I en konsthall ställs två tiggare ut och får betalt på villkoret att de inte talar med någon. Någon vaktar att de följer avtalet bakom en gardin. Inte långt därifrån finns ett nattöppet kafé där hemlösa får sitta men inte sova. Med jämna mellanrum kommer vakter in för att väcka dem. Hur kan konsten förhålla sig till maktförhållandet mellan konstnär, betraktare och objekt? Över det reflekterar konstnären Ioana Cojocariu i en lågmäld men brutal krönika.
Hen som vaktar, hen som sitter i kö, hen som knäböjer i 24 timmar, hen som skriver och hen som läser…
I centrala Malmö ligger Malmö konsthall. En söndagseftermiddag samlades där människor i en lång kö framför ett rum skapat för att möjliggöra för besökarens reflektion över sin egen självbild i förhållande till en fattig ”andre”. Att stå i kö för att bli berörd. Återigen används konstrummet till att omhänderta publikens känslor som i sin majoritet består av en belåten medelklass.
Tio minuter härifrån, några timmar senare, samlas en annan grupp människor framför en glasdörr, för att få komma inomhus och värma sig över natten – med tydliga order om att de inte får sova. En skulle kunna säga att detta rum, där sömn förbjuds, också skapar utrymme för reflektion över ens självbild, fast denna gång i relation till en rik ”andre” – den som tidigare satt i kö för att träffa den fattige i en avskalad miljö, och för att bli berörd. Nu sover hen i en säng i sitt eget hem.
”Överlevnadsexperter”
Jag skriver inte det här för att diskutera vilka tankar den som sover gott har haft under denna dag som gått, men jag undrar: Vilka tankar har hen som inte får sova på flera nätter?
Jag åker dit för att kunna få svar. Vakterna som Malmö stad har anställt, de som kallade på polisstyrkor när hemlösa protesterat mot sömnförbudet, tillåter mig inte att komma in i lokalen. I stället får jag ställa mina frågor utomhus, fastän det inte är många av de insläppta som vill lämna lokalen, eftersom det är oklart om dörren då skulle öppnas för dem igen. Trots detta hörs en röst:
”När någon från kommunen eller en polisen kommer hit nästa gång, vill jag att de tänker på hur de själva hade haft det i vår situation. Då skulle jag väcka dem klockan tre på natten (med risk för att jag inte får sova på en hel vecka) och sedan fråga hur de mår. Alla, från politiker till poliser och vakter, ska väckas klockan tre. Och de ska inte få gå hem efteråt och lägga sig i en säng heller, nej, de ska stanna här med oss tills nästa dag. Ingen kan ta ifrån dig rätten att få sova, rätten att få äta och rätten till arbete. När det sker, har du blivit av med rätten att existera… och förlorar rätten till ditt eget liv.”
Malmö stad kom fram till att det skulle kunna räcka med en stol på natten för de som jobbar på knä under dagen, eftersom människorna som söker skydd på Sofielunds Folkets Hus är ”överlevnadsexperter”. De kan stå på knä 24 timmar i sträck, ingen kommer att dö, alla ska överleva. Trots denna övertygelse från Malmös stad sida, hamnar en person på sjukhus i akut tillstånd. Bara en dag innan skriver hen detta sms:
”Var snäll och hjälp mig, de hånar oss här! Först väckte de oss klockan ett, sedan fick vi sova en kort stund, sedan väckte de oss igen klockan tre. Jag är så trött att jag inte klarar av det längre. Om de gör detta i natt igen, kommer jag att hamna på sjukhus.”
Hens röst når inte till stadshuset, och hen får arbeta hårt för att överleva, hen har ju vanan och expertisen på sin sida.
Förbjudna att tala
Att komma in i ett varmt rum under vintertid ställer inte till problem för de flesta människor så länge de gör det som aktörer i en konsumtionskedja. När detta blir omöjligt uppstår andra regler och villkor som måste respekteras. Det som sker på konsthallen samt på Sofielunds Folkets hus visar detta.
