”David Lagercrantz kastade sig in i och förstörde Lisbeth Salander med en motorsåg”, skriver My Vingren om hans försök att bygga på Stieg Larssons Millennietrilogi med en fjärde volym – Det som inte dödar oss. Kvinnogestalterna är idealiserade och orealistiska, menar Vingren. Den feministiska blicken saknas helt och Lisbeth har fått en vacker och söt syster, Camilla Salander! Vingren hoppades när recensionen skrevs att Lagercrantz inte skulle få för sig att skriva några fler delar, men det blir minst två till meddelade han pressen igår, torsdag.
Lisbeth Salander. Kvinnan med den gigantiska draken tatuerad över hela ryggtavlan kraschade som ett höghastighetståg rakt in i hela världens bröstkorg. Hon är 150 centimeter lång, väger 40 kilo och med sin bristande sociala kapacitet och sura uppsyn så kom datahackern att få varenda människa förälskad. Egentligen är hon väl som vilken nördsnubbe som helst, beskriven i tusen olika varianter de senaste tjugofem-trettio åren. Men den här gången var datanörden en kvinna. En kvinna som likt de flesta av oss varit med om sexuella övergrepp, vuxit upp med våld och dessutom bestämt sig för att inte tycka det är okej.
I David Lagercrantz Det som inte dödar oss är Lisbeth Salander fortfarande en av huvudrollsinnehavarna. Och det är klart jag hade längtat. Eftersom jag själv är nörd, har bristande social förmåga och dessutom har tränat kickboxning är det ju svårt att inte identifiera sig. Och det är ju inte direkt som det vimlar av popkulturella kvinnliga karaktärer med datorintresse. Det går tyvärr fort för David Lagercrantz att förstöra precis allting. I David Lagercrantz värld är Lisbeth Salander omänsklig, hon är så kompetent, världens främsta geni inom matematik (helt autodidakt dessutom), hon beskrivs som ett främmande och mystisk väsen. För varje sida, lite svårare, lite djupare, lite mindre likt en människa och mer likt en superhjälte. Hade Lisbeth Salander varit en man, en helt vanlig nördkille, så hade hon knappast behövt framställas som en superhjälte. Och det är någonstans där som jag börjar känna irritationen stiga tillsammans med pulsen. Jag letar upp mina betablockerare men att fortsätta läsa är som att blanda dem med Redbull.
Om att vara autist – eller inte
Det finns en enkel regel, speciellt viktig att komma ihåg för de med normalfungerande nervsystem. Regeln är: Det heter inte att någon är autist. Ett barn är inte autistisk och flera personer med autism blir inte autistiska. Enligt Socialstyrelsens språkrekommendationer så har man en funktionsnedsättning (eller ännu hellre, funktionsvariabel), man är inte någon. Detta var en viktig terminologisk reform som kom på 90-talet. Språk, hur man benämner och beskriver människor, är viktigt i synen på vad som är normalt och vad som är onormalt. Med all tydlighet vill David Lagercrantz påpeka att vi med avvikande neurologiska funktioner är onormala. Att säga att någon är en diagnos, istället för att man har en, knyter an till att det är något fel på den individen, inte på samhället som tvingar oss att kategorisera människor utifrån kapacitet. Trots det så kan David Lagercrantz inte låta bli, det går inte att hejda sig, han måste skriva autist på varje sida. Det gör att jag har lite svårt att koncentrera mig på handlingen. Efter femton sidor är jag så irriterad att jag inte ens bryr mig om handlingen.
Som att inte det vore nog så verkar David Lagercrantz ha en helt verklighetsfrånvänd syn kring vad det här med autism innebär. Han tror, så som man trodde på femtiotalet, att det är en person med glansiga ögon, som besitter en stor vishet och gärna sitter och gungar i olika hörn eller på olika typer av golv. Självklart är de här personerna också ofattbart begåvade. Inte heller personer med autism har nämligen ens drag av mänsklighet. David Lagercrantz beräknas bli stenrik på den här boken. Synen på människor med autism beräknas sjunka trettio år tillbaka i tiden.
Bristen på feminism
Jag har inget behov av att hylla det feministiska i Millennietrilogin, det finns många fler och bättre feministiska böcker. Men just för att serien har fått en sådan spridning så finns det ändå ett värde i att Larsson var noga med det feministiska arvet. Serien består av självständiga kvinnor, mänskliga kvinnor. Kvinnorna i trilogin klär sig som vem som helst, de luktar illa ibland, de kan slåss, de har känslor, ja, de är mänskliga. Inte i David Lagercrantz version.
Jag hade tidigt förberett mig på att det knappast skulle vara en revolutionerande läsning. Min förväntan var småmysig tidsfördriv med karaktärer som man gillar. Tyvärr kändes det snarare som att David Lagercrantz kastade sig in i och förstörde Lisbeth Salander med en motorsåg. Han gör om henne till en superhjälte, ett matematiskt geni som världen aldrig sett tidigare. Kunde vi tjejnördar inte få ha kvar en realistisk karaktär? Var ännu en snubbe tvungen att komma in och befria oss från bilden att tjejer kan? Som om inte det räckte presenteras en ny karaktär. Lisbeth Salander har en tvillingsyster. Camilla Salander. Till skillnad från Lisbeth Salander är hennes syster olidligt vacker. Hon är så vacker att hon kan förtrolla varenda man omkring sig. Ingen kan stå emot.
Dagens Nyheter tycker den är ”skicklig och respektfull” och tidningen Vi beskriver den som ”en kolossal succé, redan innan den nått bokhandelsdiskarna”. Synd, i så fall, tycker jag. Själv hoppas jag för mitt eget blodtrycks skull att det slutar här, att David Lagercrantz inte får för sig att skriva några fler böcker om Lisbeth Salander eller hennes tvillingsyster. Han kanske kan skriva något om en manlig sporthjälte istället.
