”Skolattacken i Trollhättan påminde oss på ett oförlåtligt sätt om vilken samtid vi lever i. Det vi behöver allra minst nu är skämt som spär på den falska illusionen om att vi skulle vara på ett visst sätt på grund av hur vi ser ut.” Jyothi Swahn Bai gör upp med exkluderande humor, rasistisk terror och uppmanar Sverige att låta bli de rasstereotypa utklädningarna från och med denna Halloween.
”Halloween är här!” utbrister reklamblad efter reklamblad i min brevlåda med tonvis av annonsförslag på vad just jag kan vara utklädd till i år. Efter att ha sett förslag på att vara häxa, prinsessa eller troll så ser jag på sociala medier att ansiktsmålning är ett alternativ, men bilderna visar tydligt att det inte handlar om ansiktsmålning. Det handlar om att klä ut sig till andra etniciteter än majoritetsbefolkningens.
I Sverige är det inte riktigt fint att klä ut sig, så reklamen är inte lika direkt som i USA där stereotypa representationer av olika etniciteter marknadsförs hämningslöst som ett bra sätt att få ett gott skratt, men även här antyds att det är okej att appropriera rasstereotypa gestaltningar.
Denna nyskapade tradition finner tyngd i ett kultur-Sverige som alltid säger sig gestalta oss som inte tillhör majoritetsbefolkningen med ”stort hjärta och värme” (Pernilla Wahlgren, Göta Lejon och Förklädet gjorde gjorde ”yellow face”), sport-Sverige säger att det är en hyllning (Frida Södermark, Löpning för alla som gjorde ”black face” i löpspåret) och i det vardagliga rummet sägs det att det ”är bara på skoj” för en tittat på Dr Bombay på 90-talet (”brown face”). Just de här billiga argumenten styr nu debatten om det verkligen är okej att klä ut sig till en annan etnicitet.
Vi som ifrågasätter är pionjärer, men det är inte riktigt så som vi bemöts, vi tas för att vara otacksamma, lynniga och oerhörda ”tråkmartyrer” som vill beröva det ”goda” Sverige på skratt. De som säger det här glömde bort att rörelsefriheten och skratten tyvärr alltför länge har begränsat våra kroppar. De inser inte heller hur majoritetsbefolkningen vunnit status genom att sätta sig över oss. Sådana här rasistiska handlingar måste vi våga prata om och framför allt erkänna att högtider, så som Halloween, är ett av de många rum som dessa handlingar blir påtagliga i.
Många vill hävda att de inte förstår det rasistiska i att klä ut sig till rasstereotyper. Tänk enkelt. Det rasistiska ligger i beteendet att göra grova och felaktiga generaliseringar av människor med annan etnicitet. Etniciteterna tolkas av en grupp människor som ingår i ett världsligt kollektiv, en norm där vi aldrig har fått vara med och påverka hur vi vill gestaltas innan personer agerar. Därför kan det inte kallas för något annat än just rasism. Majoritetsbefolkningen definierar ut och tystar oss.
Men då kommer den alltför ofta ryggdunkande ovännen machokulturen och ifrågasätter mig i debatten på sociala medier: ”Vem är du att avgöra om jag får skratta eller inte åt att min kompis målar sig i brun färg?”
Det är just här jag och debattklimatet i ”humor-Sverige” inte kommer överens, därför att rasismen kombinerad med humor vilar tryggt i att inte kunna ifrågasättas. För gör du det, då är du enligt majoritetsbefolkningen en ”tråkmartyr” och den stämpeln blir obehagligt efterhängsen, den till och med får en att tro att en har fel. Då undrar jag, vill du verkligen göra avkall på grupper som förtrycks? Tycker du själv att det är rimligt att skratta åt en falsk illusion av oss när vi redan står så långt nere, i samhällets rangordning?
Och det är här argumentet att ni inte menade illa kommer in och blir det vi måste prata om. När ni säger så märker ni inte att ni sysslar med härskartekniker. Istället för att säga att ni gör fel tystar ni oss med att sätta er känsla framför vår, återigen villkoras vi av andra. Fast människan fungerar så, vi försvarar oss själva, ända in i det sista. Det här beteendet måste vi bryta och prata om vad som leder till att handlingar blir tydligt riktade mot specifika grupper.
Jag skulle vilja påstå att det sätt på vilket humorn utövas i Sverige är en av många bidragande orsaker till varför den svenska rasismen och nazismen är så utbredd. Rasismen i Sverige har allt för länge fått gömma sig bakom vapnet ”man får skämta om allt”.
Jag ska vara ärlig. Ingen kan ha undgått de rasistiska hatbrotten i Trollhättan förra veckan. Där två oskyldiga liv togs med uppsåt att döda just på grund av den etnicitet offren har. Jag tror att Anton Lundin-Pettersson, den 21-åriga mördaren, i yngre år var precis som de vita killarna i min klass när jag gick på högstadiet, besatt av en ideologi som ser ner på andra människor under täckmanteln att det ”bara är på skämt”. Det trappades inte upp till att bli en klar och riktad handling för att han var en ensamvarg, utan för att han hade ett helt samhälle som godkänner ideologin genom att normalisera högerextrema politiska vindar. Ett samhälle där humor-Sverige aldrig kan ifrågasättas på riktigt.
Därför ber jag er Sverige att från och med denna Halloween inte upprepa dessa rasistiska fenomen, jag ber er istället att hjälpa oss att få tillbaka det utrymme som vi nu berövats i och med att Ahmed Hassan och Lavin Eskandar mördats. För vi har föräldrar i det här samhället som är rädda för att gå med sina barn till skolor, vi som rasifieras går med en klump i magen till jobbet och flyktingar som kommit hit vet inte längre om det finns en framtid för dem i landet på grund av alla de flyktingboenden som satts i brand och en politik som vill ge dem ett tillfälligt i stället för permanent uppehållstillstånd. Garantierna har raderats.
Det vi behöver allra minst nu är skämt som spär på den falska illusionen om att vi skulle vara på ett visst sätt på grund av hur vi ser ut. Vi behöver ett Sverige där representation och inkludering av oss är A och O, för våra liv har i offentligheten varit ett skämt, som på bioduken och sedan går vi alla hem. Skolattacken i Trollhättan påminde oss på ett oförlåtligt sätt om vilken samtid vi lever i, där det tydligen är okej för terrorister att husera, därför att vapnet humor skyddar precis allt med sin sköld.
