Det var den 9 februari och Peshawar badade i sol. Min vän militären körde mig till Army Public School (APS), sicksackade genom en labyrint av vägar som korsade varandra. En samling beväpnade och oklanderligt klädda soldater noterade vaksamt mina rörelser när jag gick ur bilen och började gå mot ingången till skolområdet. När befälhavaren, en mustaschprydd kapten, kände igen min vän såg han lättad ut.

Efter att jag hälsat på soldaterna som vaktade entrén till skolan, kom jag in på en tom yta om tre hektar, omgiven av murar som tapetserats med bilder på de skolbarn och skolpersonal som sköts till döds av talibanerna den 16 december 2014: totalt 146 offer. Alla jag talade med i Peshawar kallade vördnadsfullt offren för martyrer.

Mitt på den tomma planen lade jag märke till en upphöjning där det låg många blombuketter. Här ska ett minnesmärke uppföras för att hedra barnen, de unga martyrerna. Jag passerade förbi platsen för minnesmärket och genom en annan grind in mot skolområdet. Jag stelnar till när jag känner igen auditoriet från tv-sändningarna, platsen för blodbadet. Jag känner kalla kårar ila längs ryggraden. För ett ögonblick får jag förnimmelser av att vara omgiven av talibanernas spöken. Trafikbruset från gatan låter som panikslagna skrik.

Ett tag kändes den tunga närvaron av militär på skolområdet både skrämmande och trygg. Men jag vägrade att besöka auditoriet. Byggnadsarbetarna var fortfarande i full gång med att renovera såväl insidan som fasaden utanpå. Ett gäng unga studenter spelade fotboll. Några hade samlats vid den närbelägna skolmatsalen. Till skillnad från hur skolbarn brukar vara, var de här eleverna inte bullriga. Sorgen hängde i luften.

För första gången i mitt journalistiska liv saknar jag modet att ställa frågor. Traumatiserade barn har besökts av många pakistanska kändisar, under mediebevakning, ända sedan den fruktansvärda massakern. De har blivit utfrågade på ett irriterande sätt, oändligt många gånger, av de kommersiella medierna. De tycker inte om att prata med journalister längre.

Jag hälsar på ett par av dem. Men min tunga fastnar någonstans i gommen. När de märker hur obekväm jag känner mig går de tyst därifrån. En lärare, Andleeb Aftab, går med på att tala med mig ändå. Men efter skoltid, i sitt hem i Hayatabad, ett medelklassområde utanför Jamrood Road, vägen till Afghanistan.

Jag har några timmar att fördriva så jag passar på att besöka gamla vänner i Peshawar, en stad som härjats av terrorismen sedan elfte september. En kollega berättar, apropå tragedin, att den största möbeltillverkaren har ändrat sin produktion och gått över till att göra kistor för att de säljer bättre än möbler. Jag trodde honom inte förrän nyligen, när BBC Urdu sände ett reportage om fabriken.

Blommor för de mördade barnen.

II

Täta drönarattacker och andra uppdrag utfärdade av självmordsbombarna har krävt över 70 000 liv i Pakistan sedan elfte september. Fruktansvärda videoklipp föreställande halshuggningar utförda av talibaner har periodvis dykt upp under alla dessa år. I en blodig film spelar talibaner bokstavligen fotboll med pakistanska soldaters avhuggna huvuden. I ett annars tydligt okänsliggjort, desensibiliserat Pakistan, har sådana fasansfulla händelser inte utlöst någon vrede mot talibanerna. Men attacken den 16 december förra året på Armé Public School i Peshawar, när en bataljon med nio talibaner sköt ned 146 elever och lärare, chockade Pakistan och fick landet att nyktra till och reagera.

En månad efter massakern gick fyratusen människor ut på gatorna i Lahore ut och demonstrerade mot talibanerna för första gången. Pakistaniers uppfattning om talibanerna har genomgått en total förvandling.

Den andra märkbara förändringen som skett under de två åren som har gått sedan jag senast besökte Pakistan, förutom talibanernas växande impopularitet, är det ökade skyddet runt skolbyggnaderna. Taggtråd ovanpå murarna och beväpnade vakter vid ingångarna ger ett intryck av befästa militära anläggningar i stället för skolor. I vissa fall har jag lagt märke till skyttegravar vid ingångarna. Skolor som drivs av kristna missionärer och den pakistanska militären har extra starka och tydliga säkerhetsarrangemang.

