Det finns några ögonblicksbilder jag aldrig glömmer, minnesbilder som förföljer mig. Både sådana av djup omtänksamhet – och sådana av oresonligt hat. De bottnar alla i en kväll 2004 då en oförvägen museichef kastade ut en ambassadör och hamnade i en mediestorm. Det var ingenting jag var förberedd på.
Kanske trodde jag att bilderna av Philip Blenkinsop på utställningen Making Difference skulle röra upp en del grus, att övervåldet mot hmongfolket skulle drabba åskådaren. Visst fanns det saker att bli upprörd över. Men det blev Gunilla Sköld Feilers och Dror Feilers installation som väckte världens intresse.
Snövit och sanningens vansinne bestod av en bassäng fylld med vatten som färgats blodrött och på vilket en liten båt kallad ”Snövit” drev omkring. Enligt Dror Feiler symboliserade båten sanningen och att den som tror sig äga all sanning flyter i blod.
Nu berättar de själva tillsammans med några andra medförfattare hur det blev och varför konstverket medialiserades intill förvanskning. Missförstått, tolkat, ikoniserat?
Några dagar innan utställningen öppnade kom en av Kinas ambassadtjänstemän på ”uppvaktning”. Kan ni lova mig att det inte blir en utställning som tar upp falun gong? Svaret blev förstås nej.
Men det går aldrig att förutse vad som kan hända, och bra är väl det.
Jag tror att den israeliske ambassadören Zvi Mazel hade önskat att han hade sina drönare – eller för all del sin regerings mur mot Gaza – när han på öppningskvällen störtade in på Historiska museets vernissage, på den utställning som var en hommage till försoning. Göran Perssons stora avslutande internationella folkmordskonferens för att i en liten gest försöka leva upp till Palmes engagemang, fast förmodligen åtskilligt mer för sin egen storvulenhets skull än för världens jämlikhet.
Filmaren Erik Pausers bilder (han filmade vernissagen) är väsentliga i sammanhanget. Själv trodde jag in i det sista att ambassadörens övergrepp mot konstverket var ett skämt. Det var det inte: den israeliska ambassadören hade verkligen förstört konstverket genom att välta ner en stor lampa i den blodröda dammen. Dror Feiler vägrade att spela sin introduktion så länge ambassadören var på plats. Zvi Mazel krävde att få tala från podiet, ryckte i mikrofonen. Hans öronsnäckade livvakter var påträngande, hotfulla och behärskande. Museets vänliga vakter så försynta.
Snapshot nr 1;
Väl hemma och i sängen ringer CNN. Jag talar om yttrandefrihet och det kanske märkliga fenomenet att statliga myndigheter i Sverige inte tar direkta order av regeringen. Och att detta är en viktig utställning – dessutom riktigt bra. Veckor senare ringde mig åtskilliga personer från Ryssland. De frågade hur vår konstitution såg ut, som ger statliga myndigheter – särskilt kulturinstitutioner – rätt att bestämma över sin egen produktion.
Så ögonblicksbild nr 2;
Tidig morgon, dagen efter kalabaliken. Dror hackar is i Rosengårdens damm. Det är is, vitt och kallt, rött av färgat vatten. Han skulle komma att stå där i dagar och veckor. En kanske rädd men stark Gunilla fanns där alltid.
Till ögonblicksbild nr 3;
Curatorn blev attackerad på museets trappa. En anonym person ringer och meddelar att de vet var mina barn går i skola. De vet också hur de tar sig dit. Is i magen – är konsten värd detta? Nej. Tusentals mejl. Nästan alla hotfulla. Några få vänliga, uppmuntrande. Gunnar Hökmark hör av sig. Jag svarar så elakt jag kan, varvid juristen på kulturdepartementet ringer och säger att ”Ligg lågt annars har du snart inget jobb”.
Kanske orkar ni också nr 4;
Regeringen hopplöst lamslagen. Det tog tre dagar innan statssekreteraren i statsrådsberedningen ringde och undrade om jag kunde vara mer försiktig i mina uttalanden. Krister Kumlin, som var ansvarig för kultursatsningarna inför konferensen, medlade, som den utomordentliga och modiga diplomat han alltid är.
Nu finns boken, den är behäftad med ett antal fel — men det gör den inte mindre angelägen. Redaktör är Gunilla Sköld Feiler. Boken är vacker, väl illustrerad och rätt modigt utgiven av Ordfront. Och säger någonting om konstens förmåga att uppröra en hel värld på ett sätt som ingen rimligtvis kan förutse.
