Nyss avslutade Umeås Littfest annonserades som en internationell litteraturfestival, men var i verkligheten en övervägande vit europeisk tillställning. Enda undantaget var Lilian Thuram, fotbollsspelare och författare, som fick komma och berätta framgångssagan om sin väg från Guadalupe till Frankrike. Arazo Arif åkte upp till Littfest i Umeå med stora förväntningar och kom hem besviken.
Platsen är Umeå, Folkets Hus, Idunsalen. Jag kliver in för att lyssna på ett samtal mellan Lena Andersson och Ruben Östlund titulerat ”En manlighet i kris”. Ska du verkligen gå på det? frågade min vän dagen innan när vi kikade genom programmet. Jo men det kan väl bli kul, skrattade jag.
Det kanske är glömska. Det kanske är naivitet, men gång på gång intalar jag mig att kultursektorn jag rör mig i och verkar inom är vad jag föreställer mig den vara. Jag intalar mig dess progressiva kraft, dess intellektuella anda och efter varje desillusion hoppas jag att jag nästa gång ska känna mig hemma, men jag är i fel rum.
Salen är full och jag sätter mig på trappstegen till höger om ingången till Idunsalen, med god översikt över scenen där talarna sitter för att samtala om Östlunds senaste film och bok, Turist. Från min plats på golvet har jag också god översikt över det massiva publikhavet, det första jag slås av är vitheten. 50 nyanser av vitt, blont och grått bländar mig. Genast infinner sig den krypande känslan av icke-tillhörighet. Jag skakar av mig den, påminner mig själv om kroppen jag besitter, hur den ibland passerar som en del av det publikhav jag känner ett så stort avstånd till, trots att jag sitter en knapp meter ifrån.
Östlund maler på om hur smärtsamt det är att ”utsättas” för manlighetens tillskrivna roll, hur män känner kollektiv skuld inför att vara just män, Andersson säger inte emot honom tillräckligt tänker jag. Från min plats på golvet vill jag springa upp på scenen och skrika ”VARFÖR PRATAR NI OM NÅGOT SOM INTE FINNS? SER NI INTE DET STORA PROBLEMET NI ÄR EN DEL AV OCH BLICKAR UT ÖVER?” Istället lämnar jag salen tyngd av besvikelse, frustrerad.
Så avlöper programpunkterna under denna litteraturens festival. Den ska tilltala en bred publik, i programmet ryms allt från facklitteratur till skönlitteraturens olika genrer för såväl vuxna som barn. På hemsidan beskriver arrangörerna en stolthet över att kunna presentera deltagare från tolv olika länder, vilket anses vara tillräckligt för att festivalen ska gå under adjektivet ”internationell” – men nästan alla, om inte faktiskt alla inbjudna gäster är från europeiska länder.
Vitheten som jag möts av i publikhavet genomsyrar även festivalprogrammet, den enda svarta personen inbjuden att tala är den tidigare fotbollspelaren och numera författaren Lilian Thuram, som självklart skulle tala om rasism och sin resa till rikedom och succé som migrant från Guadalupe till Frankrike. Littfest, som en del av Sveriges litteraturvärld, en plats jag alltid tänkt skulle vara den progressiva sfär där marginaliserade kroppar faktiskt får vara annat än marginaliserade, återigen misslyckat.
Det är något sorgligt med stämningen i salen när han talar, Thuram. Något sorgligt över alla instämmande nickningar runt omkring mig, i det vita publikhavet, till hans vittnesbörd om en uppväxt präglad av rasism. Något förargande i självgodheten som är så uppenbart påtaglig i rummet. Som om lyssnarhavet inte är en del av den rasistiska struktur som präglat Thurams liv. ”Han är en så bra människa” säger kvinnan bredvid till mig. Jo, förvisso, men själva skälet till att han behöver vara så bra, så pedagogisk och tålmodig, själva skälet till att han över huvud taget pratar om det här, är att människor i denna sal behöver påminnas. Utbildas. Gång på gång måste vi låta höra om hur rasismen påverkar den ena och andra individen som trots alla sociala omständigheter lyckades! Och det är enbart dem ”lyckade” som lyssnas på, ingen vill höra sagorna utan fina slut.
Littfest stora misslyckande ligger inte enbart i en fråga om representation. Det är en fråga om kulturen som förbises och förpassas till något annat, kulturen som inte anses värdefull nog att lyftas i sammanhang som detta. Kulturen som produceras utanför Europa, framför allt. En litteraturfestival så eurocentrisk kan i min mening inte anse sig internationell, marknadsföringen är falsk och besvikelsen därför reell.
Om kultursfären och litteraturen ska vara den intellektuella bubbla där progressiviteten föds och för samhället framåt, måste den också vara konsekvent och i enlighet med sina uttalade värderingar. På det stora hela kan jag beskriva festivalen med ett ord: tråkig. Med knappt ett par undantag var de flesta av programpunkterna tråkiga, valet av moderator var i många fall tråkigt, valet av gäster, valet av ämnen att diskutera likaså. Tråkigt nog.
