”Hade den akademiska logiken styrt hade inte en doktorand utan publikationer kommit i fråga för denna typ av forskningsansvar.” Det skriver tre forskare som anser att mediers bristfälliga hantering av prostitutionsdebatten börjat sprida sig till forskningen. De syftar på Petra Östergrens roll i ett forskningsprojekt som EU-parlamentet initierat för att stoppa människohandel och är kritiska till urvalskriterierna.
Det vilar något besynnerligt över prostitutionsdebatten. Den kännetecknas i högre grad än andra debatter av myter och stereotyper som fått fäste och blivit till sanningar.
Den mediala debatten om ”sexköpslagen” har givit stort utrymme åt en handfull personer som är kritiska till sexköpsförbudet. Dessa personer utmålar sig som dissidenter i ett åsiktslikt Sverige och med stort utrymme i media har de lyckats etablera en räcka felaktigheter runt sexköpskriminaliseringen.
Exempelvis har dessa röster regelmässigt framställt sexköpsförbudet som en mainstream-åtgärd, placerad i centrum av den svenska politiska mentaliteten. Denna beskrivning av förbudet öppnar i sin tur för att de som kritiserar lagstiftningen framstår som just ”maktkritiska”.
Sagda perspektiv är problematiskt på två sätt. För det första bygger det på ett hypernationellt perspektiv på prostitution. Här osynliggörs med andra ord att Sverige och en handfull andra länder är ensamma i världen om att kriminalisera sexköp och därmed gå emot en av världens mest lukrativa branscher som omsätter enorma summor.
För det andra osynliggör ”mainstreamandet” av sexköpsförbudet den politiska dramatik som låg bakom sexköpslagens tillkomst. Josefina Erikson visar i sin avhandling att lagen tillkom efter en osannolik räcka händelser som involverade både institutionella anomalier och individuella högst ovanliga interventioner. Möjligheten – risken eller chansen beroende på hur man ser det – att lagen skulle ha kunnat antas tidigare eller senare syns nära nog obefintlig. Och lagen var kontroversiell när den antogs!
Att bortse från dessa förhållanden och istället lyfta fram lagen som en stabil och självklar fortsättning på en sedan länge förd politik är att gömma prostitutionslagstiftningens oerhört komplexa position i svensk politik. Men greppet är gångbart. Det tillåter som sagt de som kritiserar kriminaliseringen att framstå som maktkritiska och det osynliggör tolkningen att den resa lagen gjort från impopulär till accepterad och tom understödd av en stor majoritet svenskar har skett på egna meriter. Det vill säga, att det faktum att lagens effekter har varit goda inom centrala områden – vilket forskning visat – också utgör ett centralt skäl till att den idag uppfattas som önskvärd.
Dessvärre har inte dessa eller andra vanligt förekommande skeva beskrivningar – som att sexköpslagen skulle vila på synen att prostitution är en form av våld – kunnat rättas i debatten. Tvärt om har personer kritiska mot lagen upprepade gånger tillåtits regissera den mediala debatten. På så vis har en röststark grupp kunnat föra fram en felaktig historik och beskrivning av lagen medan den forskning som faktiskt finns i ämnet har negligerats.
Frågan om vem som äger tolkningsutrymmet och debattutrymmet i prostitutionsfrågan har aktualiserats i och med det forskningsprojekt som EU-parlamentet nyligen initierat i syfte att stoppa människohandel. Utgångspunkten för projektet är en rapport som konstaterat att den svenska modellen är den som fungerat bäst för att stoppa människohandel. EU har nu skjutit till stora medel för att fördjupa kunskaperna på fältet.
Det förvånar oss därför att den svenska delen av projektet leds av en doktorand, Petra Östergren. Östergren har ännu inte disputerat och har enligt sitt CV inte några vetenskapligt granskade publikationer på området.
Tillsättningen har försvarats av projektsamordnaren Albert Kraler på DemandAT (ETC 2015-05-25). Han framhåller att det är ett medvetet val att utse Östergren och hänvisar bland annat till hennes tidigare forskning på området.
Oavsett vad Kraler säger är det uppseendeväckande att doktorander anförtros uppgiften att leda forskningsstudier, också inom EU-finansierade projekt. Normalt är konkurrensen i den akademiska världen stenhård och den kollegiala granskningen – att du meriterat dig genom vetenskaplig publikation – grundbulten för fördelning av positioner som den Östergren nu anförtrotts.
När det visar sig att den grupp som styr projektet i likhet med Östergren hyser en kritisk inställning till den svenska sexköpslagen ter sig dock valet förklarligt. Forskargruppen har byggts utifrån politiska hänsyn. Följaktligen skulle det förvåna oss om resultaten av projektet inte präglas av denna normativa utgångspunkt.
Det är därför anmärkningsvärt att när EU-parlamentarikern Malin Björk kritiserar valet av Östergren, framhåller såväl Östergren själv som ledare från dagspressen att vi måste värna den fria forskningen och att forskning inte ska styras från politiskt håll. Sundsvalls tidning (2015-05-20) skriver på ledarplats att ”[i] en fri och oberoende akademisk miljö måste det vara forskarsamhället som själv väljer vilka frågeställningar som är de mest relevanta att undersöka.”
Men hade den akademiska logiken styrt hade inte en doktorand utan publikationer kommit i fråga för denna typ av forskningsansvar. Det är det som är poängen! Att önskan om ett resultat – inte valet av fråga – har varit vägledande för hur EU:s forskargrupp har satts ihop.
Forskning om något så penninggenererande och upplevelsestarkt som prostitution sker i ett könat och ekonomiskt tungt laddat spänningsfält. Vi, som har många års samlad erfarenhet inom forskningsfältet prostitution och människohandel, vill därför säga att vi är mycket oroade över utvecklingen på fältet. Vi välkomnar olika perspektiv och teoretiska angreppssätt förstås, men det vi ser nu är hur starka intressen trycker på för att få artikulera sig mot den så kontroversiella svenska prostitutionspolicyn där vetenskaplighet och lojalitet mot det akademiska värvet inte respekteras. Dessvärre saknas ett intresse från media att spegla denna utveckling.
Vi vill därför, för att freda vårt forskningsfält från kollaps, lyfta fram hur dramaturgier vilka tidigare präglat medias inställning, fått betydande inflytande över forskningsfältet. Denna utveckling måste vändas. Det gagnar alla och är av yttersta vikt för såväl universitet och högskola som samhället i det stora.
