”Omsorgsrationalitet är vår vägledande princip, som vi ställer mot dagens dominerande ekonomism och exploatering. Vi vill ha omfördelning och värdiga villkor för alla, också för papperslösa. Vi tar farväl av arbetslinjen och välkomnar välfärdslinjen.” Det skriver Feministiskt initiativs Gudrun Schyman och Linnéa Bruno som lyfter feminismen som egen ideologi inför partiets tioårsjubileum som infaller på lördag.
Feminister finns i många partier. Det går att anlägga ett feministiskt perspektiv på vissa utvalda frågor och behålla en annan ideologisk grund. Men att även feminism finns som en självständig politisk ideologi ifrågasätts ofta. Vi menar att feminismen står på helt egna ideologiska ben.
En ideologi är en samling idéer om vad samhället är och hur det hänger ihop, en maktanalys, en människosyn och vision om hur ett gott samhälle ser ut. Politisk feminism ger självständiga svar. Den fördjupar och breddar maktanalysen.
Liberala teoretiker har fokuserat på hur makt utövas juridiskt-politiskt, marxister på den ekonomiska makten. Båda viktiga, men såväl den symboliska makten (tolkningsföreträde, expertis och vetenskap) som våldets betydelse har underskattats.
Liberalismen har individens rättigheter och frihet som utgångspunkt. Liberalfeminism vill ge kvinnor samma möjlighet till individuell frihet och oberoende som män, men utan att ifrågasätta denna manliga norm för det mänskliga. Marxism utgår från den strukturella konflikten mellan arbete och kapital och hur klass strukturerar våra liv och samhällen. Som feminister kan vi använda insikter från båda dessa traditioner, men var för sig och tillsammans är de för oss otillräckliga.
Förutom att tala om konflikter, kan vi även tala om grundläggande relationer. Nina Björks avhandling Fria själar är en svidande uppgörelse med liberalismens idé om människan som fri och oberoende. Spädbarnets totala hjälplöshet och beroende av sina närmsta relationer ser hon som en sinnebild för vad det innebär att vara människa. Vårt ömsesidiga beroende av varandras omsorg och av planetens överlevnad är biologiska villkor som aldrig kan förhandlas bort. Ekonomismen bygger på förnekelse av detta faktum.
Feminism hävdar att inte bara produktion (ekonomi) är politik, utan även det som hör till reproduktion och repression, det vill säga frågor kring omsorg, sexualitet, ordning och säkerhet(för vem?). Hur reproduktionen organiseras – rätten till kroppslig integritet, frihet från våld och att ge och få omsorg utan att exploateras – är grundläggande för individer och samhälle.
Socialistiska feminister har undersökt relationen mellan produktion och reproduktion och framlagt tvåsystemsteorier om kapitalism och patriarkat som ömsesidigt förstärkande förtryck, men accepterat idén om produktionen som en mer relevant sfär. Talet om närande och tärande sektorer och idén att industrin ska vara löneledande speglar denna prioritering, som vi ifrågasätter utifrån feministisk arbetskritik. Det är inte barnmorskan som är tärande och arbetaren i vapenindustrin som är närande, utan precis tvärtom.
Omsorgsrationalitet är vår vägledande princip, som vi ställer mot dagens dominerande ekonomism och exploatering. Vi vill ha omfördelning och värdiga villkor för alla, också för papperslösa. Vi tar farväl av arbetslinjen och välkomnar välfärdslinjen. Sverige har råd att prioritera mänskliga rättigheter.
Radikalfeminister bytte ut socialismens konflikt mellan arbete och kapital som ideologisk utgångspunkt, mot kön. Vi har inte en konflikt mellan två kön som utgångspunkt. Istället utgår vi från en icke-binär, flytande, syn på kön. Queerfeminism snarare än radikalfeminism vad gäller synen på kön, således. Men vi ser det historiska värdet i radikalfeminismens politiserande av kön med dess synliggörande av det sexualiserade våldet.
Vår maktanalys är inspirerad av postkolonial antirasistisk feminism. Vi ser att maktutövning i flera former (politisk, ekonomisk, symbolisk, våld) ofta understödjer varandra. Världen präglas ännu av kolonialismens maktrelationer och rasism, i samspel med kapitalism. Exploateringen av icke-européer och urfolk motiverades med föreställningar om att de koloniserade var mindre intelligenta och mindre mänskliga än vita, liksom kvinnoförtrycket länge motiverades med vetenskapligt sanktionerade idéer om kvinnors underlägsenhet.
Den symboliska makten, problemformuleringens makt, ska alltså inte underskattas. Den har materiella effekter med konsekvenser för liv och död. Utvisningar till terror, tortyr, tvångsäktenskap och könsstympning är inga lyxproblem eller akademiska hårklyverier. En annan värld är möjlig med en annan syn på människan.
Vi behöver inte rangordna maktens former och dimensioner eller tvista om huruvida motorn för förtrycket främst finns på arbetsmarknaden, i familjen, i våldet eller den sexistiska kulturen. Vi kan se att de flesta av oss är privilegierade i vissa avseenden men missgynnade i andra, och att dessa ojämlikheter samspelar i en postkolonial värld med exploateringen av jordens ändliga resurser. Vår feminism är gränslöst solidarisk och därför nationalismens främsta motpol.
