Hur man gör för att rädda ett folk, titeln på Maja Hagermans dokumentär som visades igår på SVT, sammanfattar ganska väl vad Statens institut för rasbiologi hade på agendan. Filmen fokuserar framför allt på den samiska befolkningen, men institutets dokumentation av Sveriges invånare var omfattande. Ulrika Kjellman, forskare på institutionen för ABM (arkiv, bibliotek och muséer) vid Uppsala universitet, har gått igenom institutets bildmaterial, allt som allt 12 000 fotografier, och studerat på vilka sätt dessa använts i rasbiologins tjänst. I veckan höll Kjellman en föreläsning på Konstfack i serien Open School där hon berättade om sina resultat. Materialet förvaras i Uppsala universitets arkiv och Ulrika Kjellman är den första att göra en komplett genomgång av samtliga fotografier.

Uppdrag att skydda den "nordiska rasen"

Rasbiologiska institutet var aktivt mellan 1922 och 1959 och hade sitt säte i Uppsala. Det var ett statligt initiativ, det första av sitt slag i världen dessutom, och hade till uppdrag att registrera och klassificera svenskarna utifrån ras. Kjellman poängterar att definitioner och begrepp kring ras skiljde sig radikalt från dagens rådande uppfattning att ras i första hand är en social konstruktion.

Hos Rasbiologiska institutet drev emellertid dess chef fram till 1935, läkaren och professorn Herman Lundborg, sina teser att raser var tydligt avgränsade från varandra till det yttre och att detta yttre även sade något väsentligt om insidan. Institutet och Herman Lundborg verkade i rashygienens anda, ett slags socialdarwinism där önskvärda egenskaper och anlag skulle främjas genom kontroll över reproduktionen. Den svenska eller nordiska ”rasen” ansågs extra förnämlig och skulle skyddas från menlig påverkan från andra folkslag, något som den var i skriande behov av på grund av tidens urbanisering; det depraverade stadslivet uppmuntrade till rasblandning och allmänt förfall.

Enligt institutet var det tre typer som dominerade den svenska befolkningen: Den nordiska, den östbaltiska och den samiska. Den förstnämnda beskrivs och avbildas som blond, blåögd, lång och med ljus hy. Den östbaltiska, eller finnarna, var också ljusa, men kortare och kraftigare. Samerna å sin sida var korta med mörkare hy och hår.

Detta att utseendet bestämde rastillhörighet var inget nytt i sig, redan Linné ägnade sig åt att klassificera människorna, och många andra arbetade i liknande tradition. Ulrika Kjellman gör en historisk exposé över hur tidens vetenskapsmän mätt skallar och käkar i syfte att dela in världens befolkningar i olika klasser, och rangordna dessa i hierarkier. De anatomiska olikheterna kopplades samman med sämre eller bättre egenskaper och moraliska och intellektuella kapaciteter. Slaveri och kolonialism kunde rättfärdigas med hjälp av kvasivetenskaperna frenologi och fysionomi som utvecklade dessa tankar.

Fotografisk manipulation

Det är alltså inte förvånande att fotografiet, som fångade alla dessa fysiologiska aspekter, spelade en stor roll i institutets arbete, konstaterar Kjellman. Herman Lundborg hade tidigt förstått bildens potential och använde sig flitigt av fotografier i sina öppna föreläsningar och i utställningar han kurerade. En sådan utställning var ”The Swedish folk type exhibition”. Den ägde rum 1919 och kan sägas vara startskottet för den svenska rasbiologin. Många av fotografierna från utställningen användes sedan av institutet. Utställningens syfte formulerades vid entrén: ”Lär känna dig själv, din familj och ditt folk”, flankerat av en nationalistisk vers av Viktor Rydberg.

Utställningens ändamål är detsamma som Rasbiologiska institutets, att urskilja det typiskt svenska och sprida den kunskapen till folket, så att det förstod värdet av sina gener. På bilderna är den svenska typen alltid blond, ung, frisk och snygg. Den finska typen däremot, som sågs som ett hot mot den ”svenska rasen”, är oftast äldre, sliten och sjavigt klädd, möjligen placerad framför ett fallfärdigt hus. Även samerna hade som sagt redan då fått sin svenskhet ifrågasatt, emellertid framställdes de inte riktigt lika ofördelaktigt som finnar eller andra folk. Som framkommer i Hagermans film hade Herman Lundborg ett paradoxalt intresse för samefolket, kanske på grund av deras naturnära leverne.

Avskräckande exempel hade naturligtvis också sin plats i denna folkbildande verksamhet. Inte en enda person som definierats som kriminell eller vagabond är av ”svensk” typ, konstaterar Kjellman, utan alla dessa tillskrivs utländskt eller blandat ursprung. Kriminella kvinnor ges beskrivningen ”påminner om underlägsna och primitiva raser”, och att detta tydligt uttrycktes i deras ansikten. Det finns även bilder på personer med könsöverskridande utseende, också dessa var givetvis problematiska.

Granskning av materialet

När institutets fältarbete var avslutat kring 1926 hade 50 000 individer undersökts och resultatet publicerades i två skrifter, Svensk raskunskap och en mer omfattande publikation på engelska, The Racial Character of the Swedish Nation. Den svenska är kortfattad och enkel, tydligt riktad till en bred allmänhet.

Ulrika Kjellman har under sin genomgång av de 12 000 fotografierna sett hur materialet kunde användas i politiska syften och enkelt vinklas genom urval och fotografiska omständigheter. Två bilder föreställande en ung svenska respektive en finsk flicka gör det nästan skrattretande uppenbart. Svenskan är välfriserad, ler drömskt med huvudet lätt på sned och bilden ser ut att vara tagen i professionell studio, med dov bakgrund och mild smickrande belysning, färdig att rama in. Den finska flickan är porträtterad rakt framifrån, bakgrunden är kritvit och det skarpa ljuset får henne att se glåmig ut och framhäver hennes munsår.

Materialet är över huvud taget väldigt varierat och osystematiskt, förklarar Kjellman. En del bilder är tagna i studio, andra utomhus. En del är i helfigur, andra inte, några personer är nakna, andra fullt påpälsade. Det fanns ingen mall för det perfekta rasporträttet. Trots grundliga detaljstudier av forskarna på institutet uteblev det önskade resultatet, det gick inte att fastställa genomgående anatomiska olikheter mellan folkgrupper. Det påverkade dock inte övertygelsen om rasernas förskaffande och istället användes alltså kläder och andra yttre attribut, samt manipulation av materialet, som att inte ha ett slumpmässigt urval, för att visa på skillnader. Den ”nordiska rasen” framställdes således i sin bästa dager, medan övriga förpassades till sjukliga eller brottslingar.

Att materialet var så olikformigt och osystematiskt är det som förvånat Ulrika Kjellman mest.

–­ Jag trodde nog att det skulle vara mer formaliserat med tanke på att de menade att det var ett vetenskapligt material. Men det saknas en konkret vetenskaplig systematisk metod för fotograferandet.

Hur ser du på institutets påverkan på sin samtid och eftervärlden?

–­ Jag tror att institutet kanaliserade en tidsanda som var, och förde den vidare. Det var inget unikt för institutet utan fanns överallt, både före och efter.