Ett och halvt år efter att Fanna Ndow Norrby startade Instagramkontotet Svart Kvinna har nu boken med samma namn publicerats. Även om rasism förstås är en del av författarens verklighet, vill hon, precis som Athena Farrokhzad i sitt Sommarprogram 2014, hellre prata om något annat. Tre mikroaggressioner under en och samma kväll förra året blev dock droppen som fick bägaren att rinna över och Fanna Ndow Norrby att starta Instagramkontot.
Samlingen av korta anonyma vittnesmål från Instagramkontot och lika många längre betraktelser av namngivna skribenter, är Ndow Norrbys sätt att runda av vad hon i intervjuer beskrivit som ett mentalt tärande arbete med att samla in och publicera episoder upplevda av svarta kvinnor i Sverige.
Kapitlens namn, ’På Stan’, ’Skolan’, ’Jobbet’ illustrerar hur det inte finns några frizoner där den som är svart i Sverige inte riskerar själsligt smörj av okända, lärare, kollegor och bästisar. Rubrikerna ’Kroppen’, ’Hudfärg’, ’Komplimanger’ och ’Afrika’ avslöjar vidare att det inte finns några säkra samtalsämnen heller. Den som gör allt för att undvika allmän förnedring och förminskning får överväga att stanna hemma.
Gemensamt för alla dessa incidenter, som den korthuggna formen fångar, är att det nästan aldrig finns tid för svar på tal, annat än ett lamt ’dra åt helvete’, om vi är på hugget, eller ett förbluffat ’men vad säger du!?’. Mitt i ett steg, en tugga eller ett födelsedagsfirande som en ofta är när mikrobomberna faller, finns det heller ingen tid att bearbeta det skedda,
Det är här som de längre betraktelserna blir viktiga. Det finns nämligen dagar då svarta kvinnor öppnar dörren, går ut i världen och tänker ’Kom igen, säg vad du har på hjärtat i dag, så ska jag berätta för dig vad jag tänker om din rumpa, ditt ursprung och det faktum att du tror att du kan tala till mig som vore jag inte en människa’. (Det finns också dagar då svarta kvinnor inte orkar prata mer, utan hellre vill vara douche-bags, men om det kan vi tala i en annan recension.)
Samlat grepp på mikroaggressioner
I de längre texterna delar skribenterna med sig av egna upplevelser, men än viktigare är att de analyserar och tolkar. Här hamnar fokus på vit, skruvad kåthet och vilda fantasier. På vit sadism (Hur ska de lärare som beskrivs i boken annars förstås?). På en majoritetsbefolkning som vägrar integration. Och ännu mer befriande, på kärlek och solidaritet.
Att vara svart i Sverige i dag innebär inte enbart att vara offer för hatbrott och mikroaggressioner. Hela livet går inte ut på att förhålla sig till vita svenskars rasism eller antirasism. Det finns också svarta syskon, kollegor, vänner, föräldrar, älskare och allierade som bidrar till att göra livet meningsfullt för väldigt många.
Att både Svart Kvinna och Osmond Karims dokumentär Raskortet från 2014, har tagits enormt väl emot är både fantastiskt och en smula störande. Det är svårt att inte tänka att det finns något sensationslystet i mottagandet av båda dokumenten. Journalister, vänner och kollegor vill veta i detalj hur förnedringen går till och hur sorgen och förintandet upplevs. Ilska eller beslutsamhet, som Adam Tenstas i TV4-studion, är inte lika populärt.
Svart Kvinna är nog allra viktigast för den tröst både boken och Instagram-plattformen erbjuder de som får sina egna upplevelser bekräftade. Boken Svart Kvinna är också ett viktigt tidsdokument som skildrar ett Sverige och en tid där svarta kvinnor, varje gång de lämnar sitt hem, riskerar att bli måltavla för rasistiska och sexistiska övergrepp.
Fanna Ndow Norrby har också åstadkommit en berättelse om en tid när alltfler svarta kvinnor säger ’fuck it’. De flesta har under åratal skakat av sig otaliga märkliga kommentarer, obscena, ibland kriminella, gester och förslag. Många har struntat i att polisanmäla och har inte ens brytt sig om att beklaga sig. Bara skyndat hem, låst dörren och tänkt på annat. Kanske kan den här boken uppmuntra ännu fler att flytta skammen där den hör hemma – utanför den svarta kroppen och själen.
