Yanmin Gao var 18 år när hon i Shijiazhuang, i den kinesiska provinsen Hebei, 1994 blev lurad till tågstationen med löften om anställning. På tågstationen blev hon kidnappad och därpå såld tre gånger innan hon tvingades till äktenskap med en äldre man på landsbygden. Hennes då lagvigde make våldtog henne kontinuerligt och utsatte henne för annat grovt våld. Efter flera rymnings- och självmordsförsök tappade Yanmin Gao tilltron om att kunna hitta en väg ut. Eftersom hon var den enda i byn som hade gått ut högstadiet började hon undervisa barnen. Hon blev mycket omtyckt och 2006 skrev den lokala dagstidningen en artikel i vilken hela hennes livsberättelse fick ta plats. Artikeln fick nationell spridning, framkallade folklig ilska mot statsmaktens passivitet när det gäller kidnappning av och handel med flickor och kvinnor i Kina och ledde till att Yanmin Gaos livserfarenhet gjordes till spelfilm med den engelska titeln The story of an abducted woman (ung. En kidnappad kvinnas berättelse, originaltitel 嫁给大山的女人, 2009).

Romantiserande beskrivningar

Enligt FN:s program för arbete mot trafficking och ministeriet för allmänhetens säkerhet i Kina är det främst flickor och unga kvinnor i åldern 14–20 år som kidnappas och tvingas till prostitution eller äktenskap. Mörkertalet är stort, säger experterna, men tack vare de icke-statliga organisationer i Folkrepubliken Kina som erbjuder juridiskt och annat stöd till dem som har lyckats fly från fångenskapen har man kunnat konstatera att mer än en miljon flickor och kvinnor har sökt hjälp sedan år 2000.

I somras, närmare tio år efter att kidnappningen och försäljningen av Yanmin Gao diskuterades vitt och brett och närmare sex år efter att filmen The story of an abducted woman hade premiär, dyker Yanmin Gaos livserfarenhet upp i statliga media i en närmast romantiserande omskrivning under rubriker som ”Kidnappad som blev den vackraste läraren” och ”Kidnappad som blev en förebild för lärare”. Jag var inte ensam om att reagera på tilltaget att ha Yanmin Gaos bidrag till byn i fokus och förringa kidnappningen, försäljningen och våldtäkterna. En av tusentals kommentarer i sociala medier var: ”Hur understår ni er att be ett offer att bära ansvaret medan ni låter dem som kidnappar och säljer människor gå ostraffade?”.

Några dagar senare läcktes den förhållningsorder om hur Yanmin Gaos erfarenheter bör och inte får framställas som ansvariga myndigheter hade skickat och utifrån vilken de statsägda medierna hade agerat. Som av en händelse hade förhållningsordern skickats ut inför 70-årsjubileet av befrielsen från den japanska ockupationen. Just då var den kinesiska statsmaktens representanter i färd med att kritisera den japanska ockupationsmaktens kidnappningar av och våldtäkter på flickor och kvinnor, och hylla filmen med den engelska titeln Song of the Reed (ung. Vassrörets sång, originaltitel 蘆葦之歌, 2013) som visas på biograferna i Taiwan.

Det är en 76 minuter lång dokumentär om taiwanesiska kvinnor som utnyttjades av japanska armén under andra sino-japanska kriget och andra världskriget. Mellan 1942 och 1945 kidnappades kvinnor och flickor från bland annat Burma, Japan, Kina, Korea och Thailand. Bland dem var närmare 2000 från Taiwan. De kidnappades, misshandlades och placerades sedan i det som på engelska kommit att kallas ”comfort stations” – en översättning från den japanska förskönande omskrivningen för bordell – i och kring militära baser där de våldtogs av ett varierande antal män varje dag.

Ockupationsmaktens ”comfort stations”

Varhelst den japanska armén drog fram inrättade den utrymmen där de kidnappade flickorna och kvinnorna placerades för att användas av militären efter behag. Militären var dock långt ifrån ensamma om att besöka bordellerna där de kidnappade och lurade kvinnorna hölls fångna. I sin forskning har Hirofumi Hayashi, professor i statsvetenskap och auktoritet på modern japansk historia, visat att även japanska affärsmän som flyttade in på de områden som Japan hade ockuperat utnyttjade kvinnorna. Det uppskattas att 2000 bordeller inrättades, där 200 000 kvinnor och flickor utnyttjades och misshandlades, och att cirka 70 procent av dem inte överlevde våldet.

I och med övergången från militärt till civilt styre i Sydkorea offentliggjorde tre sydkoreanska kvinnor 1991 att de hade kidnappats av den japanska armén, hållits som slavar och våldtagits samt begärde en officiell ursäkt från Japan. Det ledde till att hundratals kvinnor i bland annat Filippinerna, Japan, Taiwan, Syd- och Nordkorea trädde fram och berättade om sina erfarenheter av att bli kidnappade eller lurade, slagna och våldtagna.

Inledningsvis ville inte den japanska regeringen kännas vid anklagelserna, men ändrade sin inställning när historikern Yoshiaki Yoshimi 1992 lade fram dokument ur arkiven vid Japans institut för försvarsstudier som visade att den japanska regeringen och armén var direkt delaktig i att upprätta bordellerna i och kring militära baser. Premiärministern tillkännagav 1993 att det japanska imperiet hade varit delaktigt i att bygga upp bordeller, rekrytera kvinnor dit med hjälp av lögner och utsätta dem för våld. I eget namn bad han om ursäkt och skickade en ”försoningspeng” till de kvinnor som vid den tidpunkten hade vänt sig till den japanska regeringen.

