”Vi vill med den här föreställningen blottlägga de rasistiska och homofoba krafter som gör allt för att splittra oss minoriteter” skriver Johanna Salander, konstnärlig ledare för Ögonblicksteatern i foldern som delas ut till publiken innan föreställningen startar. Teknikern Marita Jonsson Mätlik förklarar att detta egentligen är föreställningens andra del. Den första delen ska vi, om vi inte redan gjort det, göra själva hemma.

– Kolla på kartan och ta reda på vilka rasbiologiska brott den svenska staten begått just där ni befinner er. I Uppsala har vi till exempel det gamla rasbiologiska centrumet mitt i stan.

Väl inne i den mörka föreställningslokalen hänvisas publiken att sätta sig på bänkar uppe på scenen; utplacerade mitt bland skådespelarna som samtliga dansar runt iförda färgglad tyllkjol och traditionella, samiska näbbskor.

Ljudkonst

När publiken väl trängt ihop sig på de underligt placerade bänkarna startar en dramaturgi som närmast kan beskrivas som ljudkonst. Ur de fyra monitorerna strömmar röster stundtals på olika språk, stundtals i korus. Ibland knappt begripliga och ibland ackompanjerade av knappt märkbar musik eller en låg synth. Föreställningen iscensätter två tonåringars dagböcker, skrivna till författaren och genusaktivisten Kate Bornstein som bland annat författat boken 101 alternativ till självmord för tonåringar, knäppskallar och andra utbölingar. I dagboken sammanfattar de metaforiskt smärtan att leva med två utmärkande identiteter; att vara både queer och att inte anses svensk. Valet mellan att tillhöra och inte tillhöra. De målar upp det komplicerade förhållandet mellan sig själva och omgivningen; om glåporden i skolan, rasismen, homofobin men också om hur den närhet och ömhet de söker riskerar att förstöra de värdefulla familjebanden som blir särskilt viktiga i minoritetssammanhang.

Att komma ut som homosexuell och tillhörande en minoritetsbefolkning har många komplikationer i ett kolonialt land; symboliken om det koloniala förflutna är ständigt närvarande och metaforiskt i ungdomarnas berättelser om sig själva och sin queerhet; de undrar vart de var när din kärestas farfar mätte pannans längd på din farmor? Kanske påmindes de om det när hen smekte ditt hår ända ner till pannan? Svaret är att ”vi var här”, säger de i korus. De var här när förfäderna råkade ut för koloniala övergrepp. Dessa sitter i och uttrycks i vilsenhet, rädsla och längtan efter hämnd.

Emellanåt avbryts berättelserna med ironisk poesi, bland annat en dikt om hur Jesus älskar alla barnen oavsett hudfärg eller sexuell läggning. Jag påminns om hur svenska staten tidigare förbjudit samisk religion.

Helande dramaturgi

Dessa tankar framför ungdomarna i monolog om och med sig själva, sexualiteten och den förbjudna längtan efter närhet. De berättar för Kate Bornstein att de minsann använder hennes lista för att inte ta livet av sig, en lista med 101 punkter att uppehålla sig med när självmordstankarna tar över. För att förstärka känslan av utanförskap, osäkerhet och otrygghet flyttas publiken runt i rummet av de annars ganska passiva skådespelarna vars närvaro ändå känns påtaglig. Slutligen sitter alla på varsin flank i rummet och får se Kate Bornsteins hyllade video It get’s better som verkar visas mer för publikens skull än som ett konstnärligt uttryck. Publiktillvändhet är det som genomsyrar hela dramaturgin; den talar direkt till oss med skicklig ljudkonst som injagar en känsla av utanförskap som tilltalar och manar till gemenskap. En föreställning som tack vare sin goda produktion och sitt välarbetade manus tilltalar. Jag förstår varför Vahák kallas ”en helande dramaturgi”.

Foto: Andréa Hillgren.