Caroline Engvall är en känd röst i frågor som rör barn som har sex mot ersättning. 2008 släppte hon boken 14 år till salu som handlade om 14-åriga Tessan som börjar sälja sex på internet och använda sex som ångestdämpning, och efter uppföljarna Skuggbarn och Skamfläck som också berör prostitution bland unga är hon nu aktuell med boken Virtuell våldtäkt.

– En virtuell våldtäkt är ett övergrepp som sker via nätet. Det handlar om en gärningsperson som tvingar, hotar eller lurar någon annan att utföra sexuella övergrepp på sig själv via webbkamera eller bilder, något vi tyvärr ser väldigt mycket av just nu i aktuella fall. Bara nu i april kommer många domar som rör just virtuella våldtäkter, till exempel är en it-konsult åtalad för bland annat grovt sexuellt övergrepp mot barn och utnyttjande av barn för sexuell posering mot hundratals flickor mellan 11 och 20 år.

Med Virtuell våldtäkt vill Caroline Engvall att läsaren ska få ta del av flera av de utsattas historier som ser olika ut men som alla berör lika mycket.

– Jag har velat skildra hela spektrumet utsatta, såväl tjejer som killar, vars sexuella bilder och filmer har spritts utom kontroll, berättar hon. För en del har det börjat med nyfikenhet och bekräftelse och sedan har det gått överstyr, en del har blivit filmade under våldtäkter och bilder har sedan spridits, andra har blivit hotade och därför skickat bilder till förövare. För en del är bilderna en del av en ångestdämpning, man kan helt enkelt inte sluta skicka.

Hur har du kommit i kontakt med ungdomarna som boken skildrar?

– Efter 14 år till salu har jag både privat och genom hjälpsajterna intetillsalu.se och nya sajten safeselfie.se fått väldigt många mejl från unga som använder sex som ångestdämpning eller säljer sex. Genom berättelserna i de mejlen såg jag ett växande problem med svåra konsekvenser av spridda bilder. De som är med i boken har mycket modigt delat med sig av det de varit med om, för att kunna hjälpa andra.

”Förståelse gör det lättare att inte skuldbelägga”

Internet gör det enklare för vuxna att utsätta barn och unga för övergrepp, men det innebär också att en del av vuxenvärlden tror att det är lättare för barnen att ta sig ur situationen än det faktiskt är.

– Jag föreläser mycket om den här frågan, och när jag möter unga som berättar om vilka oförstående och skuldbeläggande reaktioner de får från vuxenvärlden, som frågor som ”varför slutar du inte bara?”, känns det otroligt viktigt att driva frågan vidare för att öka kunskapen.

– Genom att vara medveten om de mekanismer som kan ligga bakom att man skickar bilder. Det kan vara allt från ett skämt, en kul grej, till grova hot och allt däremellan. Man bör också vara medveten om vilka konsekvenser det kan få för unga att en bild sprids utom kontroll, vilken press det kan innebära på många plan. Den förståelsen kan göra det lättare att inte skuldbelägga och bagatellisera.

Kan man skydda barn och unga från dessa övergrepp?

– Som vuxen kan man vara väldigt medveten om vad som kan hända unga på nätet. Att resonera om det hemma, visa riskerna, vad som kan hända andra – kanske koppla det till en aktuell händelse. Man kan givetvis aldrig ge ett hundraprocentigt skydd, men som vuxen kan man visa att det är okej att berätta att man blir lurad och hotad på nätet, mamma och pappa kommer inte att bli arga.

”Dessa brott kommer bara att öka”

Konkreta siffror på hur många som utsätts för virtuella våldtäkter finns inte eftersom polisen berättar att mörkertalet är väldigt stort, men Brottsförebyggande rådets statistik säger att anmälningarna för brottet utnyttjande av barn för sexuell posering har ökat explosionsartat under 2014. Sedan 2008, när Carolines första bok kom ut, har hon sett att samhället går åt rätt håll både kunskapsmässigt och juridiskt.

– Sverige, speciellt Stockholm, har fått flera kunskapssatsningar, både vad gäller barn som har sex som ångestdämpning och barn och unga som har sex mot ersättning, berättar hon. Juridiskt är frågan om straffskärpning för de som köper sex av barn uppe på justitiedepartementsnivå. Drottning Silvia har också engagerat sig i detta ämne.

– Det jag har sett när jag har jobbat med researchen till boken är att anmälningsfrekvensen är väldigt låg, ofta anmäls bara tre-fyra procent i dessa typer av brott, utnyttjande av barn för sexuell posering. I Husbyärendet, där domen kommer i mitten av april, är det 65 målsägande, fem anmälde själva. Tjejerna – för det är mest tjejer som utsätts – skäms och skyller på sig själva och vill inte berätta, och det är upp till polisen själv att anmäla, vilket ofta inte sker eftersom brott mot unga på nätet inte prioriteras hos dem. Dels för att det är lågt straffvärde och därmed ingen status att jobba med det, dels på grund av att det krävs kunskap och resurser som inte finns. Det är alltså lite av ett lotteri vilket stöd de här barnen får, beroende på var i landet de hamnar. Att inte få hjälp kan få svåra konsekvenser för unga, till och med självmord som vi såg i Kumlafallet. Om jag satt i regeringen skulle jag jobba för att skärpa straffen för de som utsätter barn för sexualbrott. I dag kan det hända att förövarna får böter för att köpa sex av ett barn och så kan vi inte ha det. Jag skulle också stärka upp resurserna till polisen för just dessa nätbrott mot barn – som bara kommer att öka – så att kunskapen om hur man utreder finns i hela landet.