Filippinerna domineras av ett litet antal förmögna familjer och 40 procent av befolkningen lever i fattigdom. Makthavarna har sett, och ser, sjuksköterskor utomlands som skickar hem pengar till sina familjer som ett viktigt tillskott till landets ekonomi.

Därför har rekordmånga sjuksköterskor utbildats för arbete i andra länder, men effekterna av den globala finanskrisen har gjort att flera länder nu stängt gränserna för utländsk arbetskraft. Minst 250 000 filippinska sjuksköterskor, som planerat att emigrera, stod således utan jobb 2010.

Enligt Mila Delia Llanes, ordförande för den filippinska sjuksköterskeorganisationen, ser den filippinska regeringen inte längre på sjuksköterskemigrationen som en nödvändighet, utan som en möjlighet. Och den avgående chefen för hälso- och sjukvårdsdepartementet har sagt att målet nu är att skapa fler arbeten lokalt, för att inte bli lika känsliga för ekonomiska och politiska kriser i andra länder.

Ett led i denna politik har varit att sälja de offentligt ägda sjukhusen.
Att skapa flera arbeten lokalt förutsätter inte en privatisering av sjukvården, men en investering i en offentlig hälso- och sjukvård – även för de 39 miljoner som är fattiga – skulle sysselsätta de 250 000 filippinska sjuksköterskorna som nu är arbetslösa.
En hälso- och sjukvård för hela befolkningen skulle även sysselsätta några läkare till, ja, även några kockar, städare och byggnadsarbetare.

Att skicka sin utbildade personal utomlands är därtill en skev investering. De som utbildas ska inte tvingas lämna sina familjer för att kunna tjäna sitt uppehälle. Det som krävs är att sjuksköterskorna får en ersättning som de kan försörja sig på samt att offentlig hälso- och sjukvård och annan välfärd byggs ut – för att tjäna hela befolkningen och inte endast dem som har råd att betala för den utbyggda privata vården.