika kontrasterande platser. Men i efterdyningarna gjordes inte bara sekularismen till en fri position utan också till religionens motsats. Det är en uppdelning som bidrar till föreställningar om gränskrig mellan väst och öst.
De som hånas, förminskas och befinner sig utanför en sekulär dominans är de som också tystas. Det är ett återskapande av en geografi, en värlsordning, ett återskapande av ett Europa.
I kampen för satirikerns rätt att tala skapas också svårigheter för andra att bedriva kamper för sina rättigheter. Figurationen satirikern återfinns ju inte i ett vakuum. Den sekulära positionen gör något, är verksam och spelar på de gränser den också är med om att skapa, som de mellan väst och öst, mellan religion och sekularism. Jag var i Pakistan 2006, då information kom om att nidteckningar på Profeten publicerats i ett land långt uppe i nordväst några månader tidigare. Det blev upplopp på Lahores gator och strejker runt om i landet. Satirikerna på Jyllandsposten må ha sin rätt att teckna vad som helst, men det försvårade den feministiska kampen i Pakistan, en kamp som av konservativa krafter definieras som västlig imperialism. Kvinnorättskämpar i Pakistan poängterar att deras kamp inte har denna bakgrund, inte har rötter i det västliga. De konservativa fick dock vatten på sin kvarn. För dem var nidbilderna ett tecken på att gränserna behövde upprätthållas liksom den konservativa kvinnosynen.
Sekularism och talet om yttrandefrihet, såsom det artikulerades i händelserna efter terrorattentaten, är ett verksamt tal som återskapar gränser, nationer och tystnader. Det är ett tal att ta ansvar för. Så är det för hemskt och begränsande om yttrandefrihet relateras till etiska och politiska ställningstaganden? Där den egna positionen som den som ska få tala, också diskuteras? Är det för begränsande att fråga sig på vems bekostnad jag talar? Och behöva reflektera över svaret?