Alla dessa säkerhetsarrangemang är en illusion, anmärkte min brorson Haseeb Sulehria , 10, när jag övernattade hos hans familj i Sargodha på väg till Peshawar. Han hade gått ner i vikt sedan jag senast såg honom. Han går i samma skola, som drivs av Pakistans flygvapen, som jag och alla mina syskon har gått. Han och hans syskon och kusiner har tyckt om att gå i samma skola som sina föräldrar. Men inte nu längre.

Säkerhetsparanojan på skolan driver Haseeb Sulehria och alla mina brorsöner till vansinne. För några veckor sedan meddelade rektorn att papperskorgarna i klassrummen bör tas bort eftersom terrorister kunde plantera bomber i dem.

– Men är det inte bättre att vara försiktig i dessa tider i stället för att döma ut säkerhetsåtgärderna för att vara en illusion, försökte jag resonera med Haseeb Sulehria.

– Tja, om de vill döda oss, kan de attackera oss när vi slutar skolan för dagen. Eleverna väller ut ur byggnaden och trafiken utanför är tät, svarade han snabbt.

Blodet isade i mina ådror när jag hörde barn prata om blod och död. Min underbara skola som gett mig så många fina minnen har förvandlats till en mardröm för den nya generationen i min familj. Och inte bara för barnen i min familj, barn i hela Pakistan är rädda för att gå till skolan. Deras föräldrar är ännu mer nervösa.

– Mamma, ska jag springa iväg eller gömma mig om de kommer, frågade Abdullah, son till mina vänner Farooq och Shehnaz, när hans skola i Lahore öppnade igen efter att ha varit stängd en månad efter skolmassakern på APS i Peshawar.

Men alla dessa plågsamma redogörelser var ingenting jämfört med vad Andleeb Aftab berättade när vi träffades hemma hos henne i Hayatabad på eftermiddagen den 9 februari.

III

Trebarnsmamman Andleeb Aftab förlorade sin äldsta son Maaz i massakern. Hennes yngste son går i samma skola. Men just den dagen den 16 december hade han och hans klasskamrater gått till en annan skola för att spela match.

Andleebs otroliga lugn och samlade sätt gjorde att jag vågade be henne berätta om sin personliga tragedi.

Som så ofta är fallet med traumatiserade människor, ville hon dela med sig av sin berättelse. Oron gav vika och ersattes av en engagerad konversation.

– När jag hörde skottlossning vid 10-tiden på morgonen var min första reaktion att att avfärda dem som övningsskott, säger hon.

Faktum var att skolan hade mottagit hot från talibanerna.

– Vi förväntade oss en självmordsattack eller ett gisslandrama. Barnen och skolpersonalen övade på hur de skulle hantera sådana situationer, berättade Andleeb.

Under de senaste fem åren har talibaner bombat över 1 000 skolor i provinsen Khyber Pakhtonkhwa, där Peshawar är huvudstad, Talibanerna brukade spränga tomma skolbyggnader nattetid. I ett fall avvärjde Aitzaz Hussain, en modig elev, ett självmordsuppdrag. I det efterföljande tumultet dog både självmordsbombaren och Hussain. Genom att offra sitt liv, sparade Aitzaz hundratals andra.

Åter till APS i Peshawar. När Aftab hörde skotten på morgonen den 16 december trodde hon att det var en rutinövning som pågick. Men när hon såg en pojke komma springande från auditoriet med fötterna nerdränkta av blod förstod hon att någonting var fel. Under tiden hördes flera skott på nära håll, skräcken ökade och paniken växte. Hon sprang iväg till personalrummet, såg hur fönster hade krossats, galna skrik hördes överallt. Hon och två andra kolleger låste in sig på en toalett. Där stannade de under de kommande åtta timmarna.

– Vi blev räddade av soldater klockan sex på kvällen, berättade hon. Vi bad hela tiden för allas säkerhet men jag var mest orolig för Maaz. Jag sa till mig själv att han nog hade flytt tillsammans med de andra barnen.

Senare fick hon vet att han hade träffats av talibanernas kulor när de attackerade hans klassrum. En stund senare kom några talibaner tillbaka till klassrummet. Maaz spelade död. Men hans skada gjorde så ont att tårarna rann. Talibanen såg tårarna och sköt Maaz igen tills han dog.

