Jag börjar med att lyfta fram den goda nyheten: flera redaktioner jobbar med att förbättra könsbalansen i nyhetsutbudet. En rad initiativ för att lyfta frågan om könsrepresentation, liksom annan mångfaldsrepresentation i medierna, finns numera också. Feministiskt Perspektiv är ett exempel.

Som en av dem som hållit på att räkna representation i medierna i snart 25 år finns möjligen anledning till svag optimism – frågan verkar inte vara helt död i alla fall. Under åren som aktivist har jag insett att uthållighet är en av de främsta kvaliteterna en kan ha – för det går så jäkla trögt att förändra.

Den globala nyhetsstudien Who makes the news? och dess svenska rapport Räkna med kvinnor lanseras i dag, 23 november. I Sverige samarbetar Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet, Kvinna till kvinna, Rättviseförmedlingen och det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt. Det är fjärde gången Sverige medverkar och den globala studien har gjorts fem gånger sedan 1995 inom ramen för Global Media Monitoring Project (GMMP). I våras satt ett stort gäng i Göteborg och Stockholm och räknade kön i nyheter i press, tv, radio, webb och Twitter.

Resultaten av studien är dock inte goda nyheter utan snarast deprimerande. För Sveriges del har representationen av kvinnor i nyhetsutbudet inte rört sig på 15 år. Då, år 2000, var Sverige ett av länderna med högst kvinnorepresentation, omkring 30 procent. Dessvärre är siffran är stabil – och ett antal länder har kommit i kapp och till med gått om Sverige. Det är inget mindre än ett haveri att nyhetsmedierna i ett av världens mest jämställda länder inte kan prestera bättre.

Ohållbara argument

Räkna med kvinnor har författats av medieforskaren Maria Edström, nationell och vetenskaplig koordinator för studien, och Josefine Jacobsson, masterstudent vid Institutionen för globala studier på Göteborgs universitet. Rapporten osar av kritik men den balanseras upp av de goda exempel som lyfts fram i sann aktivistanda.

Författarna resonerar om huruvida Sverige nått ett glastak med en tredjedel kvinnor i nyhetsmedierna. Trots att kvinnor generellt finns på allt fler arenor, på höga positioner, i fler yrken, är högpresterande och så vidare – är mansdominansen konstant.

Det finns några argument som återkommer i förklaringarna till varför det ser ut som det gör:

• Vi speglar bara verkligheten. Ett ologiskt argument. Dels består inte majoriteten av människorna av män i verkligheten, dels finns numera kvinnor på de expert- och elitpositioner som nyhetsmedierna är intresserade av.

• Kvinnor vill inte uttala sig. Historiskt sett har det inte ansetts kvinnligt att uttala sig, skriver författarna. När kvinnor sticker ut hakan måste de numera vara beredda på hatattacker på nätet. Närvaron av kvinnor tycks utlösa ett latent och öppet kvinnohat som kräver redaktionella strategier för att normalisera kvinnors deltagande i det offentliga samtalet. Det är alltid bekvämt att för

• Ju närmare deadline, desto färre kvinnor. Stress och tidsbrist tycks alltså gynna rådande maktstrukturer, konservativt tänkande – och män. Som villigt ställer upp och som inte bestraffas av könshat även när de mest dumma saker kommer ur deras munnar.

Inga av de här argumenten håller egentligen. Det finns nyhetsmedier som har en annan dagordning är den etablerade och som också lyfts fram i rapporten. Med en annan dagordning går det att synliggöra fler aspekter av samhället och av människorna. Dessa medier är ofta små och kallas alternativa, men de bör ses som viktiga demokratiska experiment för att fånga delar av verkligheten som uppenbarligen inte får plats i den mängd kanaler som de etablerade medierna har till förfogande.

De här medierna vågar undersöka journalistiken, som i sin traditionella form måste ses som en patriarkal skapelse. Precis som andra patriarkala strukturer är journalistiken byggd för att gynna mäns deltagande i ett demokratiskt samhälle, den gynnar maskulina normer och handlingar. Den patriarkala normen genomsyrar fortfarande journalistikens delfrågor om representation, ämnesval, dramaturgi.

Bekräftas av fler

Rättviseförmedlingens nygjorda studie Rättvisaren, visar också att det inte är vilka män som helst som ges representation, utan vanligtvis män med nordisk bakgrund, i vissa åldrar och i vissa positioner.

Diskrimineringsombudsmannens studie Representationer, stereotyper och nyhetsvärdering – Rapport från medieanalys om representationer av muslimer i svenska nyheter från i somras, blir det tydligt hur journalistik som koncept har ett spänt förhållande till allt som bryter mot normen. DO:s rapport diskuterar hur nyheter bidrar till ett kolonialt stigma, där islam och muslimer kopplas ihop med problem av olika karaktär.

Och här finns en paradox, just för att nyheter skapas av händelser som inte är ordinära vardagsrutiner, det är journalistikens kärna att lyfta fram sådant som skiljer sig från mängden, som skiljer sig från normen. Men denna annanhet tycks vara så pass obekväm för journalistiken att den mest fungerar som en bekräftelse av det som av samhället betraktas som normalt.

Sammantaget visar de studier som jag nämnt här och annan forskning ett tydligt medialt mönster av underrepresentation och stereotypa skildringar som drabbar alla som skiljer sig från den patriarkala normaten.