För 15 år sedan antogs FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, men fortfarande är kvinnors deltagande i fredsförhandlingar märkbart begränsad. I Colombia, där världens längsta interna konflikt nu kan komma att få ett slut fanns inte en enda kvinna vid förhandlingsbordet när fredsprocessen började 2012. Efter massiva protester släpptes ett fåtal kvinnor in, och kraven på att få medverka fortsätter, konstaterar Ines Chadi och Paulina Nybratt Sandin från Kristna fredsrörelsen.
Det finns en överhängande fråga gällande fredsprocessen i Colombia: var är kvinnorna? Trots att det skapats en genuskommission i Havanna lyser kvinnorna med sin frånvaro vid förhandlingsbordet mellan den colombianska staten och Farc-gerillan. I dag finns enbart två kvinnor bland de statliga fredsförhandlarna, Nigeria Rentería María och Paulina Riveros Dueñas, som inkluderades i processen först i slutet av 2013. Kvinnorna bland Farc-gerillans representanter är också få och representeras framförallt av Tanja Nijmeijer och Victoria Sandino. Dock är Colombia inte ett undantag. Enligt en studie från 2008 som studerat 33 olika fredsprocesser var enbart fyra procent av deltagarna kvinnor. Vi har talat med människorättsorganisationer i Colombia och frågat hur de ser på kvinnans roll i fredsprocessen och varför hon är viktig i en övergångsrättvisa.
– Både från den colombianska statens och gerillans håll har kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna mest inkluderats som en kvot; deltagandet har varit begränsat och förminskats förutom gällande de teman som anses tillhöra kvinnan, säger Gabriela Díaz Montealegre, från rörelsen Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad (Ungefär: Söner och döttrar för minnet och mot straffriheten). Enbart i den punkt i fredsförhandlingarna som berör konfliktens offer har det funnits en tydlig majoritet kvinnor närvarande.
Att de colombianska kvinnorna känner sig uteslutna från förhandlingarna är uppenbart och de menar att bristen på intresse för att inkludera kvinnor kommer att leda till ett bristfälligt fredsavtal, där bland annat kvinnors och civilsamhällets rättigheter inte tas i beaktande. Fanny Rosmira Salas, från den etno-territoriella organisationen Cocomacia som varit med i fredsförhandlingarna på Kuba säger:
– Det ligger först och främst i vårt intresse att det blir fred eftersom vi lever och verkar i de verkligt krigsdrabbade zonerna, men ändå är det vi som är minst involverade i fredsprocessen.
Patriarkatet i kriget och i freden
För att förstå vilka som exploaterats i processen gäller det att se vilka som medverkat menar Díaz och förklarar vidare:
– De män som har medverkat har inte varit vilka män som helst. De har varit män som staten och gerillan ansett vara nyckelaktörer i den väpnade konflikten, något som också skapat en hierarki bland de röster som förhandlar.
Isabel Zuleta, från rörelsen Rios Vivos Antioquia, menar att kriget och militären – och därmed också fredsavtalet – är uttryck för machismo (manschauvinism).
– Ingen av punkterna är skrivna av kvinnor, eller för den diskurs som vi kvinnor vill. Politiken fokuserar istället enbart på militären. För mig är militären likställd med machismon. De tar inte med genus i beräkningen.
Många kvinnor i Colombia menar på samma sätt att det är den patriarkala logiken som existerar i landet som tydligt reproduceras inom fredsprocessen. De roller och röster som inte ansetts vara viktiga i samhället har också exkluderats från förhandlingsbordet och likt många andra processer för social förändring i Colombia som blockerats, begränsas också kvinnors deltagande då det skulle innebära en förändring av det patriarkala systemet.
– Männen med makt som sitter vid förhandlingsbordet kommer därför att försvara sin position och privilegier; de kommer förhindra att en förändring sker och att deras privilegier bryts ner, säger Juan Ruiz Celis från Hijos e Hijas. Feminismen anses vara ett rebelliskt uppror i Colombia som likt gerillan ska tystas ned. Ett sätt har varit det strategiska användandet av sexuellt våld i konflikten.
”Vi föder fred”, under en fredsdemonstration i Colombia den 9 april i år (Foto: Ines Chadi)
Sexuellt våld som krigsmedel
Colombias 50-åriga konflikt visar på hur kvinnokroppen använts som militärt mål. Ett exempel är massakern i El Salado år 2000 där flera kvinnor utsattes för våldtäkt och pålning genom vaginan: en strategi med baktanken att kvinnokroppen skulle känna en smärta relaterad till att vara kvinna. Det beräknas att cirka en halv miljon kvinnor utsattes för sexuellt våld mellan åren 2000-2009 inom landets väpnade konflikt.
”Våldtäkterna, tvångsprostitutionen, tvångsgraviditeterna, tvångssteriliteten, det påtvingade omhändertagandet av familjer och ekonomi har fram tills nu osynliggjorts i Colombia och visar tydligt vad regeringen prioriterar”, menar Díaz.
