Hur tala med barnen om flykt, ensamhet, rädsla, krig och orättvisa? Hur tala om solidaritet, vänskap, nödvändigheten i att finnas för varandra? Ida Gardell har läst Systern från havet för sin systerson och rekommenderar den som utgångspunkt för att ge mindre barn verktyg att förstå och navigera genom dessa svåra ämnen.
Första gången jag läste Systern från havet var det för min systers åttaåriga son. Hans ögon var stora, han lyssnade på varenda ord. Uppslukad av berättelsen. Stundvis som om han höll andan. Han sitter alldeles tyst och vill bara höra. Hans ögon fylls av tårar ibland och han kommenterar lite grann men framförallt sitter han tyst. Jag läser. Läser och ser hur hans tystad talar. Hur berättelsen fångar honom. Känner hur den går rakt in även i mig och jag får kämpa för att inte rösten ska svika när tårar sväljs. Vackra berättelse. Så fylld av värme och smärta.
Det är krig. Sirkka måste, som så många andra barn, lämna sitt hem och sin mamma och pappa och resa över havet. Alldeles ensam. Till ett nytt land. Med sig har hon en tyghund som heter Toivo. I det nya landet bor Margareta. Margareta önskar sig en hund att leka med och istället får hon en syster. En syster som inte alls är en syster men som nu plötsligt ska bo hos dom. I hennes rum. Sirkka tänker inte prata Margaretas språk även fast hon kan och Margareta låter inte Sirkka leka med hennes dockskåp.
Fängslande läsning
Men så växer en vänskap fram genom berättelsens gång. Genom de ord och formuleringar vi får. Som är skrivna så att barnet brevid mig förstår, förstår och tystnar. Tystnar för att inte missa ett enda ord. Starka och kraftfulla bilder, hårda och mjuka, syns på varje sida. Färglägger stämningen och bildar en helhet med orden.
Boken öppnar upp för samtal om vad som hänt förr och vad som händer idag. Samtal om ensamhet och rädsla. Om krig och orättvisa. Om det fruktansvärt svåra. Och om kärlek. Om solidaritet och vänskap. Om att finnas för varandra. Om att se varandra. Om mod. Om fred och om hopp.
Det är en varm bok. När det blir fred i Sirkkas land åker hon tillbaka. Innan dom skiljs åt säger Margareta “hej då syrran” och Sirkka ger sin tyghund Toivo till Margareta. Sirkka återförenas med sin mamma och pappa. Hon låter pappa lära henne cykla, fast Margareta redan lärt henne. För att det är trevligt och för att det känns så bra att bli upplyft av pappa när hon ramlar. ”Tack, tack Margareta” tänker hon när hon ramlar från cykeln rakt in i mammas famn. Ibland går Margareta och sätter sig på den klippa där Sirkka brukade sitta och titta ut över havet. Hon äter glass. Och hon har fått en hund. En riktig hund. Som heter Toivo. Toivo, som betyder hopp på Sirkkas språk.
