Föreningslivet i Sverige representerar inte sin befolkning. I ett panelsamtal diskuterades hur underrepresenterade feminister och aktivister kan fortsätta kämpa för ett bättre samhälle, utan att själva duka under för strukturellt förtryck. De vita rummen måste utmanas. Veronica Lindström rapporterar från Socialistiskt forum på ABF i Stockholm.
Att vara ”vit” är en benämning som i kontrast till motpolen ”svart”, länge legat i ide. Det konstaterar genusvetaren och politikern Victoria Kawesa under lördagens seminarium på ABF-huset i Stockholm. Samtalsämnet utgår från frågeställningen: ”Hur tar vi makten utan att bli sjuka?” och fokuserar på feministers och aktivisters tendens att arbeta slut på sig själva. Seminariet arrangerades av Interfem, och moderator var Yasmin Hussein, ledare för Maktsalongens mentorskapsprogram.
Aktivister bränner allt oftare ut sig själva. Att bryta gamla makt- och organisationstrukturer är varken lätt eller gjort i en handvändning.
– Föreningar borde generellt sett fira sina framgånger mycket bättre, det skulle nog generera positiv energi, säger Yasmin Hussein, moderator och ledare för Maktsalongens mentorskapsprogram.
Flera av paneldeltagarna vittnade om hur ensam representation, som rasifierad person i vita rum, i längden äter upp en människans psyke. Många väljer att lämna sina organisationer och positioner på grund av långvarig kamp mot härskartekniker och dubbelbestraffning.
Förebygga utbrändhet
Lisbeth Estrada Pérez lämnade rollen som ordförande i SSU Bohuslän efter en lång tid av överprestation. Konsekvensen blev att hon utmattad mötte väggen. Som rasifierad person axlade hon ständigt rollen som den icke-vita representanten.
– När det talas om utbrändhet i medier så talas det sällan om svarta utbrända kvinnor. Stress och utbrändhet måste ses utifrån klass, kön, rasifiering, sexualitet med mera.
Estrada Perez förklarade hur det inom föreningslivet ges väldigt lite utrymme att vara ledsen, att prata om stress och press.
– Kvinnor fostras att härda ut, vilket i sig är en avhumanisering av oss som människor. Att våga säga nej när en arbetssituation inte känns bra är det absolut viktigaste, säger Estrada Pérez.
Rossana Dinamarca poängterar vikten att backa upp dem som kämpar för en bra sak. Kanske är beröm och en klapp på axeln inte alltid nog. För att samtalsklimaten ska bli mer öppna och tillåtande, för att människor ska våga tala om sina känslor, våga säga nej, så behöver representationen enligt Dinamarca bli bättre.
– Jag vill se att fler engagerar sig i politiken, kom in och utmana de vita rummen! säger hon.
Vem har ansvaret?
Dinamarca pekade även på den representativa snedfördelningen som finns i maktens rum, hur den granskande makten domineras av den vita medelklassmänniskan, vilket också gör medierummet till ett vitt rum. Föreningslivet skriker efter människor med andra infallsvinklar, för att bidra med erfarenheter och analyser av samhället som vanligtvis osynliggörs, inte sällan i medier.
– Det talas i medierna om invandrad terrorism, men högerextremism är den riktiga terrorn i Sverige. Men ingen vill tala om den vita terrorismen, säger Rossana Dinamarca.
Samtalspanelen diskuterade hur aktivister kan agera när de utsätts för rasism och patriarkala strukturer i föreningslivet och politiken. Kawesa gav råd om hur stress, press och utbrändhet kan motverkas genom en strukturell förändring.
– Ha en platt organisation och dela på makten. Positiv särbehandling är en bra metod, annars kommer det ta alldeles för lång tid för vita kroppar att förstå perspektiv som de själva inte har tillgång till, säger Kawesa.