Mitt hjärta värker när jag hör om Maaz tragiska slut. Jag förväntade mig tårar från Andleeb, men hon var samlad. Det gjorde att jag vågade ställa ytterligare några frågor. Hon visste att hennes yngste son inte var i skolan, därför var hon orolig för Maaz, sin äldste son, hela tiden. Hon förstod inte omfattningen av massakern. Men efter timslånga konfrontationer mellan nio talibaner och kommandosoldater medan granater oupphörligen exploderade och skottlossningen dånade började det gå upp för henne där hon satt, inlåst på toaletten, och hörde allt.

Inne på den lilla toaletten rådde en frustrerande väntan på att räddningen skulle komma. De bad och försökte hålla sig tysta för att inte talibanerna skulle upptäcka dem. Men situationen förvärrades av att en av Aftabs kolleger hade diabetes. Efter att ha varit utan mat i flera timmar började hon förlora medvetandet. Hon behövde något att äta. Aftab hade snacks i sin väska, men i paniken hade hon glömt den i personalrummet när hon rusade till toaletten. I rummet intill personalrummet uppehöll sig en taliban.

– Valet stod mellan att låt henne dö på toaletten eller bli dödad av en kula. Jag bad till Allah och smög ut till personalrummet, sade hon. Utan att göra något väsen lyckades hon ta sig tillbaka till toaletten. Hon såg en taliban på vakt med sitt vapen riktat utåt. Alhamdollilah, det gick bra, sade Adleeb Aftab.

Jag vet inte om hon alltid har varit religiös eller om tragedin har gjort henne till en religiös person, men hon tackade eller prisade Allah gång på gång. Hon berättade för mig att hon har försonats med sin tragedi.

– Inte ens ett blad rör sig utan Allahs vilja. Det måste finnas någon högre visdom bakom tragedin. Min son är välsignad, säger hon. Som om hon försökte övertyga sig själv, inte mig.

När hon slutligen räddades av de militära kommandosoldaterna och såg döda kroppar och kroppsdelar utspridda överallt, insåg hon omfattningen av vad som hade hänt. Eftersom hon också var skadad, kördes hon till sjukhus i ambulans. På väg till sjukhuset fick hon veta av sin bror vad som hade hänt Maaz. Men på sjukhuset ville personalen ha hjälp av henne att identifiera några några döda kroppar – brända till oigenkännlighet – innan hon fick gå hem för att delta i Maaz begravning.

– De fysiska såren läker. Men vi som har sett kropparna av människor som skjutits till döds kommer aldrig att återhämta oss från det traumat, sa hon.

Hur hanterar du situationen att du dagligen måste gå till den plats där din son dödades?

– Jag föreläser i ett klassrum där min son dödades, säger hon. Men hennes egen smärta får en underordnad roll när hon möter de dagliga utmaningarna i skolan.

– Studenter bryter ihop. Några av dem kollapsar. En collegeelev svimmar dagligen. Hans föräldrar vill inte att han ska komma till skolan. Han insisterar på att vara med på föreläsningarna och någon gång varje dag svimmar han, förklarar hon.

Ända sedan skolan öppnade efter massakern har lärarna fått ytterligare en uppgift: att fostra, trösta och råda de traumatiserade eleverna.

Traumatiserade elever verkar tycka att det är lättare att dela sin smärta med de kvinnliga än de manliga lärarna.
Som om hon skulle ha glömt sin personliga tragedi, börjar Aftab talar om problemen som alla delar. Hon är kritisk till militärens beslut att låta skolan öppna på samma campus.

– Skolan borde ha flyttats till ett annat ställe. Att återvända till samma hemsökta plats förlänger vårt kollektiva trauma, säger hon.

På sätt och vis kan hon ha försonats med sin tragiska öde, och hon har hittat nya saker att kämpa för.

Hon har lanserat en hemsida, apsstars.com, för att hedra och bevara minnet av skolmartyrerna. Bilder på de 146 elever och skolpersonal som dödades den 16 december i massakerna på APS samt rörliga bilder finns publicerade på webbplatsen. Dessutom driver hon en kampanj för att ge ekonomiskt stöd till familjerna till hennes kolleger som dödades i massakern. På hemsidan finns också information om de efterlevande och hur man kan hjälpa dem.

Hennes andra mission är att är att plantera träd.

– Vår skola var ett grönskande campus. Det gör mig ledsen att se att alla träden är borta på grund av säkerhetstänkandet. Och hon vill att var och en i Peshawar ska plantera ett träd för att hedra APS martyrer.

När skolan åter öppnade var mödrarna till de mördade eleverna med.