Josefina Erikson, Jenny Westerstrand och Åsa Yttergren skriver i ett inlägg i förra numret av Feministiskt perspektiv att ett mainstreamande av sexköpslagen pågår som får kritikerna av sexköpslagen att framstå som maktkritiska vilket enligt debattörerna är felaktigt. De anger två skäl till detta: att den svenska lagstiftningen sett från ett globalt perspektiv utgör ett undantag snarare än en norm och att den kom till under motstånd. De hävdar att det breda stödet för sexköpslagen är en produkt av att dess effekter ”varit goda inom centrala områden”.
Författarna vänder sig mot att Petra Östergren deltar i ett EU-finansierat projekt för att studera människohandel med hänvisning till att Östergren ännu inte disputerat och inte heller publicerat inom forskningsområdet och menar att anledningen är ideologisk. EU-forskargruppen har valt in Östergren eftersom hon delar forskningsgruppens kritiska inställning till den svenska sexköpslagen. De ställer sig också oförstående till att Malin Björks inlägg i diskussionen skapat debatt om forskningens frihet från politisk styrning.
Utan att gå in på själva den ideologiska debatten om sexköpslagen skulle jag vilja göra tre anmärkningar:
Tidigare undersökningar av sexköpslagen har varit föremål för en politisk styrning som i andra sammanhang skulle vara helt oacceptabla. Staten har i utredningssammanhang gett instruktioner om att dess effektivitet inte skall göras till föremål för granskning. I ett sådant sammanhang blir forskningsresultaten opålitliga och a priori skeva.
Det är inte otänkbart att ideologisk hemvist har spelat roll när forskargruppen valt in Östergren. Liksom det är uppenbart att de egentliga invändningarna till Östergrens utnämning är av ideologisk natur. Varför inte föra debatten på ideologisk nivå istället för att kräva respekt för hierarkier? Innan vi hänvisar till akademiska titlar och vetenskapligt granskade publikationer, borde feministiska och andra maktkritiska författare betänka den roll som sådana filter haft för att exkludera och marginalisera kritiska röster. Många intellektuella kvinnor, transpersoner, svarta, indigena eller helt enkelt banbrytande tänkare har uteslutits från auktoritativt vetande genom att förvägras inträde eller bedömas som ovärdiga dessa kvalifikationer. En gång förvägrades till exempel Michel Foucault att doktorera inom ämnet idéhistoria på en avhandling som sedan skulle bli en milstolpe inom ämnet.
Till sist vill jag också anmärka att det finns en stor skillnad mellan ideologi och politisk styrning. Idén med forskningens frihet är just att forskning ska kunna utgå från andra ideologiska positioner än statens utan att staten ska kunna lägga sig i det. Därför är det viktigt att politiker respekterar denna gräns. Att forskning i någon mån är ideologiskt färgad är oundvikligt men oskadligt om det finns vetenskaplig pluralism, god redovisning av empiriska underlag och metodologi och intellektuell hederlighet – vilket jag för övrigt upplevt att Petra Östergren visat prov på tidigare. Statsapparaten kan vid tillfälle råka dela ens ideologiska uppfattning i någon fråga. Det gör det inte ofarligt att alliera sig med den mot ens kollegor som råkar vara ens ideologiska motståndare. Till skillnad från ideologisk skillnad (och kamp!) mellan forskare, är politisk styrning av vilka frågor som får ställas och hur ett fenomen skall studeras ett grundläggande hot mot vetenskapen.
