Regissören Leyla Bouzid är just nu aktuell med sin första långfilm As I open my eyes. En film som skildrar den arabiska vårens utbrott, sedd genom unga vuxnas ögon. Hon vill lyfta fram det moderna Tunisien och skildra de ungas kamp för modernisering och frihet. Feministiskt Perspektiv träffade Leyla Bouzid när hon besökte Stockholms filmfestival.
Jag träffar Leyla Bouzid för en intervju på Hotell Kungsträdgården. Hon befinner sig i Stockholm med anledning av att hennes film As I open my eyes nyss haft Sverigepremiär. Samtalet leds snabbt in på den kraftfulla huvudrollen Farahs längtan efter frihet. Farah sjunger i rockband och är kär i en kille i bandet. Hon vill ha roligt och vill bryta mot landets strikta konventioner och hon vill inte dömas hårdare på grund av att hon är kvinna. Filmen visar hur svårt det är att slå sig fri i ett land som systematiskt utövar kontroll över sina invånare.
– Jag ville fånga atmosfären under revolutionen och jag ville på något sätt återberätta den. Farah måste gå igenom tre faser. Dessa faser är realistiska och innebär fortfarande en verklighet för många i Tunisien som vill leva ett modernt liv. De tre faserna upprätthåller kontrollen över Farah. De gör det nästintill omöjligt att frigöra sig. Den första är familjen, den andra samhället och den tredje handlar om systemet, säger Leyla Bouzid till Feministiskt Perspektiv.
– Kan du berätta lite mer om hur de påverkar Tunisiens unga?
– Alla tre sätter käppar i hjulet för tanken om frihet, de håller både män och kvinnor i schack, men svårast är det för kvinnor att frigöra sig. Kvinnor har mycket mindre livsutrymme till att börja med. De allra flesta unga tjejer i Tunisien stannar i fas ett då det känns omöjligt att gå vidare och ta sig igenom till fas två. Familjen håller unga kvinnor i schack genom att säga till dem vad de ska göra och hur de ska bete sig, vilka utbildningar de ska välja och vilka människor de får träffa. Familjen är fortfarande en stark tillbakahållande kraft i Tunisien. Om man lyckas ta sig igenom det första hindret så kommer nästa: Samhället. Samhället talar precis som familjen om för unga kvinnor hur de ska bete sig, vilket är väldigt begränsande och det är svårt att känna sig fri och gå emot. Ett exempel är när Farah går på bar och dricker öl och sjunger, en bar som är avsedd för män. Reaktionerna mot henne blir väldigt tydliga, som om hon gjort något fel. Sedan kommer det tredje steget: Systemet. Tunisien befinner sig just nu i ett väldigt intressant läge där människor hela tiden utmanar systemet och försöker definiera vad som är tillåtet och inte.
– Så systemet testas hela tiden och omdefinieras. Är det alltså under rekonstruktion?
– I allra högsta grad, och de personer som har en modern hållning, som är kulturella eller intellektuella, och vill ifrågasätta systemet kan fortfarande få problem med polisen och blir hotade.
– Har du egna erfarenheter av det som Farah går igenom?
– Jag har aldrig haft i åtanke att berätta min egen historia. Men självklart finns det likheter, framförallt umgås jag med människor som Farah. Själv har jag aldrig upprört någon eller råkat illa ut för till exempel polisen. Jag har alltid varit väl medveten om mina begränsningar och har inte varit lika modig som Farah. Kanske för att jag inte är lika ung som Farah, hon är bara 18 år och tillhör den yngre vuxna generationen i Tunisien. Jag var 26 år 2010 när allting kom i gungning så det är nog skillnad på att vara tonåring och vuxen i en sådan situation. För min del hade jag inte den möjligheten på samma sätt när jag var 18 år. Däremot har jag vänner som förföljts och tystats ned precis som Farah i filmen.
– Verkar det ha blivit bättre de senaste fem åren?
– Jag är inte helt säker men jag har en känsla av det. Jag tror att människor är något mer fria fast det är svårt att säga, men det känns som att det blir bättre. Jag hoppas det i alla fall.
Farah vill så gärna stå upp för sin längtan efter frihet och hon är i en ålder där hon utforskar sin sexualitet. Är det ett kontroversiellt ämne i sammanhanget?
– Det är det. Filmen är väldigt realistisk. Hennes längtan efter frihet och en egen sexualitet är mänsklig och hennes beteende finns överallt och i alla städer, men det är fortfarande tabu att prata om det i Tunisien. Sexualitet är en sådan normal sak att upptäcka som tonåring, men ingen kan prata om det och vi döljer sexualiteten. Farah går rakryggad igenom de problem hon stöter på och konsekvenserna blir stora. Till och med killen som hon är tillsammans med, och som också har en dröm om ett mer modernt samhälle, har svårt att bemöta och acceptera henne eftersom normerna är så djupt rotade. Hon är en enormt stark kvinna och på många sätt en hjälte.
– Vad lockade dig att skriva historien om Farah?
– Det finns en stor grupp kreativa, moderna och frihetssträvande unga människor i Tunisien. Jag ville ge dem en röst. Det pratas så mycket om död och extremism. Jag vill visa den andra sidan, den som bubblar av liv och kreativitet. Den som är politiskt och kulturellt engagerad och som strävar efter att slå sig fri. Jag vill visa upp en realistisk historia om unga människors strävan och längtan efter frihet, och jag vill visa hur komplext det kan vara att växa upp i Tunisien.
– Hur tror du att filmen kommer mottas i ditt hemland?
– Folk kommer nog känna igen sig. Jag hoppas att publiken känner att det är en ärlig och realistisk skildring av hur det ser ut bland Tunisiens unga vuxna. Det är Tunisiens unga som jag huvudsakligen gjort filmen till. Men vissa kommer säkert tycka att den är för ärlig, och det kan säkert bli känsligt eftersom jag tar upp vissa tabun.
