Det är viktigt att förhålla sig till vårt skrämmande rasistiska arv, inte minst i dag när rasismen åter blommar upp, säger May-Britt Öhman som i dagarna organiserade ett tre dagars symposium om rasism mot samer och rasbiologiska institutets arv. Bland annat besökte symposiets besökare de rasbiologiska samlingarna av kvarlevor och bilder av samer som finns i universitetets ägo och diskuterade hur vi ska handskas med dem.
Vad var det för behov och målsättningar som konferensen ville möta?
– Det finns flera olika lager av behov och målsättningar. En del är just detta att det rasbiologiska arvets fysiska spår som finns på många platser i Sverige, i form av samiska kvarlevor, är en fråga som drivits av Sametinget sedan 2007. Då begärde Sametingets plenum återbegravningar av samiska kvarlevor. Ett arbete pågick för att se till att det skulle bli verklighet, men det förefaller ha stannat av. Symposiet hade som syfte att lyfta upp frågan igen.
– Vad gäller de bilder som finns av samer, tagna i rasbiologiskt syfte – där även bilder på nakna samer, vuxna och barn – så har inga formella krav formulerats från Sametingets sida eller någon samisk organisation. Bilderna lyder under offentlighetsprincipen vilket gör att de måste lämnas ut utan restriktioner. Jag och många andra samer menar att vi behöver formulera vilka regler som vi önskar ska gälla bilderna. En del önskar att bilderna ska förstöras. Andra att de ska handhas med särskilda regler. Det är våra släktingar, mammor, pappor, farmor, farfar, fastrar, mostrar eller kusiner som finns på dessa bilder. Det finns även nu levande personer bland nakenfotografierna på barn, bilder tagna när de gick i nomadskola.
– Det rasbiologiska arvet, det fysiska och även det ideologiska, minnet av det, att det ens skedde, är ämne som är väldigt smärtsamt för många samer, inklusive för mig själv, och jag har inte haft orken eller kraften att lyfta upp detta tidigare. Då jag kände till att Maja Hagermans film om Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet skulle komma ut under början av 2015, samt att Katarina Pirak Sikku uppmärksammar frågan i sitt konstnärliga arbete, kände jag att det var läge att använda min position som forskare vid just Uppsala universitet, där bilder och kvarlevor förvaras, för att lyfta frågan – från ett samiskt perspektiv. Det som gör det mer smärtsamt är att jag – vi samer som är forskare – ofta får höra att vi måste se på det ”vetenskapligt”, att vi ska ”distansera oss” från det.
– Men jag, och många andra med mig, menar att det inte är möjligt. Detta är att likställa med Förintelsen, detta är del av en samisk Förintelse. Vi behöver erkänna det och få omvärldens erkännande. Och det är nog få som skulle be judiska forskare, eller judar, att ”distansera sig”, från Förintelsen. Min önskan är att man ska kunna ha samma förhållningssätt till rasbiologin, när det gäller samer – och även de övriga berörda som återfinns på bilderna. Det är ett skrämmande rasistiskt arv vi alla måste förhålla oss till. Inte minst i dag när rasismen åter blommar upp.
foto: Sara Lahtinen
Vad är ditt intryck efter dagens övningar. Blev konferensen som förväntat eller är det något som har överraskat dig?
– Jag kan inte påstå att något har överraskat mig egentligen. Det blev ett väldigt lyckad symposium. Vi började redan i onsdags med att besöka arkiven – Kart- och bildenheten, UUB, och Museum Gustavianum där det finns kvarlevor…
– Det som kom fram under dagen är hur starkt det varit för deltagarna på många olika plan. De rösterna hördes under torsdagen. Sedan gav föreläsningarna olika insikter och perspektiv på rasbiologin. Maja Hagerman berättade om sitt omfattande arbete, Katarina Pirak Sikku likaså. De har olika ingångar men kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt där Maja följer just Herman Lundborg och vad rasbiologiska institutet höll på med. Katarina följer upp vad som hänt med de som blivit undersökta, hur de upplevt det och hur man som same, kan försöka förhålla sig, försonas med det som hänt för att det inte ska förtära en. Flera gånger kom frågan upp om hur just kunna försonas, helas, för att inte längre behöva bära skammen. Skammen är det som hindrar många – inte alla!- samer från att aktivt kräva sina mänskliga rättigheter, att se sig själva som fullvärdiga människor.
– Det var starkt att höra detta lyftas upp, även om jag var medveten om den aspekten. Inte minst från egen erfarenhet.
Dessutom kopplingen till mark- och vattenrättigheter – att rasbiologin hade ett syfte, att just kuva och förinta samer så att kolonisationen av markerna kunde fortgå. Inte heller detta var en nyhet, men hur pass omfattande denna strategi var kände jag inte till. Det finns mycket att gräva fram kring detta. Samtidigt har det även bäring på hur det ser ut i dag, med fortsatta aggressiva exploateringar av samiskt territorium där samer står inför nya tvångsförflyttningar och även att den samiska kulturen står inför stora hot.
Vilka är deltagarna?
– Det har varit såväl enskilda samer, representanter från enskilda sameföreningar, nationella samiska organisationer, Sametinget, forskare som själva är samer, forskare från hela Sverige och även Norge, samt även övriga intresserade. Jag vill särskilt lyfta fram att personer, som inte själva är samer, men som stöder samiska krav på markrättigheter deltog – bland annat flera som deltog vid Gállokprotesterna 2013, och personer som demonstrerar varje torsdag vid Riksbron, 11.00-12.00. Bland deltagarna fanns även studenter och mastersstudenter, från UU, och från andra håll – både samer och icke-samer – och museifolk, från Nordiska Muséet, Historiska muséet, Norrbottens Museum, Västerbottens Museum, med flera. Det var omkring 100 föranmälda till torsdagen. I onsdags var vi 27 personer. Då var det främst samer som deltog.
foto: Sara Lahtinen
Hur förhåller sig universitet och forskarsamhället nuförtiden till det rasistiska arvet? Ger sig något slags förlägenhet till känna eller upplever du att de stödjer projektet helhjärtat?
– Jag har fått mycket stöd, från Uppsala universitets ledning, och från Kart- och bildenheten samt Museum Gustavianum har man varit väldigt välkomnande och positiva. Rådet för lika villkor har finansierat symposiet. Jag vet att det finns en önskan att lyfta frågorna och det var också därför jag kände att detta symposium fyllde även den funktionen. Det är inte bara från samisk sida som önskan finns att lyfta frågorna och ifrågasätta.
foto: May-Britt Öhman
Hur kommer konferensen att dokumenteras? Planeras det någon efterföljare?
– Alla föredrag den 22 (januari, red anm) har filmats och kommer distribueras via Uppsala universitets filmservice.
Vi kommer att följa upp med en antologi där alla som önskar skriva välkomnas. Dessutom hoppas jag på en uppföljning, vi ska diskutera det under fredagen, konkret hur vi ska gå tillväga.
