När arbetstidens längd blev en arbetsmarknadsfråga fick den också stark höger-vänster-laddning, vilket gjorde den svår att hantera för kvinnorörelsen. Det säger statsvetaren Ulrika Thomsson Myrvang. Hon har undersökt vad som krävs för att driva svensk politik i en feministisk riktning och anser att den svenska debatten behöver bli mindre strömlinjeformad om utrymmet för feministiska krav ska öka.
Kompromisslöshet och samarbete är grundbultar i det feministiska arbetet. När kvinnorörelsen satte systerskap före parti-ideologi stoppade de 1976 års statliga utredning om Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Utredningen, vars kommitté bestod av en kvinna och sju män, ville bland annat sänka straffen för våldtäkt och att man i bedömning av våldtäktsfall skulle ta hänsyn till om kvinnan gjort sexuella inviter eller hur hon var klädd före övergreppet.
– Tretton kvinnoorganisationer*, samtliga politiska kvinnoförbund tillsammans med bland andra fredrikor och grupp 8:or skrev under ett uttalande mot utredningen och överlämnade det till justitieminister Lennart Geijer, (s), säger Ulrika Thomsson Myrvang.
I den statsvetenskapliga licentiatavhandlingen Systerskapets strategier. Om kvinnopolitiska praktiker i svensk demokrati har Ulrika Thomsson Myrvang undersökt hur kvinnor har organiserat sig i tre politiska frågor: våldtäkt, sex timmars arbetsdag och varannan damernas.
– I samtliga frågor har kvinnors organisering haft betydelse, säger hon. Även om organiseringen inte alltid lett till någon konkret åtgärd som till exempel en lagändring så har deras handlingsutrymme ökat.
Motstridiga intressen
Varannan damernas, den statliga utredningen vars uppdrag var att föreslå åtgärder för att öka kvinnorepresentationen i partier, statliga styrelser och kommittéer, presenterade sitt slutbetänkande 1987 (SOU 1987:19).
”I den debatt som föranletts av våra delbetänkanden har frågan om tvingande åtgärder i form av lagstiftning eller skärpningar i regeringens förordningar givit upphov till häftiga uttalanden och stort motstånd. Det är vår orubbliga uppfattning att ett snabbt resultat endast kan åstadkommas med tvingande åtgärder”, står det i utredningens inledning. Detta till trots valde kommittén bort lagstadgad kvotering.
– Innehållet i utredningen var radikalt men de motstridiga intressena i frågan innebar att kommittén la fram förslag som byggde på frivilligvägen, till exempel att kvinnorepresentationen skulle öka med hjälp av utbildning, upplysning och information, säger Ulrika Thomsson Myrvang.
Annat sätt att leva
I valet 1991 sjönk kvinnorepresentationen i riksdagen för första gången. Nu tog kvinnorörelsen krafttag, berättar Ulrika Thomsson Myrvang. Stödstrumporna bildades med bland andra Agneta Stark, Maria-Pia Boëthius och Ebba Witt-Brattstöm som frontpersoner. Nätverket hotade med att starta ett kvinnoparti om inte riksdagspartierna nominerade fler kvinnor. Till nästa val 1994 införde socialdemokraterna varannan damernas på sina vallistor.
Sex timmars arbetsdag för alla var ett av kvinnorörelsens krav under 70- och 80-talen. Både fackförbund som LO och politiska partier hakade på.
– Kvinnorörelsens diskussioner handlade om en vision om ett annat sätt att leva men även att kunna få en mer jämställd fördelning av det betalda och obetalda arbetet mellan män och kvinnor, säger Ulrika Thomsson Myrvang.
I dag driver Feministiskt initiativ (Fi) aktivt frågan om en generell arbetstidsförkortning. Men frågan finns inte på den politiska dagordningen på samma sätt som tidigare och har inte utretts på mer än ett decennium.
Fler röster behövs
Mona Sahlin, (S) var ordförande för den stora utredningen Arbetstid och välfärd från 1989 (SOU 1989:53) som avslog tanken på en generell sex timmarsdag och landade i slutsatsen att man inte hade råd till fler arbetstidsförkortningar än sex veckors semester och utökad föräldraledighet som redan hade utlovats av den dåvarande regeringen.
– På så sätt förvandlades arbetstidens längd till en arbetsmarknadsfråga, säger Ulrika Thomsson Myrvang. Frågan blev svår att hantera för kvinnorörelsen för den hade en sådan höger-vänster laddning.
Ulrika Thomsson Myrvang menar att kvinnoorganisationerna har bidragit med en annan sorts problemformulering jämfört med det etablerade politiska samtalet, med andra typer av begrepp, argument och idéer.
– Men det behövs ett större utrymme att diskutera frågor från ett annat håll. Fler röster behöver höras så att det demokratiska samtalet inte blir så strömlinjeformat, vilket är ett problem i dag i svensk politik och politisk debatt. Ett sådant samtal riskerar att missgynna feministiska krav, säger Ulrika Thomsson Myrvang.