Någon officiell ursäkt – för organiserade kidnappningar och våldtäkter – har ännu inte getts och än i dag utelämnar japanska läroböcker kapitlet om de rum som regeringen upprättade i vilka 200 000 kvinnor hölls som slavar och våldtogs. Dock har vittnesmålen från de överlevande dokumenterats av flera icke-statliga organisationer och sprids nu i allt större omfattning – nu när endast ett fåtal av de få överlevande är kvar vid livet.

Överlevandes livsberättelser

I Song of the Reed får vi möta sex taiwanesiska kvinnor som har överlevt. Xiuzhu Wu, Yinjiao Su, Manmei Lu, Tao Chen, Yang Chen och Xiufeng He berättar om sina erfarenheter och hur de med hjälp av bland annat socialarbetare och traumaspecialiserade psykologer vid den icke-statliga organisationen Taipei Women’s Rescue Foundation (財團法人台北市婦女救援社會福利事業基金會) har bearbetat det psykiska och fysiska våldet som de har utsatts för. Några av dem har funnit tröst och styrka genom sång, andra genom religion. Som följd av stigmatisering har ingen av de sex kunnat gifta sig och alla saknar den familj de annars kunde ha fått.

Tao Chen berättar att hon kidnappades av japanska soldater när hon var på väg till skolan. Tao Chen minns att hon under tiden som fånge gjorde tre självmordsförsök, men hennes längtan efter sin mormor fick henne att inte gå under helt. Chen berättar också att hon har varit i Japan vid flera tillfällen för att vittna inför den japanska regeringen. Hon säger att det var en svår resa att återuppväcka alla erfarenheter för att kunna bearbeta och berätta. Först efter flera försök kunde hon berätta hela historien för regeringsrepresentanterna. Någon officiell ursäkt från Japan hade hon ännu inte fått.

Xiuzhu Wu berättar hur hon och 24 andra flickor blev kidnappade när de var på väg till sin sjuksköterskeutbildning. Tårögd och skakad återger Xiuzhu Wu hur hon vid första besöket i Japan gömde sitt ansikte bakom en sjal, men blev uppmuntrad av en kvinna från Nordkorea som sa: ”Varför skall du skyla ditt ansikte? Du har inte begått något fel”.
En del av de kvinnor som kidnappades av japanska armén och är vid liv idag väntar alltså på en officiell ursäkt från Japan, men de väntar kanske förgäves.

Inte enbart historia

Könsbaserade värderingar är fortfarande djupt rotade i det japanska samhället och Japans sexindustri, som leds av den japanska maffian Yakuzin, är en av de största och vinstrikaste i världen. Japan är även ett av de största destinationsländerna för handeln med kvinnor som lurats, kidnappats och eller köpts in från Asien, Europa, Afrika och Sydamerika och tvingas till prostitution.

Det som hände under första hälften av 1900-talet är med andra ord både historia och en del av vår samtid. Och som i andra delar av världen talar många politiker i Ostasien med dubbla tungor: Flera kinesiska, taiwanesiska, filippinska och sydkoreanska politiker vill att Japan officiellt skall be om ursäkt för det som de 200 000 kvinnorna utsattes för av den japanska ockupationsmakten. Samtidigt vidmakthåller många av dessa politiker könsbaserade värderingar som ligger till grund för hur sociala (informella makt)strukturer formas. Några låter ändra Yanmin Gous välkända livsberättelse i syfte att förminska ett samtida problem medan de flesta överlämnar ansvaret för (finansieringen av) juridiskt stöd och annan hjälp till de drabbade åt frivilligorganisationer.

Den icke-statliga organisationen Taipei Women’s Rescue Foundation arbetar sedan 1987 med att stödja flickor och kvinnor som, genom kidnappning eller på andra sätt, har tvingats till prostitution. Sedan 1992 erbjuder organisationen även juridisk hjälp och terapi till de kvinnor som kidnappades, misshandlades och placerades i och kring den japanska ockupationsmaktens militära baser. Som ett led i sitt informations- och påverkansarbete har organisationen producerat Song of the Reed. Dokumentären hade premiär på filmfestivalen Women Make Waves i Taipei 2013, har visats och vunnit priser på flera internationella filmfestivaler. Men fyra av de sex medverkande har hunnit gå bort innan deras vittnesmål nu, i samband med 70-årsjubileet av befrielsen från den japanska ockupationen, får ta plats i det offentliga rummet i Republiken Kina och Folkrepubliken Kina.

Att filmen nu visas på biograferna i Taiwan och lyfts fram i statsmedia i Kina, är ett steg i rätt riktning, men även dagens kvinnors vittnesmål behöver komma fram. Den kinesiska statsmaktens romantiserande omskrivning i media av kidnappningen och försäljningen av Yanmin Gao, liksom det faktum att de kidnappade och våldtagna kvinnorna blir socialt utfrysta just för att de har blivit kidnappade och våldtagna, samt att det framför allt är frivilligorganisationer och inte staten som erbjuder juridiskt och annat stöd till dem som har lyckats fly från fångenskapen, visar vad samhällen som är präglade av könsbaserade värderingar leder till – i krig och i fred.