”Tror du jag skulle räcka ut handen om jag inte behövde, säger han, förlora min värdighet?” Författaren träffar ett medelålders gift par, Joan och Vica. De är från Rumänien. De har fem barn hemma. De berättar aldrig för barnen att de tigger. Kvinnan säger att det kryper i hjärtat när hon tvingas sträcka fram handen. ”Vad önskar du dig av livet?” undrar författaren i intervjun och de svarar att de vill ha någonstans att bo, tak över huvudet och att klara sig.
I Stefan Gurts bok får vi följa författarens vän Sven Hovmöller, vice ordförande i HEM, föreningen för hemlösa EU-migranter. Han driver språkundervisning på Cyklopen, skaffar husvagnar och organiserar försäljningen av tidningen Folk är folk. Det är en verksamhet som byggs upp – under två år säljer tidningen i 60 000 exemplar vilket ger 4,5 miljoner kronor till de försäljare som förut var tiggare, och på alla sätt försöker HEM förbättra situationen för tiggarna, men det är inte komplikationsfritt. I samtalen med Sven Hovmöller om dessa stödaktioner blandas konkreta händelser med personliga berättelser och historia. Han intervjuar de som tigger, regeringens nationella samordnare, socialförvaltningen, socialborgarråd, tidigare ambassadören i Rumänien, och flera andra.
Martin Valfridsson tänker fel
Tigga är ingen långsiktig lösning, det är viljan till egen försörjning som måste finnas menar Martin Valfridsson. ”Grunden är fattigdom, en historia av skam […] det är två miljoner som inte finns i systemet (i Rumänien). Man måste ha inkomst för att få sjukförsäkringskort.” Hur kan ”vilja” åstadkommas i ett system som systematiskt exkluderar människor – till största delen romer men också andra etniska minoriteter? Var finns denna vilja, hur uppstår den, hur kan jag tänka och handla, hur ser systemet ut – det europeiska och det nationella – och hur skulle det kunna förändras till ett inkluderande system? Boken är en genomgång och ingång till att förstå orsakerna till detta utanförskap som synliggörs i Sverige.
Sven Hovmöller hade berättat att han fått ett samtal från socialen efter en av de avhysningar han varit med om att försöka förhindra. Kvinnan hade sagt ”Ni inger dessa människor hopp”, som om det var själva kärnan i det brott hon menade att Sven och hans vänner begått. Det fick Stefan Gurt att vilja skriva denna bok. I de konkreta situationerna med människorna söker han svar. Det är en tänkande bok. Det växer hos honom en övertygelse om att något förloras om vi inte försöker – i handling – inge de människor hopp som annars skulle vara utan, också för vår egen skull. Men hur tar sig detta uttryck? Han ser med skepsis på godhet knuten till en ideologi eller tro, och den skepsisen återkommer boken igenom.
Skilda uppfattningar
Stefan Gurt och Sven Hovmöller är gamla vänner, de tillhör vänsterrörelsen men har en del skilda uppfattningar som han låter komma med i resonemang kring myndigheters ageranden och synen på solidaritet kontra välgörenhet. Grundprinciperna för välfärdsstaten har varit att människor har vissa medborgerliga rättigheter som gör dem oberoende av andras välvilja. Men, i denna situation är det civilsamhället, kyrkan, frivilligorganisationerna och till och med civilförsvaret som agerar, det är de som träffar dessa människor och långsamt bygger upp en verksamhet som politiken i EU inte förmår klara av. Stefan Gurt menar att det är först när saker blir konkreta som vi grips av dem och det är det som skett i Sverige, många är vi som har gripits av dessa EU-medborgares fattigdom, det rör upp känslor, reaktioner som blir en drivkraft att agera
.Stefan och Sven reser till Rumänien för att besöka de som varit i Sverige och tiggt, de söker också upp politiker och organisationer. Stefan Gurt bär tvivel att inte kunna förstå det han möter och kunna skriva den här boken, han vet att han är en privilegierad och att det präglar hans syn. ”Still a man hears what he wants to hear. And disregards the rest”. När han utmanar sin egen begränsade syn öppnar det för läsaren att själv reflektera. Han refererar några gånger till ”den banala ondskan” – titeln på Hannah Arendt bok om Eichman – hur kan den banala ondskan förstås, när blir den en del av normen och han menar att det är en fråga som aktualiseras. Han påpekar att Eichman också var en karriärist i ett system.
Jag kan varmt rekommendera denna bok. Den är skriven med undran, öppenhet och intresse att förstå mer. Den väcker och stimulerar läsaren till egna tankar kring en situation som behöver förstås på flera olika plan: människa till människa, sociala strukturer, det politisk-ekonomiska, och mötet mellan länders historia och kulturer. Stefan Gurt finner inget entydigt svar, situationen är komplicerad. Boken är ett tidsdokument, fortsättningen ligger i allas händer.