Efter en arbetsvecka tillsammans med Luca Lăcătuş och Marcela Chereşi – de två rumäner som blev inbjudna att delta i ett konstprojekt – väljer konstgruppen Institutets medlemmar att förbjuda dem att prata i utställningssammanhang. Detta är ett villkor som ingår i kontraktet som Chereşi och Lăcătuş skrev under, och som måste respekteras. Risken att inte få betalt är överhängande, och när jag kommer in i utställningsrummet och börjar prata med Luca, pekar han tyst mot en vit gardin. Där står en av Institutets medlemmar för att se till att de inte pratar med besökarna. Frågan om tillit efter en veckas samarbete slår mig. Måste Luca och Marcela verkligen övervakas?
Vakterna till detta tysta rum – Institutets medlemmar – tillåter mig att komma in i sin helgedom där en av väggarna bär gruppens logotyp i metall, och jag tolkar den som en visuell representation av deras konstnärliga credo, som påstår: ”Med medvetenhet om det post-politiska tillståndet i vår tid, är våra huvudteman kärlek, identitet, frihet och tomhet.” Just den post-politiska ståndpunkten och ordet ”tomhet” förvånar mig inte, och jag reflekterar kring en text i vilken Chantal Mouffe skriver:
”I vår tids post-demokratier, där en post-politisk konsensus firas som ett stort framsteg för demokratin, kan kritiska konstnärliga praktiker upplösa bilden som den korporativa kapitalismen försöker sprida, och framhäva dess repressiva karaktär. Och på många sätt, de kan också bidra till uppförandet av nya subjektiviteter.”
Jag undrar om konstnärernas ambition att skapa rum för reflektion kring solidarisk handling kan förverkligas i detta fall, när konstnärerna själva väljer att agera som vakter utanför rummet där Chereşi och Lăcătuş befinner sig. De har fått betalt för att vara tysta, och därför förvånas jag inte när Expressens skribent, Conny C-A Malmqvist, jämför ”de rumänska tiggarna” med ”ett slags ready-made i Marcel Duchamps anda”.
Subjekt/objekt
De som får fysiskt och medialt utrymme att jämföra kommer förstås att göra det, mer eller mindre reflekterat, medan ”den fattige andre” förvandlas från ”problem” till ”överlevnadsexpert”, från ”överlevnadsexpert” till ”tiggare”, från ”tiggare” till ”objekt”, från ”objekt” till ”ready-made”. Vakterna får vara vakter, konstnärerna får vara konstnärer, och Malmö stads politiker får vara betraktare på Konsthallen och makthavare i Malmö stads lokaler.
För att återigen vända sig till och skapa utrymme för dem som kan sova i sitt eget hem utan att bli väckta av vaktbolagens anställda klockan 03.00 på natten. Ni som inte behöver tacka ja till ett jobb där villkoren är att vara tyst och sitta still samtidigt som någon bakom gardinen ser till att du inte bryter mot reglerna: det här tycker jag är inte bara cyniskt, utan också självupptaget.
De senaste åren har ett antal konstnärer arbetat fram olika strategier inspirerade av bland annat feministiska forskningsmetoder. Cynismen som skapats genom att reproducera gamla maktrelationer i forsknings- eller konstsammanhang ersätts av dessa konstnärer med intersubjektivitet och en vilja att undersöka de sociala strukturerna som äger rum under processens gång. Att arbeta politiskt inom konstkontexten kan betyda att ifrågasätta dess organisationsformer, dess hierarkier av kunskap, dess arbetsfördelning, och inte minst av relationen mellan konstnären och de som är representerade, relationen mellan den som ”styr” och de som utför vad som brukar betraktas som det mindre viktiga arbetet. Att omvandla dessa hierarkier skulle innebära att produktionsprocessen växer fram genom samarbete och engagerar flera subjekt i en dialog, snarare än att tala för dem eller instrumentalisera dem i syfte att kommunicera en förutfattad mening.
