När en kär vän och kollega dör känns förlusten outhärdlig. Tanken på att aldrig mer ses, att aldrig mer få planera böcker tillsammans, för att inte tala om allt tedrickande som hör det feministiska livet till, känns svårt. I min Whatsapp finns Ulrikas bild och hennes sista meddelande: ”Ses gärna.” Men det blev ingen sista gång eftersom sjukdomen tog överhanden och den sista tiden var det inte längre möjligt att ta emot besökare. Men jag kommer att spara detta sista meddelande med bilden av den leende Ulrika och tänka att det måste finnas en himmel för feminister. Om den inte finns än, så kommer Ulrika att ordna det. För sådan var hon – Ulrika Johnsen.

Jag träffade Ulrika för första gången 1995 i Göteborg dit vi hade åkt för att delta i en konferens som handlade om lesbiska- och gaystudier. Kvinnovetenskaplig tidskrift hade 1985 gjort ett temanummer om lesbiskhet. Tio år senare var det dags att samla forskare och aktivister till en konferens om själva forskningsfältet. Ett förberedande möte hade hållits något år tidigare, men nu var det dags att ta itu med forskning om hbt-personer även om denna bokstavskombination inte var uppfunnen än. Det förväntades sisådär 25 personer till denna sammankomst, men det kom 125 deltagare som då betraktades som en framgång. En av dem var Ulrika, som nyligen blivit redaktör för Kvinnovetenskaplig tidskrift.

Ulrika skred energiskt till verket. Nu skulle detta nya forskningsfält synliggöras i Sverige. Kvinnovetenskaplig tidskrift började publicera queerteoretiska artiklar. Ulrika tog ett fast grepp om mig. ”Nu jävlar Tiina”, sade hon, ”Nu kör vi!” Och det gjorde vi. Ulrika såg till att jag skrev. Så blev vårt gemensamma liv. Ulrika var redaktören, alltid alert, alltid energisk och alltid så rasande intelligent att det fick mig ständigt att häpna. Varifrån kom alla dessa idéer?

Litteraturvetare och uppvuxen i ett akademikerhem i Uppsala hade Ulrika ordet i ett fast grepp. Jag har aldrig känt någon som kunde associera som Ulrika. Hon hade alltid en rapp och träffsäker replik i beredskap. Väluppfostrad och välartikulerad gav sig Ulrika i närkamp med de mer traditionella kvinnoforskarna som inte alltid såg med blida ögon med de förändringar som började skönjas i det framväxande intersektionella genusforskningsfältet. Men Ulrika gav sig inte. Hon framhärdade och hennes dröm var ett eget förlag.

När Normal förlag grundades hade Ulrika träffat sin fru Erika. Med förenade krafter satte paret hbt-litteraturen på karta. Parets älskade hund Esther var också en viktig del av förlaget. Ambitionsnivån var hög. Nu skulle både klassiker och samtidslitteratur med queert innehåll få mer utrymme i den svenska förlagsvärlden. Vårt samarbete fortsatte och det blev fler böcker. Ulrika var alltid intresserad och alltid redo att diskutera. Jag har träffat många redaktörer, men kommer aldrig mer att träffa någon som Ulrika. Hennes skärpa och intellektuella kapacitet var beundransvärd. Vi hade många saker gemensamt, men vi var framför allt förtjusta i bilder med läsande och skrivande kvinnor. Författare och tänkande feminister som skriver, talar och förändrar både stort och smått i denna värld. Det var och förblir vårt ideal.

Men framför allt kommer jag att minnas Ulrikas sinne för humor och hennes trofasta vänskap. Det finns inget bättre i denna värld än en feminist som alltid har en tekanna i beredskap för livets glada och svåra stunder. Några av oss talar och skriver därför att det är det enda vi kan. Mina tankar går nu till Ulrikas familj, släkt och vänner. Jag höjer min tekopp vid arbetsdatorn och läser meddelandet en gång till: ”Ses gärna.” Ja, absolut Ulrika. Himmel eller helvete. Det kan kvitta. Bara vi ses igen, älskade vän.

Kärleksfullt, Tiina