Det sexuella våldet har använts som militär strategi för att bryta ner samhället genom att utnyttja det patriarkala systemet.
– Genom att kränka kvinnorna kränker man även männen, då de inte lyckas skydda kvinnan såsom den machistiska kulturen begär. Detta bryter ner både männen och kvinnorna; hela samhällsstrukturen, säger Zuleta.
Människorättsförsvarare förklarar också det strukturella våldet mot kvinnorna i termer av övergivelse och genom kvinnans påtvingade roll som den omhändertagande och skyddande. Som konsekvens av männens krigande, blev kvinnors roll att hålla ihop familjen och samhällsstrukturen. Salas berättar:
– Männen från landsbygden har mindre möjligheter än de från staden och det är dem de väpnade grupperna rekryterar, vilket lämnar kvinnorna ensamma som familjeförsörjare; det ställer stora krav på kvinnorna.
Utöver att kvinnokroppen utsätts för det strukturella våldet, finns också idén om det feminina som något som bryter mot de existerande maktstrukturerna i Colombia.
– Krigsstrategin att skapa feminina roller och sedan kränka personer via denna definition genom sexuellt våld är något som det knappt talas om i fredsprocessen, säger Ruíz och menar att även transpersoner och homosexuella kränkts genom samma logik och strategi.
– För att bli kränkt genom sexuellt våld i Colombia är det inte nödvändigt att ha en vagina; även män och barn våldtogs, alla som skulle kunna ha koppling till gerillan, fortsätter han.
För övergångsrättvisa: krossa machismon
Det finns en stor oro bland kvinnor inför vad som kommer hända under övergångsrättvisan och då de demobiliserade gerillasoldaterna kommer att återvända hem och in i det privata. Svårigheter kommer att uppstå för dessa män att erkänna att kvinnan, som i deras frånvaro haft den principiella rollen som samhällsbärare, något som krockar med hur maktrelationen såg ut innan de begav sig ut i krig.
– Inom övergångsrättvisan talar man enbart om konsekvenserna och åtgärderna i det offentliga samhället men kriget har genomsyrat allt i Colombia, även den privata sfären, menar Díaz. Colombia har redan erfarenhet av detta då paramilitärerna demobiliserades 2007 där våld i hemmet tydligt ökade när de återvände till sina familjer.
Det är därför angeläget att kvinnor får berätta sitt perspektiv på kriget, varför det skedde och hur. Det är av stor vikt i en övergångsrättvisa, inte bara för att återställa offrets värdighet utan också för att undvika en återupprepning av den våldsamma historien. Att kvinnans röst tas på allvar och att hennes upplevelser erkänns leder till ett bevarande av det kollektiva minnet och en väg till upprättelse för konfliktens offer. Ruiz menar att det finns ett stort problem med att konfliktens offer och deras sorg individualiserat, genom att behandla dem som enskilda fall i fredsförhandlingarna. Ruiz förklarar att det talas inte om den kollektiva sorgen i samhället och hur denna kan medföra något som en del av en förändring för Colombia inom kontexten av övergångsrättvisa.
– Statens institutioner lägger ingen vikt vid lagar som behandlar kvinnors rättigheter. Det saknas politisk vilja, säger Yenny Palacios Romania från Cocomacias genuskommision. Dock är detta ingenting som stoppar colombianska kvinnor från att fortsätta kräva sin plats i samhället och freden. Zuleta uttrycker det många kvinnor känner:
– Det råder just nu en stor osäkerhet för oss kvinnor i och med freden men vi kommer att fortsätta kämpa för att de inte ska tysta oss. Vi kämpar för att det inte ska hända igen.
Fastän kvinnor inte fått ta del av det officiella fredsavtalet och utformandet av en övergångsrättvisa, är det viktigt att nämna de kvinnoorganisationers roll och initiativ som varit tydliga bidrag till samhällets numera positiva föreställning om fred i Colombia. Som Zuleta säger:
– Det dagliga arbetet för freden sker inte i Havanna utan i Colombia där kvinnor kämpar varje dag.
Ett exempel är Cumbre Nacional de Mujeres y Paz där 400 kvinnor från nio olika kvinnoorganisationer föreslog idéer och initiativ för fred, som bland annat en statlig institution som enbart behandlar frågor som rör kvinnan för att följa upp implementeringen av fredsavtalet.
Det måste öppnas upp verkliga möjligheter för delaktighet för kvinnan i samhället och det politiska och rättsliga systemet. Det strukturella våldet mot kvinnan kommer inte att försvinna i och med ett fredsavtal menar Zuleta och säger:
– Vi lever i en maskulint styrd värld och därför finns det ingen fred om inte machismon krossas.
Likaså menar Díaz att om det inte sker en omstrukturering av de patriarkala systemet efter fredsavtalet kommer kränkningarna mot kvinnan fortsätta.
