Samtyckesreglering, mer individualiserad föräldraförsäkring, stärkt ställning för stjärnfamiljer och en jämställdhetsmyndighet – det är reformerna med starkast stöd just nu bland de demokratiska partierna i riksdagen och Feministiskt initiativ. Men utredningar inväntas, synen på omfattning och tidpunkt varierar och när det gäller pensionssystem och löner är det fortfarande främst fromma förhoppningar som gäller.
Att kvinnor och män ska
ha samma makt att forma
samhället och sina egna liv
är sedan 2006 det övergripande
målet för jämställdhetspolitiken.
Ändå har
framstegen på avgörande
områden varit måttliga.
Alliansens individinriktade
politik har nu ersatts
av en feministisk regering
i minoritet. Vi har låtit de
demokratiska riksdagspartierna
och Feministiskt
initiativ (Fi) tala om var de
står i de senaste årens mest
debatterade reformförslag
och vilka som är beredda att
stödja tvingande åtgärder
för att omsätta ambitionerna
i praktik. Mest reforminriktade
är inte oväntat Fi
och Vänsterpartiet, medan
Kristdemokraterna och
Moderaterna är de mest
tveksamma.
Med sex partier för, två som säger kanske och inget emot är
en samtyckeslagstiftning den reform som har starkast stöd bland partierna
och kommer med all sannolikhet att genomföras under mandatperioden.
Att en sådan reglering ännu inte klubbats igenom beror på att de flesta ändå
vill invänta den utredning om våldtäktsbrottet som pågår.
Enligt regeringspartierna ska
en samtyckesreglering införas i
lagstiftningen så snart utredningen
är klar. Socialdemokraterna
(S) hoppas att propositionen kan
behandlas av riksdagen under
2017, medan Vänsterpartiet
(V) inte ser någon anledning
att vänta, utan ser utredningen
som onödig. Miljöpartiet (MP)
och Moderaterna (M) anser att
ett oaktsamhetsbrott också ska
införas, en fråga som ingår i den
pågående utredningen. Feministiskt
initiativ (Fi) vill gå ett steg
längre och förespråkar en lag där
brist på frivilligt deltagande ska
avgöra ansvarsfrågan.
Att Sverige får någon form av
jämställdhetsmyndighet under
mandatperioden ser ut att vara
en lågoddsare, men även här vill
S invänta en pågående utredning.
Bristerna i systemet med långtgående
mål som ingen myndighet
har ett samlat uppdrag att genomföra,
stödja och följa upp har
påtalats av många. Senast var det
Riksrevisionen som konstaterade
att det saknas en struktur som tar
hand om resultatet av de jämställdhetssatsningar
som alliansregeringen
finansierade med 2,6
miljarder kronor under sin åtta år
vid makten.
Samtliga partier utom KD och
M vill via lagstiftningen säkerställa
att stjärnfamiljer har möjlighet
till samma stöd juridiskt och ekonomiskt
som kärnfamiljer.
Någon
lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam blir det inte så länge
S hellre fortsätter samtala med
branschen. Och när det gäller
afrofobi och rasism är det bara Fi
och MP som förespråkar en nationell
handlingsplan. Även S, FP
och V lyfter fram en rad konkreta
åtgärder de ser behov av, medan
C, och M är nöjda med det arbete
de själva redan bedriver.
År efter år slås det fast att lönegapet
mellan kvinnor och män
består, med minimala förskjutningar.
Mellan 2013 och 2014
minskade gapet med 0,2 procentenheter
enligt färska siffror.
JA-delegationen har lyft fram
vad detta innebär när ett arbetsliv
summeras. Nära hälften av
kvinnorna som går i pension i dag
hamnar under gränsen för EU:s
definition av fattigdom. Men både
när det gäller löner och pensioner
är få partier beredda att agera på
ett genomgripande sätt, utan vill
fortsätta ungefär som hittills. De
flesta partierna menar att det är
reformer på arbetsmarknaden
och i föräldraförsäkringen som så
småningom ska leda till jämställda
löner och pensioner. Både Fi
och V vill förändra både pensionssystemet
och skärpa Medlingsinstitutets
uppdrag att verka för
jämställda löner.
Vänsterpartiet
skriver att ”begreppet ’väl fungerande
lönebildning’ per definition
även bör omfatta en systematisk
utjämning av de strukturella
löneskillnaderna mellan kvinno-
och mansdominerade yrken.
Det skulle knappast innebära en
mer omfattande statlig styrning
av lönebildningen än nuvarande
tolkning av begreppet, där industrinormens
procenttal som tak
för alla avtal bidrar till att upprätthålla
strukturella löneskillnader.”
