”Vi kräver att socialtjänsten i den våldsdömde mannens hemkommun hjälper barnen att få umgänge med sin mamma, och att det sker innan det gått ytterligare månader och år av nya, långdragna och ständigt försenade utredningar.” Det skriver bland andra Goldina Smirthwaite, Zozan Inci, Hanna Olsson och Agneta Bravélius i ett upprop med anledning av ett uppmärksammat vårdnadsärende som snart går in på sitt fjärde år.
Det har nu gått nio månader sedan de tre barnen sist tilläts ha någon som helst kontakt med sin mamma. Barnen, som nu är mellan sju och nio år gamla, bor hos sin far som är dömd till fängelse av både tingsrätt och hovrätt för att ha misshandlat deras mamma. Eftersom barnen upprepade gånger bevittnat misshandeln tilldömdes också de ersättning från Brottsoffermyndigheten. I fallet finns alltså fyra brottsoffer (mamman och de tre barnen) och en dömd gärningsman. Ändå är det mamman som behandlas som en brottsling. Det är den våldsdömde mannen och inte den ostraffade kvinnan som fått vårdnaden om barnen.
Det skedde 2012. Kvinnan och barnen hade då under flera år levt med skyddade identiteter, som de fått på inrådan från polis och socialtjänst. På hösten 2008, då kvinnan flytt med barnen undan mannens våld, bedömer socialtjänsten i hennes dåvarande hemkommun att hon är en god vårdnadshavare och skriver följande: ” …det är uppenbart att det förekommit upprepade våldsinslag i relationen, ett våld som (mannens namn) är ansvarig för. Det framgår av tingsrättens dom att barnen varit närvarande flera gånger. Barn som bevittnar våld mellan de personer som står för tryggheten och omsorgen i tillvaron, och som de inte kan förhindra, kan leda till att uppväxten präglas av vanmakt och rädsla. (…) (kvinnans namn) har, genom att bryta upp från förhållandet med (mannens namn) och därefter själv ta hand om barnen, försäkrat sig om att barnen inte ska behöva bevittna ytterligare våld.”
Utöver fängelse och skadestånd ålades mannen kontaktförbud. Efter att han avtjänat sitt straff fick han så småningom rätt att umgås med barnen en gång per månad tillsammans med umgängesstödjare. Men barnen var rädda, och umgänget fungerade inte. Mot den bakgrunden bestämde tingsrätten 2012 i en hårt kritiserad dom att det istället var mannen som skulle ha ensam vårdnad, och kvinnan som skulle ha umgängesrätt.
Mamman har inga missbruksproblem, sociala problem eller någon form av diagnos som skulle göra henne mindre lämpad att ha hand om barn. Tvärtom har hon av socialtjänster som tidigare utrett barnens vårdnad bedömts vara en god och lämplig vårdnadshavare. Trots det lyckades den misshandelsdömde mannen övertyga socialtjänsten i sin nya hemkommun om att mamman var farlig för barnen, varpå socialtjänsten ryckte upp barnen från henne så hastigt att de varken han säga hej då eller ens få med sig kramdjur eller ytterkläder. Detta var i oktober 2012 och det skulle nu dröja över 100 dagar innan barnen fick ha någon kontakt med sin mamma nästa gång. En separation som för barnens del måste ha varit både obegriplig och traumatiserande. De placerades till en början i ett jourhem, där personalen ringde till mamman och undrade vad de skulle göra med barnen eftersom de grät så förtvivlat. Hade hon kanske något råd att ge till jourhemmet?
Ja, vad ska man ge för råd till den som försöker trösta småbarn som plötsligt ryckts upp från sin anknytningsförälder, och sedan isoleras från henne i obestämd tid och utan att förstå varför? Kanske att det skulle kunna vara bra att återknyta kontakten med mamman, alltså den person som tagit hand om dem och som de kände sig trygga hos? Detta var dock otänkbart, då mannens socialtjänst bestämt att det var olämpligt att barnen hade kontakt med sin mamma. Först efter en interimistisk förhandling i tingsrätten fick kvinnan åter möjlighet att träffa sina barn, i slutet av januari 2013. Barnen hade då flyttats från jourhemmet och till den dömda våldsbrottslingen. Meningen var nu att ett regelbundet umgänge skulle komma igång, och att två umgängesstödjare som socialtjänsten utsett skulle vara med vid varje tillfälle. Men inte heller detta fungerade. Gång på gång ställde mannen in umgänget. En gång lät han via umgängesstödjarna hälsa till mamman att han kunde överväga att låta henne prata med barnen på telefon då hon skulle ha umgänge – förutsatt att hon tog tillbaka de vittnesmål som gjort att han blivit dömd för misshandel.
Att en (misshandelsdömd) förälder på detta sätt nekar barnen deras umgängesrätt med sin mamma och dessutom utnyttjar dem i utpressningssyfte för egen vinning i rättssak är anmärkningsvärt, liksom det är anmärkningsvärt att inte socialtjänsten snabbt agerade för att hjälpa barnen att få kontakt med mamman. Istället gick socialtjänsten återigen på mannens linje, lydde hans begäran och avskedade de båda umgängesstödjarna som kommit att bli alltmer kritiska till den misshandelsdömdes sätt att behandla barnen. Nya umgängesstödjare sattes in. Även de kunde bevittna hur barnen under umgängena bönade och bad att de vuxna skulle ”prata med domaren” så att de skulle få ”stanna hos mamma.”
