Professorerna Paulina de los Reyes och Lena Matinsson reagerar starkt på Jenny Westerstrands kritik av studenters krav på trygga rum. "Att våra studenter ska slippa utsättas för exempelvis sexism, rasism, trans- och homofobi i undervisningen ser vi som en självklar, men ännu långt ifrån uppnådd, rättighet", skriver de i ett gemensamt inlägg. De menar att det finns anledning till oro för universitetets framtida möjligheter att bedriva maktkritik. Men det stora hotet mot universitetet kommer inte från kritiska studenteter.
I en debattartikel i DN 2015-02-10 oroar sig forskaren Jenny Westerstrand för den akademiska kunskapens framtid. I fokus för hennes reflexioner är de populistiska tendenserna som hon tycker sig se i studenternas identitetspolitiska förväntningar om ”trygga rum” inom akademin och den kategorifixering som enligt henne har följt av det ”så dominerande diskrimineringsparadigmet”.
I ett efterföljande svar till Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl i Feministiskt Perspektiv oroar hon sig också över den framtid som väntar när dessa studenter som nu bemöter hennes argument intar det akademiska rummet. Det är ett tveksamt sätt att föra en debatt på. Många av de viktiga problem som Jenny Westerstrands inlägg väcker riskerar att försvinna i svepande formuleringar och grundlösa anklagelser.
Det finns förvisso anledning att reflektera över de maktstrukturer som gör sig gällande inom universitetsvärlden och vi delar många av våra kollegors oro över att den audit-kultur som sprider sig inom universiteten (ännu mer)krymper utrymmet för det kritiska tänkandet som vi förväntas utveckla och förvalta. Vi ser också ett behov av att diskutera hur anställningsvillkoren och det växande prekariatet inom universitetsvärlden påverkar kunskapandets villkor och att möjligheterna att uppfylla rollen som kritiska intellektuella i samhället. Och vi behöver, inte minst, reflektera över de verklighetsbilder som vi producerar och förmedlar. En grundläggande kriterium härvidlag anser vi är att vi kan skilja mellan fakta och tyckande.
Westerstrand talar inte i ett vakuum, kritiken mot det som kallats för identitetspolitiken har varit ett återkommande tema för debattörer som ifrågasätter att maktutövandet kan problematiseras och hanteras utifrån olika erfarenheter av förtryck och underordning. Om detta finns en klar konfliktlinje och en rad olika positioner både politiskt och teoretiskt. Vi behöver inte vara överens men det som förvånar oss är hur viljan till en absolut sanning också medfört ett ständigt förnekande, ja till och med förakt för det förtryck och diskriminering som inte ryms i den egna erfarenhetsvärlden.
Vi reagerar starkt när misstron vänds mot våra studenter. Vi känner inte igen oss i Westerstrand problembilder, till skillnad från henne ser vi sökandet efter en kunskap som svarar mot samhällets nutida utmaningar som en drivkraft och en inspirationskälla i vårt pedagogiska arbete. Vi ställer oss också kritiska mot skuldbeläggandet av studenter som vägrar att underordnas ett kunskapsideal där det finns etablerade kanon och obestridliga sanningar.
Att våra studenter ska slippa utsättas för exempelvis sexism, rasism, trans- och homofobi i undervisningen ser vi som en självklar, men ännu långt ifrån uppnådd, rättighet. Var och en som har jobbat med antidiskrimineringsarbete inom universiteten vet att värna om och kämpa för denna rättighet knappast är en tacksam uppgift. Att tala om populism i detta sammanhang är om inte aningslöst så åtminstone djupt missvisande.
Men låt oss vara tydliga: Universitetet ska vara utmanande. Här ska det förgivettagna ifrågasättas för att möjligheter att tänka på andra sätt ska kunna växa fram. På universitet ska studenten, precis som läraren och forskaren, prövas i sitt tänkande. Det är och ska vara en tuff och omtumlande process och i den meningen kan universitet aldrig vara trygga rum. Att skapa alternativ, föreställa sig något annat är också avgörande för demokratisk utveckling.
Att bli utsatt för diskriminering är dock inte att bli utmanad. Det är mycket problematiskt att Jenny Westerstrand, vare sig i sin artikel eller i sitt svar till studenterna, förmår att se skillnaden. Diskriminering är motsatsen till att bli utmanad. Diskriminering är att begränsas och uteslutas från universitetens rum. Det är en konservativ kraft som reproduceras i studenters och personals vardag. Diskriminering sker i klassrum, men också genom kursböcker och kursmaterial och är del i den pågående kunskapsbildningen. Diskriminering i universitetet gör att vissa inte kan bli riktigt delaktiga. Som lärare behöver en erkänna detta problem, se det, och på allvar delta i att undergräva det och just därigenom ge hopp om förändring.
Diskriminering är förödande för de som utsätts och upprätthåller på ett våldsamt sätt en normativ ordning på en institution vars uppdrag är att ifrågasätta och granska.
Diskriminering är inte heller, vilket Jenny Westerstrand tycks anta, personliga problem utan effekt av högst verksamma strukturella nombildningar. Jenny Westerstrands beskrivning är därför, vilket Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl skriver i sitt svar, en förminskning av många studenters aktivism. Att utmana de strukturella normbildningarna, att ifrågasätta och bråka är inte att vara egofokuserade utan att delta i ett reellt arbete mot vardagsdiskriminering och för ett annat tänkbart samhälle.
Med risk för att vara övertydlig; problemet handlar alltså inte om att exempelvis kanoniserade sexistiska eller rasistiska texter, inte ska läsas, utan hur de ska läsas. Skillnaden mellan att läsa texter som källmaterial eller som exempel på en tidsanda och att använda dem som faktaunderlag är också väldigt stor och borde inte komplicera tillvaron för akademiska lärare. Vår utmaning är således att ytterligare vidga läsandets och undersökandets svåra men ack så viktiga konst.
Det krävs ett aktivt arbete för att undersöka, ta till sig men också kritiskt granska eller se bortom kanon. Som lärare är det alltid viktigt att utrusta studenterna med redskap för detta arbete bland annat genom att öppna för såväl kontexters som positioners betydelse för hur kunskap bildas. För studenten är det därtill viktigt att skaffa sig förmåga att även i problematiska texter eller sammanhang kunna finna viktiga tankegångar att ta med sig, att läsa både med och emot samtidigt. Kritiskt tänkande av det här slaget ifrågasätter det givna, avbryter traditionella läsningar och berättelser för att möjliggöra för andra. De kan bidra till att ytterligare komplicera historier, samhällen och kroppar. Detta görs inom genusfältet men också inom andra discipliner. Det är ett kritiskt tänkande som gör kunskapsprocesserna mer oförutsägbara och det innebär också att vi, som lärare, måste vara beredda på att våra egna premisser ifrågasätts och kritiseras.
Universiteten är en tuff men stimulerande miljö. Att varje dag möta nyfikna hårt arbetande studenter och engagerade kollegor är ett privilegium. Det innebär inte att det saknas problem. Vi är medvetna om att det finns studenter som tar sina studier med alltför stor lätthet och kollegor som inte orkar eller kan leva upp till höga kunskapsideal. Det är dock knappast dessa individer som utgör de viktigaste problemen. Istället behöver vi, inte minst som kritiska akademiker, utmana såväl nyliberal normativitet, diskriminering och maktstrukturer för att värna om och kämpa för att universitetet ska kunna vidareutvecklas som en plats för ifrågasättande och risktagande och där förhoppningar finns om att andra världar är möjliga.
