Under det uppländska release-samtalet för boken Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid diskuterades frågeställningar som hur ska vi förstå våldet, på vilket sätt kan man jobba med killar och män i våldspreventions- och jämställdhetsarbetet? Även förslag på konkreta lösningar kom på tal.

Journalisten Arazo Arif från Feministiskt perspektiv och organisationen Terrafem intervjuade en panel bestående av tre, i boken aktuella röster: juristen och våldsforskaren Jenny Westerstrand, sexualupplysaren Sandra Dahlén och Sara Aarnivaara från organisationen Män för Jämställdhet.

Kvällen inleddes med reflektioner kring hur våldet ser ut i dag. Hur kan vi förstå våldet?

– De utredningar som finns har visat att våldet är utbrett, fysiskt, psykiskt och sexuellt. Det har flytande gränser och är mångtydigt och svårt att tolka. Det är lätt att tycka att det jag var med om förut var värre. Det jag lever i nu är inte våld, säger Jenny Westerstrand och drar paralleller till begreppet ”våldets normaliseringprocess”.

Westerstrand vill vidga våld-begreppet till att inte bara omfatta relationsvåld och fysiskt våld utan också sexuellt våld och våld som finns utanför den nära relationen: på den offentliga arenan, mellan vänner och på arbetsplatser.

– Om vi klarar att se det och öppnar oss upp i det, så tror jag att vi får många nya frågeställningar och problem. Men också att vi kommer att se ett sådant våld som egentligen är tidigt på ett eller annat sätt, att höra det benämnas.

Sandra Dahlén påpekade att det är viktigt att komma ihåg att det finns våld som inte definieras som våld.

– Att trakasserier, hot, våldtäkter och misshandel klassas som kärleksknabb, inviter, låtsasbråk eller jag vet inte vad – det måste vi prata mycket mer om.

Har man inte erfarenheter av våld, har man lärt sig via populärkultur eller via uppfostran att akta sig för våldet, menade Dahlén.

– Kombination av erfarenheter men också skildringar av våld gör att i stort sett alla kvinnor lever med ett konstant hot om våld. Man anpassar sitt liv efter det och då är det verkligen att demokratiproblem. Men också ett folkhälsoproblem. Skulle man bara ta bort alla sexuella trakasserier på arbetsplatser till exempel, så är jag helt övertygad om att vi får ner sjuktalen enormt.

Normaliserat vardagsvåld

Sara Aarnivaara är mycket ute i skolor och pratar med yngre skolelever. Hon vill få dem att förstå att vardagsvåldet – till exempel hot, mobbning, sexuella trakasserier – faktiskt är våld.

– Vi pratar om våldet som på en skala. Att vardagsvåldet som är så himla normaliserat också möjliggör det grövre våldet.

Hur viktigt är då fokus på killar och män i våldspreventionen och jämställdhetsarbetet?

Sara Aarnivaara tänker att nästa steg är att satsa på bred front i att jobba med normbrytande arbete med män.

– Vi utvecklar och anpassar metoder för våldsprevention med att ge ett tydligt genusperspektiv för unga. Vi går ut i skolor och träffar tretton- och sextonåringar men vi jobbar med att utveckla metoder för yngre barn också. I skolan är det ju hur mycket våld som helst men det definieras inte som våld. De boxar varandra, det örfilar varandra, de knuffar varandra, fäller varandra. Man pratar om skojbråk men det är ju olika former av våld. Men ju mer av det lindriga våldet som vi accepterar, ju mer möjliggör vi också grövre former av våld.

På Män för Jämställdhet jobbar man normkritiskt med att synliggöra kopplingen mellan maskulinitetsformer och våldsanvändande. Samt hur acceptans av våld och våldsutövande är en central bild av skapandet av maskulinitet.

Även Sandra Dahlén är mycket ute i skolorna och föreläser. Hon anser att det är jätte viktigt att jobba med killar och män därför att just de är problemet.

– De som gör något problematiskt är ju de som ska ändra sig, så klart. Det som ett sånt här upplysningsarbete kan göra är att alla de som inte har tänkt på de här frågorna, får möjlighet att reflektera och bryta våldsspiraler.

Enligt Dahlén är det särskilt unga killar man sviker om man inte jobbar med de här frågorna.

– Jag försöker komma in på praktikaliteter. Var går gränsen för våld, för övergrepp, för vad vi får göra mot andra människor? Hur känner man in en annan person? Vill man inte känna in en annan person? Har man inte lust att känna in någons motstånd, då tar man ju inte in det.
Hur lyssnar man på andhämtning, på rörelser, hur stannar man upp och kollar att läget är okej? Det måste vi kunna börja diskutera.

På senare år har våldsforskningen glidit mycket in i en slags medicinsk diskurs, menar Jenny Westerstrand. Den bedrivs mycket i sjukhusmiljö, till exempel på Karolinska. Westerstrand vill gärna se mer kritisk, samhällsvetenskaplig maskulinitetsforskning.

– Jag tycker det är väldigt viktigt att vi håller fast vid att fokus på män är revolutionärt. Om man går till prostitutionsfältet som jag forskat mycket på, så låtsas man om att det är revolutionärt att fokusera på kvinnor.

– Man får det att låta som om det vore revolutionärt att prata om kvinnorna i prostitutionen. Det tycker inte jag. Det är revolutionärt att agera praktiskt för att bistå kvinnorna i prostitutionen. Men det är inte revolutionärt att förstå och tolka prostitutionen för de kvinnor som verkar där. Utan vi ska tala om männen och synliggöra dem därför att det fattas väldigt mycket av kunskap där.

”Våldets skala”

Enligt Westerstrand är det en misstolkning att det skulle finnas ett bristande fokus på kvinnor.

– Kvinnor är ju tittade på, bevakade, övervakade, registrerade hela tiden. Och så finns den här hemliga mansgruppen som inte blir synliggjorda och som har alla rättigheter. Låt oss prata om mäns skyldigheter. Det tycker jag är en sådan viktig sak.

Senare kom Jenny Westerstrand också in på förskolans arbete med jämställdhet. Varför gör man så att det alltid är flickorna som får ändra på sig?

– Jag tycker att man känner så många föräldrar som ska uppfostra tuffa tjejer. Men var är de som uppfostrar mjuka killar? Och tar ansvar för att killarna ska fostras? Jag tycker jag ser föräldrar som fostrar sina flickor men släpper sina pojkar.

Vad finns det då för konkreta förslag på lösningar för ett mer jämlikt samhälle?

På Män för Jämställdhet jobbar man för närvarande med projektet ”En kommun fri från våld” där man testar effektiva våldsförebyggande metoder på två pilotkommuner, Västerås och Borås. Om tre år vet vi resultatet.

Sandra Dahlén vill gärna se ett nationellt kunskaps- och utbildningscentrum för sex- och samlevnadsfrågor i framtiden.

Jenny Westerstrand återkommer till begreppet ”våldets skala”.

– Vi får inte fatt i det lilla om vi inte ser det stora, menar hon och tar Fadime som ett exempel.

– Hon gick gång på gång till polisen och berättade om hot och trakasserier hon blev utsatt för men inte särskilt mycket hände.

– Det gäller att få syn på det våld som är mindre synligt, menar Westerstrand. Viktigt i detta sammanhang är då att ständigt utbilda folk, både personal och allmänhet om våldet och dess konsekvenser. Då skapas också kontinuitet i våldspreventionsarbetet.