Den våldsdömde gjorde dock allt i sin makt för att förhindra kontakt mellan mamma och barn, inklusive att anklaga mamman för brott. Polis och åklagare fann dock ingen som helst grund för hans anklagelser, utan lade ned ärendet. Bland annat anklagar mannen mamman för att under de övervakade umgängena instruera barnen att begå sexuella övergrepp på varandra. Samtliga umgängesstödjare som hörts av familjerätten menar att någonting sådant inte ägt rum. Mannen å sin sida menar att umgängesstödjarna inte ser detta, eftersom ”det ligger utanför de flesta människors fattningsförmåga hur en person som /mamman/ agerar.”
Kvinnan svartmålas å det grövsta. Även barnen tvingas höra på lögner om hur dålig och oduglig deras mamma är som person. De tvingas även göra dessa lögner till sina sanningar, och upprepar dem inför familjerätten, som i en utredning från november 2015 skriver: ”Det framstår för oss som att pappa inte klarar av att hålla sin negativa uppfattning av mamman utanför barnen. I samtalen med oss har barnens uppräkningar av negativa saker hos mamma haft en rabblande, uppräknande karaktär utan synliga känslor.”
Kanske allvarligast i sammanhanget är att barnen tycks bli alltmer sexualiserade ju längre de bor hos den våldsdömde, och på ett liknande sätt som de tar till sig hans bild av mamman som en allmänt oduglig och lögnaktig person även verkar internalisera hans fantasier om mamman som sexualförbrytare. Innan barnen fördes till honom finns det inga som helst rapporter, varken från socialtjänst, skola, dagis, fritids eller från arrangörerna av de fritidsaktiviteter där barnen deltog om att de skulle bete sig på ett sexualiserat sätt. Inte heller rapporterar det jourhem där barnen placerades direkt efter att de ryckts upp från sin mamma om någonting sådant. Det är först efter att de bott hos mannen som de börjar få ett sexualiserat beteende.
Den våldsdömde hävdar att barnen, när de kommit hem till honom, ställt frågor om varför ingen tar dem mellan benen då de sitter i soffan för så brukade det vara hemma hos mamma. Detta hävdar han först flera år efter att det påstås ha hänt, och i anslutning till att barnen under ett umgänge bönat om att få stanna hos sin mamma. Om det nu ägt rum, varför tog han då inte upp det en enda gång under alla de utredningar och rättsliga förhandlingar som ägde rum 2012 och 2013? Borde inte en person med normalt omdöme om barn genast ha slagit larm om sådant beteende? Och varför ställde inte barnen den typen av frågor även i jourhemmet? Varför är det bara efter att de flyttat till den våldsdömde som de visar sexualiserade beteenden, och varför beter de sig mer och mer sexualiserat ju längre de bor hos honom? Borde det inte ringa någon varningsklocka här?
Men i både mannens och socialtjänstens värld är det mamman, inte den våldsdömde, som är farlig för barnen. Umgängena, som redan tidigare varit sporadiska, ställdes in helt och hållet från februari i år, varpå barnen blev helt isolerade från sin mamma. Inte heller tilläts de ha kontakt med någon av mammans släktingar eller med sina kompisar från tiden då de bodde med mamman. Allt som anknöt till mamman och barnens släkt på hennes sida försökte – och lyckades – den misshandelsdömde med att ta bort. Umgängesstödjare har bevittnat – på den tiden barnen inte var helt förvägrade umgänge – hur barnen berättat om att mannen kastat presenter som de fått av mamman och släkten. Han har också vägrat att ge barnen de brev och vykort som mamman och hennes släktingar skickar till dem.
Inte finns det heller någon myndighet som ingriper med kraft för att återupprätta kontakten mellan mamma och barn. Barnen har nu levt i tre år i denna mardröm som pendlar mellan sporadisk kontakt och längre perioder av total isolering från sin mamma, samtidigt som de ständigt matas med negativ information om mamman av den våldsdömde. Visserligen har flera instanser anmält oro för barnen (som kräks i skolan och även diagnostiserats med posttraumatiskt stressyndrom) men ändå får barnen inte ha kontakt med sin mamma. Det är ständigt nya anklagelser från mannens sida som måste utredas. Gång på gång har mannens socialtjänst dröjt med att lämna in underlag eller med att höra personer som ska höras, vilket gör att processen hela tiden förhalas och barnen blir lidande.
Vi finner det helt orimligt och oacceptabelt att en våldsdömd man år ut och år in ska kunna hindra barn från att träffa sin mamma, och att en myndighet som socialtjänsten bidrar till att han helt lyckats isolera barnen från henne.
Vi kräver att socialtjänsten i den våldsdömde mannens hemkommun hjälper barnen att få umgänge med sin mamma! Och att det sker innan det gått ytterligare månader och år av nya, långdragna och ständigt försenade utredningar. Socialtjänsten har tidigare ställt in umgänge mellan mamman och barnen med motiveringar som att det saknas personal eller lokaler. Ett första steg i rätt riktning är att barnen åtminstone tillåts ha telefonkontakt med sin mamma. För det krävs inga större resurser varken då det gäller personal eller lokal. Vi kräver att socialtjänsten medverkar till att barnen får ta telefonkontakt med sin mamma redan till jul!
Denna artikel är en del av ett upprop från Barns Rättsskydd – BRY. Namninsamlingen överlämnas till chefen för socialtjänsten i den våldsdömdes hemkommun, till statsminister Stefan Löfvén och jämställdhetsminister Åsa Regnér den 14 december. Vi vädjar nu till dig – skriv under och gör skillnad för barnen. Sprid gärna i ditt nätverk så att vi får många namnunderskrifter.
