Bianca och Tiffany Kronlöfs show Slå pattarna i taket som turnerar över hela Sverige under hösten skapar ett burleskt flickrum där det kollektiva skrattet mot det patriarkala fåneriet gör kroppen friare, men i slutändan blir det lite platt att bara skratta åt andra, anser Evelina Johansson.
I pressreleasetexten som jag läser innan jag går på premiären av Slå pattarna i taket! på Folkteatern i Göteborg, beskrivs föreställningen som en ”cabaret fylld av dans, brandtal, musik och feministisk humor” och upphovsmakorna Bianca och Tiffany Kronlöf väljer själva att likna showen vid ”en riktigt giftig tårta, med jättefin glasyr”. Och Slå pattarna i taket! är sannerligen en neonfärgad och glittrig scenshow med extra allt, där Bianca och Tiffany – med hjälp av sina tre musiker – med ett slags glättigt allvar behandlar ett antal feministiska kärnfrågor. Både Bianca och Tiffany Kronlöf visar prov på stor komisk begåvning i sitt närmast slapstickaktiga skådespeleri och det är, med få undantag, roligt; det stundvis allt för uppfostrande och pedagogiska tilltalet till trots.
En ofta återkommande invändning mot teater som förmedlar ett så tydligt politiskt budskap som Slå pattarna i taket onekligen gör är att den vänder sig till redan frälsta, och på så vis inte bridrar till någon verklig förändring. I något avseende stämmer detta givetvis, men det är samtidigt en ganska missriktad kritik. Även om pjäsen möjligtvis gör lite väl stort bruk av den feministiska pekpinnen tror jag inte att det främsta syftet med pjäsen är att vara ett slags feministiskt bildningsprojekt eller ett slags politisk omvändelsekampanj. Snarare tänker jag mig att det rör sig om att skapa ett slags burleskt och kritiskt flickrum dit en patriarkal disciplinerande blick inte har tillträde och där det kollektiva skrattet åt det patriarkala fåneriet tillfälligt befriar och gör kroppen lite friare. Det rör sig således om ett slags momentan förlösning och möjligtvis ett slags feministisk retreat där publiken får återhämta sig, finna kraft, för att åter igen ge sig ut i ett samhälle där ”det manliga fåneriet” har konsekvenser som är långt ifrån komiska.
Även om jag kan uppskatta etablerandet av en sådan feministisk oas är det någonting som samtidigt blir lite platt. Den typen av hierarkier och normer som lyfts fram och förlöjligas i Slå pattarna i taket! är sådana som oftast gör ont, som skadar och smärtar och som äter sig in i oss alla, stöper och styr oss. I Slå pattarna i taket möter Bianca och Tiffany dessa hierarkier som feministiska superhjältinnor som tycks vara fullständigt självständiga i relation till mannens blick och föreställningar. Och visst är det roligt. Men det är inte roligt på djupet. För det är det bara när skrattet fastnar. Det är det bara när vi har roligt inte bara på andras, utan även vår egen bekostnad.
