”Det kan låta hårt att sätta prislappar på solidariteten, däri ligger politikens dilemma. Men vi kan, som jag ser det, inte både ta ansvar för stadens ekonomi och samtidigt behandla alla som vistas i Malmö exakt likadant.” Det skriver Nils Karlsson, kommunalråd för Miljöpartiet i Malmö i ett svar på ett debattinlägg av Katerin Mendez, Feministiskt initiativ (Fi).
Ja, Katerin Mendez har rätt. Malmö stad behandlar inte alla som vistas här likadant. I Malmö får medborgare från ett annat land, som befinner sig här i enlighet med tremånadersregeln, inte tillgång till samma sociala skyddsnät som andra som vistas här. Det är helt i enlighet med lagen, och självklart är det diskriminering. Att behandla personer olika utifrån omständigheter de inte själva rår över, som till exempel sitt medborgarskap, är hur man än vänder och vrider på det diskriminering.
Så långt håller vi alltså med varandra.
Mendez anser att Malmö i handlingsplaner och politiska beslut sagt sig ha höga ambitioner i arbetet mot diskriminering, vi ska föra en feministisk politik och göra staden rättvisare. Här är arbetet med mänskliga rättigheter centralt. Helt rätt. Detta har kommunen gjort och sagt och det arbetar vi med.
Men politik handlar om att prioritera. Ibland måste man fatta beslut som inte ger bästa utfall för enskilda grupper. Det är viktigt att vi politiker är ödmjuka inför detta, och den enda rimliga hållningen är att fatta beslut som ger bästa möjliga utfall för så många som möjligt. Att prioritera upp innebär med nödvändighet att något annat prioriteras ner.
De utsatta EU-medborgarna kommer från förfärliga förhållanden i andra EU-länder, ganska ofta från Rumänien, och beslutet att inte stanna kvar i hemlandet och svälta, bli utsatt för rasism och kränkningar, och med bleka framtidsutsikter är fullständigt förståeligt. Det är inga omyndiga människor vi talar om. Det är inga dumma människor vi talar om. Att resa till Sverige, till Malmö, är ett rationellt beslut fattat av rationella människor. De vet vad som väntar dem här (kyla, vind, ofta tiggeri), och de vet vad som väntar i hemlandet.
Självklart skulle Malmö kunna, även om vi inte måste, låta samtliga som vistas i kommunen omfattas av stadens hela sociala skyddsnät, precis som Mendez föreslår. För att det skulle minska diskrimineringen. Men vill vi även arbeta för en stad med ökad delaktighet, driva en feministisk politik, och rent allmänt bygga en stad där ojämlika levnadsförhållanden jämnas ut måste vi våga prioritera.
Mendez skriver att det finns ett hundratal utsatta EU-medborgare i Malmö. En mycket försiktig beräkning är snarare trehundra. Låt oss se vad Mendez förslag hade kostat att genomföra: 300 personer skall ges rätt till bostad. Detta innebär en snittkostnad på 1 000 kronor per dygn (kommunen har inga tomma lägenheter – hotellvistelser är enda alternativ), alltså 300 000 kronor per dygn, 9 miljoner i månaden. Till detta kommer ekonomiskt bistånd på runt 4 000 i månaden, det vill säga 1,2 miljoner i månaden för hela gruppen. Med medicinbidrag, tandvårdsbidrag och liknande kommer vi upp i en kostnad på knappt 11 miljoner i månaden. Med 300 EU-medborgare som bas för uträkningen blir det 132 miljoner om året.
Om vi inte tror att ett generösare Malmö skulle locka fler än dessa trehundra personer och om vi inte tror, vilket alla historiska data visar, att det kommer fler under vår och sommar, så talar vi alltså om en satsning på 132 miljoner. Är Fi berett att lägga en tredjedel av sin föreslagna skattehöjning på en krona här? Finns det inte andra satsningar som kan bedömas som minst lika viktiga för ett feministiskt Malmö? I Fi:s kommunpolitiska program finns exempelvis förslag på jourverksamhet för våldsutsatta kvinnor, gratis kollektivtrafik, utbyggt cykelnät och rätt till heltidslön för deltidsarbetare. Det senare är ett förslag som onekligen skulle snabba på processen att utradera ofrivillig deltid, något som majoriteten i Malmö har som mål att göra, men Fi:s förslag är extremt kostsamt och det är tveksamt om ens hela Fi:s föreslagna skattehöjning skulle räcka.
Är det Fi:s mening att just bostäder och socialt stöd, på precis lika villkor, till alla som vistas inom kommungränsen är det bästa sättet att skapa en rättvis och jämlik stad? Det kanske det är. Jag är osäker.
Vad jag som miljöpartist däremot är säker på är att vi inte bör be EU-medborgare flytta sina boplatser utan att samtidigt anvisa dem en lämplig plats att slå sig ner på. Att hela tiden behöva vara rädd för att bli bortdriven är inte människovärdigt. Och självklart måste polisen ta den här gruppens utsatthet och brottsligheten den utsätts för på största allvar. Vi måste också se till att vi följer intentionerna med EU:s fria rörlighet. Vi ska underlätta för dem som tar sig till Malmö att hitta försörjning. Vi måste bli bättre på att samverka med Arbetsförmedlingen för att bedöma varje individs möjligheter att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Vi måste se människor som resurser snarare än problem.
Det kan låta hårt att sätta prislappar på solidariteten, däri ligger politikens dilemma. Men vi kan, som jag ser det, inte både ta ansvar för stadens ekonomi och samtidigt behandla alla som vistas i Malmö exakt likadant. Vi måste följa lagarna, och vi gör redan i dag mer än lagen kräver av oss, men vi måste också våga prioritera.
