Det påstås att vår samtid är global. En tid då kommunikationsteknologin fått världen att krympa och gjort nationella gränser omöjliga att upprätthålla. Berättelsen om globaliseringens kraft säger att den är så stor att den fått järnridån att falla och Kina att införa ett kapitalistiskt system i vad som fortfarande nominellt kallas kommunism. Berlinmurens fall utgör en symbolisk milstolpe i berättelsen om en värld som har enats och är på väg att bli gränslös. En berättelse som samtidigt varit en av de stora visionerna i den nyliberala ideologin som varit dominerande under de senaste decennierna och som ekar av upplysningstidens och den revolutionära traditionens tankar om universell mänsklig frigörelse.

Därför framstår det som en paradox att globaliseringen präglas av ett enormt murbyggande världen över och en tvångsmässig upptagenhet med ”migrationsproblemet” i USA och Europa. De mest kända murbyggena är säkert Israels ”barriär” på palestinsk mark och USA:s mur vid gränsen till Mexiko. Men det finns en rad andra. Murarna runt de spanska enklaverna i Afrika och mellan Afrika och Europa. Brasiliens mur vid gränsen mot Paraguay. Muren mellan Nord- och Sydkorea, Saudiarabien och Yemen, Indien och Pakistan, Kuwait och Irak, Uzbekistan och Kirgizistan. En del av det globala murbyggandet delar städer. Muren som delar staden Sadr, i närheten av Bagdad, den som delar Belfast och naturligtvis även det växande antalet murar i de globala städerna som stänger av ”gated communities” från fattigare befolkningsgrupper och de som stänger in kåkstäder och favelas så att de avskärmas från rikare stadsdelar.

Suverän makt

Varför byggs alla dessa murar nu? undrar Wendy Brown i essäboken Walled states, waining sovereignty (på svenska Inhägnade stater, avtagande suveränitet, utgiven av Tankekraft förlag). Hon gör en psykoanlytiskt inspirerad tolkning av fenomenet.

Brown menar att även om murarna försöker hindra en mängd olika företeelser (fattiga, arbetare, asylsökande, droger, vapen, smuggelgods, människohandel, terrorism, etnisk eller religiös blandning, fred, politisk förändring) finns det gemensamma anledningar till varför de sprider sig just i detta historiska ögonblick.

Hon noterar att murarna riktar sig mot transnationella aktörer snarare än mot andra stater, vilket tyder på en post-Westfalisk säkerhetsregim. Suverän makt har alltid varit mer en föreställning än en beskrivning av ett sakförhållande. Men under de senaste decennierna har möjligheterna för nationalstater att uppfylla någon av den suveräna maktens egenskaper minskat ännu mer. Dels på grund av växande transnationella flöden av kapital, människor och idéer, dels på grund av spridningen av en nyliberal rationalitet som inte erkänner någon annan suverän makt, menar Wendy Brown.

Suverän makt finns numera på två områden som Westfaliska freden försökte begränsa till förmån för nationalstatlig suveränitet: den politiska ekonomin och religionen. Brown hävdar att statssuveränitetens försvagning, eller förflyttning till andra sfärer, är orsaken till nationalstaternas stora murbyggande i dag. Det är heller ingen tillfällighet att det byggs murar både vid nationalstaternas yttre gränser och inom territoriet. Suveränitetens försvagning går hand i hand med att skiljelinjen internt och externt suddas ut.

Tillfredsställer begär

De nya murarna, skriver Wendy Brown, ger sken av suverän makt och jurisdiktion och att staten uppfyller sin roll att sörja för nationens säkerhet – även om murarna i det avseendet är funktionellt ineffektiva. De minskar inte de konflikter eller den trafik de försöker hindra. Men de är populära fastän de är kostsamma. Murarnas funktion är teatralisk, menar Brown. Deras funktion är att bekräfta en viss världsbild i en tid då gränser som varit viktiga för den psykiska och sociala integreringen och som tjänat som grund för politiskt medlemskap blir otydliga.

Muren skapar det externa hotets figur (de hungriga massorna, den kulturella/religiösa attacken mot västerländska värderingar) som rättfärdigar uteslutande och instängning, skriver Wendy Brown. Västs nutida ekonomiska sårbarhet och den västerländska civilisatoriska diskursen blandas samman och gör murbyggande mot ”ekonomisk desperation” och ”oassimilerbara” kulturer accepterat.

Murar kan dock inte stänga ute utan att stänga in, påpekar Brown. De kan inte skapa säkerhet utan att göra säkerhet till ett sätt att leva eller producera ett ”de” utan att producera ett reaktionärt ”vi”. Murbyggandet svarar på psykiska fantasier och oro genom att generera visuella effekter som bekräftar en bild av nationen, även om de misslyckas med att stoppa immigranter, varor eller vapen. Begäret att mura är en effekt av minskande suveränitet – ett begär som staterna varken kan tillfredsställa eller ignorera. Folk vet egentligen att murarna inte fungerar men de ger tillfredsställelse i alla fall. De är som en fetisch som utlovar återställd potens.

Brown hänvisar till Saskia Sassens term ”renationalisering”. Det finns en renationalisering av den politiska diskursen som kontrasterar med ett avnationaliserat ekonomiskt rum. ”Fienden” föreställs invadera och plundra det som rättmätigt tillhör nationen (dess säkerhet, dess fredliga och välordnade livsstil, dess arbeten, dess rikedom, dess privilegier dess civilisation och liberala demokratiska värden).

Irrationell kraft

Både i USA och i Israel tillfredsställer murarna en nationell önskan att upprätthålla en god självbild som exporterar nationens illdåd och förnekar deras effekt på andra, skriver Brown. Murbyggandet sammanfaller med en historisk period i vilken ojämlikheterna mellan syd och nord, rika och fattiga, bosättare och ursprungsbefolkning, vita och färgade har både blivit rumsligt utspridda och deras legitimitet har blivit utmanade utan att de har försvunnit, menar Brown. Dessa spänningsfyllda idéer ger upphov till ett ”hysteriskt försvar” som gör främlingen till tvångstanke. Murarna konstruerar migrationen som en invasion som det är nödvändigt att skydda sig mot och återskapar därigenom (illusoriskt) nationens konturer. Hjälplösheten inför och oron för de globala krafternas erodering av nationalstatens suveränitet trängs bort.

Den oroande slutsatsen av Wendy Browns analys är att det manligt kodade murbyggandet vars begär är fixerat vid att återskapa statens potens och nationens rena konturer är en irrationell kraft som är okänslig för fakta. Så länge det finns ett psykiskt-politiskt behov att förneka suveränitetens omöjlighet kommer fixeringen vid ”främlingen” och det ”yttre hotet” att stärkas. Ju mer omöjligt desto mer våldsamt.