Förra gången Yukio Mishimas Markisinnan de Sade sattes upp på Dramaten var det 1989 i regi av Ingmar Bergman – och det blev succé. Bergman menade att Mishima lyckats gestalta "något farligt och förfärligt i sitt eget väsen. Med en sorts genialitet hade han förstått att det inte fick bli självbekännelse utan en spegling; han lät kvinnorna spegla det han ville åt: destruktionen, perversionen, passionen". Nu har regissören Stefan Larrson satt upp pjäsen på nytt. Helena Brors var med på premiären.
Yukio Mishimas pjäs om markis de Sade inviger nya Elverket. För, ja, titeln till trots är det den polyperversa predatorn som har huvudrollen i Markisinnan de Sade. Dialogen kretsar kring den frånvarande markisen och förs i salongen hos hans svärmor madame de Montreuil i Paris. Treaktstragedin författades 1965, fem år innan Mishima utförde seppuku efter ett misslyckat högerextremt statskuppförsök. Som kuriosa kan nämnas att hans kaishakunin klantade sig och fick dekapitera dramatikern med flera små hugg i stället för ett stort.
Första akten utspelas hösten 1772. Donatien Alphonse François de Sade och hans betjänt har dömts till döden in absentia för att ha våldtagit, gisslat och pastillförgiftat fem kvinnor under mordhot. Eftersom gärningsmännen hade rymt till Italien innan domen fälldes har de bränts in effigie i Marseille. En purgerande deflagration, vars lågor syntes ända till huvudstaden.
Madame de Montreuil (Marie Göranzon) har bjudit hem baronessan de Simiane (Elin Klinga) och grevinnan de Saint-Fond (Livia Millhagen) för att be dem bruka sina ecklesiastiska respektive veneriska inflytanden till att få mågens dödsdom upphävd.
Titelmarkisinnan Renée-Pélagie (Maria Bonnevie) anländer oväntat. Hon giftes bort med Sade för att den ämbetsmannaadliga ätten Montreuil skulle sammanfogas med det burgundiska kungahuset. Nu har hon flytt markisatslottet La Coste med det flämtande fackelskenet, fladdermössens virvlande och bybornas blänganden.
Världsordningen utanför salongen återspeglas i kostymösen Nina Sandströms val av färger på chiffongen och taften. Adelsdamernas watteauklänningar går i olika nyanser av blodfyllt rött. Hushållerskan Charlotte (Mia Benson) är klädd i kunglig purpur. Paniererna skumpar. L’ancien régime är i sitt flor.
När Renées lillasyster Anne-Prospère de Launay (Ana Gil de Melo Nascimento) gör entré och avslöjar att hennes medresenär på ferien i Venedig var hennes svåger, med vilken hon idkade äktenskapsbrott, gör modern en straffrättslig kovändning. Hon skriver bud till Simiane och Saint-Fond om att deras nyss slutna konkordat är återkallade samt en petition till kung Ludvig XV för utfärdandet av ett lettre de cachet mot svärsonen.
Jag har länge grubblat över varför D.A.F. de Sade fick och ännu innehar sin intellektuella hjältegloria. ”Den gudomlige markisen” var ju som serievåldtäktsmän är mest: En vid första intrycket charmerande man, som betraktade kvinnor, barn samt män med lägre status än han själv som rättslösa ting, till världen komna för att bli våldtagna, torterade och mördade av honom.
Sade såg sig själv som en övermänniska, en genialisk frihetskämpe som fallit offer för ett motbjudande feminiserat samhällsskick. Under sina fängelsevistelser skrev han trista, långrandiga böcker om sexualbrott han begått och sexualbrott han fantiserade om att begå. Precis som Ian Brady, Hans Scheike, Dennis Nilsen och René Guyon.
Det är vanskligt att avgöra vad regissören Stefan Larsson vill förmedla med sin uppsättning av Markisinnan de Sade. Enligt programmet ska handlingen kretsa kring Renées karaktärsutveckling, men i Bonnevies skepnad är hon statisk, renons på ambivalens och inre kval. Snarare än en ömkansvärd belle souffrante är hon en hårt stirrande och stelt flinande narinna, hjärntvättad av maken hon ser som en beau souffrant. När hon försvarar Sades ”ärbara rovgirighet” gentemot Montreuils ”rovgiriga ärbarhet” är det helt osympatiskt.
Även Marie Göranzons rolltolkning vänder upp och ned på dramatikerns ursprungstanke. Hennes Montreuil är en fridsam och tålmodig modersgestalt, belastad med en oförbätterlig svärson och två vettlösa döttrar. Hon har min fulla sympati när hon säger:
– Sanningen är ingenting annat än gisslet och pastillerna!
Det är svårt att inte se en misogyn attityd i pjäsförfattarens formuleringar om ammande bröst som huggtänder och kvinnokroppen som ”ett pansar som glittrar av skenhelighetens taggar”. Mishima tycks ha haft ambitionen att försvara den kvinnomisshandlande markisen mot kvinnokönets provocerande attribut. Hans bild av kvinnlig sensualitet är den skrämmande sadistiska grevinnan de Saint-Fond.
Millhagens Saint-Fond är puerilt lasciv. Med tjuriga gester klampar hon omkring framför Montreuil och Simiane och skryter om sina depraverade blodsorgier. Det är adolescenta försök till provokation snarare än känslokall skräck. Tanterna, inklusive Bensons hushållerska, ler moderligt överseende. När Saint-Fond i den urblekt blå andra akten berättar att hon har agerat bord vid en svart mässa uppvisar hon en smått masochistisk önskan om att bli tagen i kragen och räddad från sin egen sadism. Den monstruösa blir ömkansvärd.
Inalles är aktrissextetten väldigt sevärd. Om man vill se en skildring av sexualsadism är Markisinnan de Sade helt klart att föredra före Fifty Shades of Grey.
