Precis som P3-guldgalan som i måndags väckte starka känslor när det visade sig att det mesta av det bästa (enligt P3:s jury och lyssnare) gjorts och framförts av kvinnor, kommer förhoppningsvis nästa års guldbaggegala att ta stora kliv in i nutiden och erkänna de kvinnor som kanske arbetat länge med film, men som ännu inte blivit tillräckligt prisade och uppmärksammade, men också de kvinnor som nu debuterar med filmer som väcker känslor.

Bland vårens filmpremiärer fanns enligt Svenska filminstitutets vd Anna Serner ett flertal debutanter. Kanske är det tack vare att även SFI har vaknat upp och tagit sitt något komplicerade uppdrag på allvar. Att de släppt fram en film som Dyke Hard (vilken skribenten medverkar i, reds anm), en lesbisk roadmovie-actionkomedi med inslag av Sci-Fi och det övernaturliga, har inte gått film-Sverige spårlöst förbi. Interna källor säger att beslutet att bidra till filmens finansiering har väckt stora diskussioner på SFI.

Även den redan prisade Svenskjävel av Ronnie Sandahl sticker ut. Huvudrollsinnehavaren Bianca Kronlöf har redan vunnit pris för bästa skådespelare på den franska filmfestivalen Les Arcs. Hon passar på att ge en liten känga till det samlade filmetablissemanget när hon frågar om det kommer att finnas några jobb för henne när hon gått ut scenskolan. Sandahl konstaterar att hon är modig. Väldigt modig.

Coming of age-filmen Unga Sophie Bell av Amanda Adolfsson kommer antagligen att gå hem bland den svenska kritikerkåren, men också bland alla unga som åkt till Berlin och funnit lyckan i kollektivet bland glitter och sena utekvällar på coola queerklubbar.

Förvaret, producerad av filmkollektivet Råfilm, kommer inte att lämna någon oberörd. Filmarna har här lyckats med en helt unik bedrift i sig, att överhuvudtaget få komma in och filma inifrån ett av migrationsverkets förvar. Platser där människor sitter frihetsberövade i tidsobestämd väntan på utvisning. Eller My life my lesson, en dokumentär av Åsa Ekman och Oscar Hedin, som starkt skildrar våld i nära relationer och vad det gör med de barn och vuxna som tvingas leva med, i och efter våldet.

Filip och Fredrik presenterar Trevligt folk kommer att träffa rätt i SD-solarplexus är jag helt säker på. En riktig feel good-dokumentär av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson om hur några eldsjälar i Borlänge får ihop en somalisk bandytrupp och gör dem redo för bandy-VM i sibiriska Irkutsk. Jag kan tycka att det på något sätt är sorgligt att såna filmer måste göras för att folk ska förstå att alla människor är just det – människor, men med det sagt så hoppas jag att så många som möjligt bänkar sig i biosalongerna för att se den här filmen.

Den efterlängtade Cirkeln, regi Levan Akin efter ett manus av Sara Bergmark, verkar vara av hög kvalitet. Vi har ju sett ett antal skräckfilmer och bok-till-film projekt som inte riktigt lyckats leva upp till förväntningarna, men här tror jag inte att någon behöver vara rädd för att bli besviken.
Och kanske är det på något sätt de där tjejerna i Cirkeln som står för symboliken.
I publiken märkets att när, främst de kvinnliga, debutanterna presenterades så hejade de på varandra. Det tjoades och busvisslades, det applåderades och jublades.
När de stora drakarna presenterades, de filmer som fått automatiskt stöd från SFI, som Kjell Sundvalls Prästen i paradiset, så var applåderna något ljumma och Kjell Bergkvist framträdande på något sätt sammanfattande för känslan.

När han skulle prata om sin roll i Prästen i paradiset verkade ingen glädje över filmen finnas hos honom själv. Bergkvist pratade mest om hur härligt det var att spela in i Thailand, för där kunde han bo på lyxhotell i några månader med familjen, spela in några halvdagar och sedan ligga i solstolen och bara veta hur pengarna tickade in på kontot. Och dessutom så fanns det ju en kvinna som bara jobbade med att knäppa hans gylf.