”För att lyckas övertyga fler och bli trovärdiga i den europeiska debatten så måste vi driva frågor som innebär förbättring också för kvinnor i övriga EU-länder, även om de inte synes perfekta i den svenska kontexten. På längre sikt kommer vi i Sverige stärkas av jämställdhetsreformer i övriga EU”, skriver Jytte Guteland i veckans EU-krönika och varnar för att ta för givna de feministiska framsteg som återstår att vinna i Bryssel.
Det är lätt att säga att man är feminist. Men att kalla sig feminist förpliktigar. För oss socialdemokrater i EU-parlamentet förpliktigar det till att driva en feministisk politik inom alla områden. Det handlar om att kämpa även i de fall där det handlar små steg framåt. Dessa små steg framåt kan kännas obetydliga för oss i Sverige som vant oss större framsteg. Vi måste minnas att vi har haft en lång väg fram till svenska samhället som det ser ut i dag, där debatten inte längre handlar om kvinnans rätt till arbete, utan rätt till lika lön för lika arbete. Där diskussionen inte gäller kvinnans rätt till mödraledighet utan alla föräldrars rätt till föräldraledighet. Vi måste påminna oss om att våra diskussioner en gång var mycket lika de debatter vi kan följa i EU-parlamentet och i flera av EU:s medlemsländer.
Insikten om att socialkonservativa samhällen inte är att förknippa med ”kultur”, utan handlar om ålderdomliga maktstrukturer, ger mig kraft att orka kämpa för små segrar. Fler reformer kommer att följa varandra och successivt leda oss närmre jämställda samhällen, om vi bara orkar se att de små framstegen lägger grunden för de större triumferna.
Jag behöver ofta påminna mig om detta i mitt arbete här i EU-parlamentet, där det kan kännas svårt att komma någon vart då även små feministiska steg framåt möter stort motstånd. Mycket som vi tar för självklart i Sverige är strider som fortfarande måste utkämpas i Bryssel. Det finns ett kompakt motstånd mot en feministisk politik, ett motstånd som ibland kan uppfattas som kulturellt men som egentligen framförallt är ideologisk. Konservativa krafter inom den europeiska unionen delar inte våra ambitioner när det gäller jämställdhet och blockerar vid varje tillfälle de får.
Ett konkret exempel som hela tiden möter motstånd är mödraledighetsdirektivet som min kollega Anna Hedh arbetar med. Förslaget kan i svenskt kontext tyckas inaktuellt och svagt. Men för många kvinnor i Europa så skulle ett sådant direktiv innebära att det överhuvudtaget får vara hemma med sina barn, utan att riskera förlora jobbet. Nu riskeras hela förslaget rämna både på grund av konservativt motstånd men även på grund av att progressiva partier och nationer inte tycker att förslaget är bra nog. Det vore för sorligt. Vi måste kunna agera solidariskt för kvinnor i andra länder. Även i Sverige så hade vi mödraledighet innan vi lagstiftade om föräldraledighet.
En fråga som jag jobbar med i det juridiska utskottet handlar om att de europeiska domare som tillsätts framöver ska kunna tillsättas på ett jämställt sätt. Vi vill bland annat att länderna ska nominera fler kandidater av olika kön. Det kommer inte förändra domarkåren över en natt. Men om det genomförs så kommer det betyda stora förändringar på sikt. Det är oerhört viktigt att kvinnor är med och beslutar om hur Europas gemensamma lagstiftning ska tolkas. Det är en fråga om kvaliteten på det juridiska arbetet. Vi måste ta tillvara på möjligheter som dessa även om de kan tyckas tekniska och svåra att relatera till en svensk vardag.
Det finns en fördom jag ibland möter, den handlar om att Sverige fokuserar på feminism och jämställdhet eftersom att vi har råd. Men vi vet att detta inte är sant. Vi vet att tvärtom så är jämställdheten är en av de framgångsfaktorer som stärkt välfärden i Sverige. Jämställda samhällen generar fler jobb, stärker ekonomin och välfärden. En del av utmaningen för oss är därför att förmedla att vi inte jobbar med jämställdhet för att vi har råd eller är tjatiga svenskar. Utan det är för att det är en grundläggande framgångsfaktor för vårt samhälle. För att lyckas övertyga fler och bli trovärdiga i den europeiska debatten så måste vi driva frågor som innebär förbättring också för kvinnor i övriga EU-länder, även om de inte synes perfekta i den svenska kontexten. På längre sikt kommer vi i Sverige stärkas av jämställdhetsreformer i övriga EU.
Jag stärktes nyligen i min övertygelse om att den feministiska debatten måste vara stark över landsgränserna. Vi kan ibland tro att vissa frågor bara hör till nationernas suveränitet. Följ då de pågående diskussionerna i Sverige, nu senast på KD:s stämma, om att införa samvetsklausuler för sjuksköterskor, så att de ska ”slippa” genomföra aborter. Detta abortmotstånd har absolut stärkts av debatter som förts i andra EU-länder. Vi som skräms av denna utveckling måste själva vara aktiva över landsgränserna till gagn för de principer och värderingar som vi vill ska prägla framtiden såväl i Sverige som EU.
