Alla svenska riksdagspartier förutom Vänsterpartiet, som hade tagit initiativ till omröstningen, röstade i enlighet med konstitutionsutskottets (KU) förslag, i vilket KU hänvisade till ett pågående utredningsarbete inom regeringskansliet. I en kommentar till Sveriges radio sade KU:s ordförande Andreas Norlén (M) att det ”har vi inte sett något behov av just nu”.
Samtidigt som Sverige på sistone profilerat sig i utrikespolitiken genom att stå upp för mänskliga rättigheter och värna ett feministiskt perspektiv finns det uppenbarligen ett motstånd mot att erkänna samernas rätt att enligt konventionen bli tillfrågade och få ta aktiv del i beslutsprocessen i alla frågor som rör utvinning av naturresurser i historiskt och kollektivt urfolksterritorium.
Sverige har upprepade gånger fått kritik just för att man inte har antagit ILO 169. Kritiken har bland annat kommit från FN:s rasdiskrimineringskommitté, FN:s råd för mänskliga rättigheter och Europarådets kommission mot rasism.
Norge och Danmark har redan ratificerat konventionen om ursprungsfolk och stamfolk.
Den latinamerikanska erfarenheten
Av det tjugotal länder totalt som har ratificerat ILO 169 ligger de flesta i Latinamerika, där konventionen med åren har fått ökad betydelse. Det i takt med att exploateringen av naturresurser har intensifierats – ofta på bekostnad av just urfolkens levnadssätt, som är nära kopplat till marken och det djur- och växtliv som finns där. Listan över människorättsbrott i utvinningspolitikens kölvatten kan göras lång.
Ursprungsfolk över kontinenten har stärkt sin organisering med ILO 169 som stöd. Det har tagits initiativ till lokala folkomröstningar i enlighet med konventionen till försvar för ursprungsfolkets rättigheter. Bara i Guatemala har drygt ett 70-tal omröstningar ägt rum. I dessa beräknas runt två miljoner människor ha deltagit. Folkomröstningarna har blivit en betydande social rörelse som ifrågasätter den rådande utvecklingsmodellen, som bygger på utvinning av naturresurser och kräver stora utländska investeringar.
De internationella bolagen drar sig inte för att använda okonventionella metoder för att ta sig in i områden rika på naturresurser, men gömmer sig vanligtvis bakom nationell lagstiftning i de länder de verkar i. Situationen får allvarliga konsekvenser i de fall regeringen är svag eller har intresse av att investeringarna blir verklighet. Det har lett till militarisering och bruk av våld mot de, ur den egna befolkningen, som kritiserar regeringen för att tillåta utländska företag att utvinna naturresurser i landet. På så vis har fredliga protester till försvar för moder jord utvecklats till sociala konflikter.
En del anser att ILO 169 inte behövs om det finns ett regelverk i övrigt som ger samma rättigheter. Men det finns en avgörande skillnad; ILO 169 har blivit så mycket mer än en symbolisk konvention – den har snabbt förvandlats till ett praktiskt juridiskt verktyg i händerna på ursprungsfolken när de måste kräva att deras rättigheter respekteras. Dessutom har den haft en identitetsstärkande effekt.
Men den praktiska tillämpningen av ILO 169 haltar. Flera av staterna har inte kunnat leva upp till och tillämpa konventionen. Många ursprungsfolk har därför vänt sig till internationella organ med anmälningar om brott mot rättigheter som finns i ILO 169. I länder som till exempel Ecuador, Guatemala och Paraguay har staterna ställts till svars.
Folket mot staterna
I Ecuador anmälde Sarayakufolket staten till den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter för att ha beviljat ett tillstånd för utvinning av olja och därefter tillåtit det argentinska företaget att utföra seismisk prospektering i Sarayakuterritorium utan att först rådfråga befolkningen. Staten använde även militära medel för att hjälpa företaget att ta sig in i området.
Det rörde sig om brott mot rätten att bli informerad och rådfrågad innan intrång i området, brott mot ursprungsfolkets kollektiva mark och deras kulturella identitet. Rättigheter som finns i ILO 169.
Efter lång väntan vann Sarayakufolket. Trots att domstolen uttalat sig till deras fördel redan 2003 fick de vänta ända till juli 2012 då den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter dömde staten att betala ett saftigt skadestånd till dem.
I september 2013 lämnade Rådet för mayafolket (CPO) i Guatemala in en anmälan till samma domstol. Det efter att ha uttömt de nationella möjligheterna genom att driva åtta rättsfall på hemmaplan.
I anmälan hävdar CPO att landets gruvlag går emot både konstitutionen och internationella konventioner såsom ILO 169. Detta genom att inte erkänna mayafolkets rätt till kollektivt beslutsfattande i form av bindande folkomröstningar inför beslut om internationella företag är välkomna att ta sig in på mayaterritorium och under vilka former.
Svaret har ännu inte kommit.
I Costa Rica har utvinning av guld i dagbrott förbjudits. Det är en form av utvinning som kräver cyanid, vilket – om det läcker ut – får förödande och oreparerbara effekter på miljön i närområdet. Förbudet är inte en direkt konsekvens av ILO 169, men konventionen, som landet ratificerade 1993, har även använts av miljöaktivister och på så vis nått ut till en bredare allmänhet och skapat opinion i frågor som rör framför allt storskalig gruvdrift. Det i sin tur har satt press på politikerna att agera.
Svenska regeringens motstånd
Ursprungsfolksorganiseringen i Latinamerika borde inte ha gått den svenska riksdagen förbi. Inte heller hur ILO 169 har använts i kampen för att försvara naturresurser och därmed försvåra utländska investeringar i gruv-, olje- och vattenkraft.
I januari skrev ärkebiskop Antje Jackelén en debattartikel i Dagens nyheter där hon konstaterar att det finns ett problem med den nuvarande ordningen eftersom samernas rättsliga ställning är för svag i befintlig lagstiftning. Samerna kan inte värna sina traditionella marker och de kan inte stoppa en exploatering. Hon påpekar också att värnandet av markerna är en rättighet – inte ett särintresse – som måste garanteras.
- I dag har vi en rennäringslag som ju är en katastrof för samerna som folk. Det är en näringslag och ingen lag som ger urfolken eller samerna någon rätt, sade Josefina Skerk, sametingsledamot, i samband med FN:s första världskonferens för ursprungsfolk i New York förra året.
– I dag har vi en rennäringslag som är en katastrof för samerna som folk, säger sametingsledamoten Josefina Skerk.
Skerk menar att ”det är noga uträknat från svenska staten att ha näringslagen, som ger dem näringsidkare som de kan styra och ställa med i stället för urfolket” medan ”ILO-konventionen skulle vara inriktad på samerna som folk och sätta staten i ett beroendeförhållande till dem genom att behöva ta hänsyn till samernas åsikter i frågor som rör naturresurser i deras territorium”.
Sarayakufolkets seger i Ecuador utgör ett undantag i en världsordning där frihandelsavtal ökar möjligheterna för företag att anmäla stater när de inte lyckas ro iland investeringsprojekt medan företagen själva kommer undan kränkningar av mänskliga- och ursprungsfolksrättigheter genom att gömma sig bakom nationell lagstiftning i de länder de opererar. I den rådande ordningen är ILO 169 därför även ett instrument som kan fördjupa och stärka samhörigheten mellan ursprungsfolk globalt och därmed bana väg för fler segrar när det gäller brott mot ursprungsfolksrättigheter inte bara i Latinamerika utan i hela världen.
