Hur man gör för att rädda ett folk, titeln på Maja Hagermans dokumentär som visades igår på

SVT, sammanfattar ganska väl vad Statens institut för rasbiologi hade på agendan. Filmen

fokuserar framför allt på den samiska befolkningen, men institutets dokumentation av Sveriges

invånare var omfattande. Ulrika Kjellman, forskare på institutionen för ABM (arkiv, bibliotek

och muséer) vid Uppsala universitet, har gått igenom institutets bildmaterial, allt som allt 12 000

fotografier, och studerat på vilka sätt dessa använts i rasbiologins tjänst. I veckan höll Kjellman

en föreläsning på Konstfack i serien Open School där hon berättade om sina resultat. Materialet

förvaras i Uppsala universitets arkiv och Ulrika Kjellman är den första att göra en komplett

genomgång av samtliga fotografier.

Uppdrag att skydda den ”nordiska rasen”

Rasbiologiska institutet var aktivt mellan 1922 och 1959 och hade sitt säte i Uppsala. Det var ett

statligt initiativ, det första av sitt slag i världen dessutom, och hade till uppdrag att registrera och

klassificera svenskarna utifrån ras. Kjellman poängterar att definitioner och begrepp kring ras

skiljde sig radikalt från dagens rådande uppfattning att ras i första hand är en social konstruktion.

Hos Rasbiologiska institutet drev emellertid dess chef fram till 1935, läkaren och professorn

Herman Lundborg, sina teser att raser var tydligt avgränsade från varandra till det yttre och att

detta yttre även sade något väsentligt om insidan.

Institutet och Herman Lundborg verkade i rashygienens anda, ett slags socialdarwinism där

önskvärda egenskaper och anlag skulle främjas genom kontroll över reproduktionen. Den svenska

eller nordiska ”rasen” ansågs extra förnämlig och skulle skyddas från menlig påverkan från andra

folkslag, något som den var i skriande behov av på grund av tidens urbanisering; det depraverade

stadslivet uppmuntrade till rasblandning och allmänt förfall.

Enligt institutet var det tre typer som dominerade den svenska befolkningen: Den nordiska, den

östbaltiska och den samiska. Den förstnämnda beskrivs och avbildas som blond, blåögd, lång och

med ljus hy. Den östbaltiska, eller finnarna, var också ljusa, men kortare och kraftigare. Samerna

å sin sida var korta med mörkare hy och hår.

Detta att utseendet bestämde rastillhörighet var inget nytt i sig, redan Linné ägnade sig åt att

klassificera människorna, och många andra arbetade i liknande tradition. Ulrika Kjellman gör en

historisk exposé över hur tidens vetenskapsmän mätt skallar och käkar i syfte att dela in världens

befolkningar i olika klasser, och rangordna dessa i hierarkier. De anatomiska olikheterna

kopplades samman med sämre eller bättre egenskaper och moraliska och intellektuella kapaciteter.

Slaveri och kolonialism kunde rättfärdigas med hjälp av kvasivetenskaperna frenologi och

fysionomi som utvecklade dessa tankar.

Fotografisk manipulation

Det är alltså inte förvånande att fotografiet, som fångade alla dessa fysiologiska aspekter, spelade

en stor roll i institutets arbete, konstaterar Kjellman. Herman Lundborg hade tidigt förstått bildens

potential och använde sig flitigt av fotografier i sina öppna föreläsningar och i utställningar han

kurerade. En sådan utställning var ”The Swedish folk type exhibition”. Den ägde rum 1919 och kan

sägas vara startskottet för den svenska rasbiologin. Många av fotografierna från utställningen

användes sedan av institutet. Utställningens syfte formulerades vid entrén: ”Lär känna dig själv,

din familj och ditt folk”, flankerat av en nationalistisk vers av Viktor Rydberg.

Utställningens ändamål är detsamma som Rasbiologiska institutets, att urskilja det typiskt

svenska och sprida den kunskapen till folket, så att det förstod värdet av sina gener. På bilderna är

den svenska typen alltid blond, ung, frisk och snygg. Den finska typen däremot, som sågs som ett

hot mot den ”svenska rasen”, är oftast äldre, sliten och sjavigt klädd, möjligen placerad framför ett

fallfärdigt hus. Även samerna hade som sagt redan då fått sin svenskhet ifrågasatt, emellertid

framställdes de inte riktigt lika ofördelaktigt som finnar eller andra folk. Som

framkommer i Hagermans film hade Herman Lundborg ett paradoxalt intresse för samefolket,

kanske på grund av deras naturnära leverne.

Avskräckande exempel hade naturligtvis också sin plats i denna folkbildande verksamhet. Inte en

enda person som definierats som kriminell eller vagabond är av ”svensk” typ, konstaterar

Kjellman, utan alla dessa tillskrivs utländskt eller blandat ursprung. Kriminella kvinnor ges

beskrivningen ”påminner om underlägsna och primitiva raser”, och att detta tydligt uttrycktes i

deras ansikten. Det finns även bilder på personer med könsöverskridande utseende, också dessa

var givetvis problematiska.

Granskning av materialet

När institutets fältarbete var avslutat kring 1926 hade 50 000 individer undersökts och resultatet

publicerades i två skrifter, Svensk raskunskap och en mer omfattande publikation på engelska, The

Racial Character of the Swedish Nation. Den svenska är kortfattad och enkel, tydligt riktad till en

bred allmänhet.

Ulrika Kjellman har under sin genomgång av de 12 000 fotografierna sett hur materialet kunde

användas i politiska syften och enkelt vinklas genom urval och fotografiska omständigheter. Två

bilder föreställande en ung svenska respektive en finsk flicka gör det nästan skrattretande

uppenbart. Svenskan är välfriserad, ler drömskt med huvudet lätt på sned och bilden ser ut att

vara tagen i professionell studio, med dov bakgrund och mild smickrande belysning, färdig att

rama in. Den finska flickan är porträtterad rakt framifrån, bakgrunden är kritvit och det skarpa

ljuset får henne att se glåmig ut och framhäver hennes munsår.

Materialet är över huvud taget väldigt varierat och osystematiskt, förklarar Kjellman. En del

bilder är tagna i studio, andra utomhus. En del är i helfigur, andra inte, några personer är nakna,

andra fullt påpälsade. Det fanns ingen mall för det perfekta rasporträttet. Trots grundliga

detaljstudier av forskarna på institutet uteblev det önskade resultatet, det gick inte att fastställa

genomgående anatomiska olikheter mellan folkgrupper. Det påverkade dock inte övertygelsen om

rasernas förskaffande och istället användes alltså kläder och andra yttre attribut, samt

manipulation av materialet, som att inte ha ett slumpmässigt urval, för att visa på skillnader. Den

”nordiska rasen” framställdes således i sin bästa dager, medan övriga förpassades till sjukliga eller

brottslingar.

Att materialet var så olikformigt och osystematiskt är det som förvånat Ulrika Kjellman mest.

–­ Jag trodde nog att det skulle vara mer formaliserat med tanke på att de menade att det var ett

vetenskapligt material. Men det saknas en konkret vetenskaplig systematisk metod för

fotograferandet.

Hur ser du på institutets påverkan på sin samtid och eftervärlden?

–­ Jag tror att institutet kanaliserade en tidsanda som var, och förde den vidare. Det var inget unikt

för institutet utan fanns överallt, både före och efter.