Första scenen är genial. Patienten ligger och berättar om sin livskris. Terapeuten frågar: ”Minns du när det började?” Hon svarar: ”2008, fast det kan ha börjat tidigare”. Terapeuten: ”När du säger att det skulle kunnat ha börjat tidigare, har du någon idé om när det skulle ha varit?” Patienten: ”Nja.... 1971, när USA släppte dollarn fri från guldreserven”.
De korta och långa sociala och politiska kontexterna till prekariatets särskilda form av mänsklig existens skisseras snabbt och effektivt i ett slående välskrivet manus utmärkt framfört av Sandra Medina och Nils Granberg. Välkommen till prekariatet belyser många aspekter av denna nya klass/livsform, inte minst dess fästpunkter i kroppen och psyket.
En mobiltelefons alarmklocka ringer. ”Signalen att du är behövd”.
Själva frågan om existensens mening får en särskild karaktär när en är en utbytbar vikarie i en arbetspool. Undersköterskan är tacksam över att hon åtminstone slipper undra varför hon finns i världen: ”Man lever för att hindra andra från att dö”.
Förändrad konstruktion av människan
Flexibilitetens ”frihet” är en livsegenskap och individualiteten är ett varumärke. I ens humankapital ingår det erotiska kapitalet till exempel i form av ett säljande leende som arbetsköparen ser som en tillgång. Varje mänskligt drag kan ge konkurrensfördelar i en värld förvandlad till ett evigt Hungerspel. I väntrummet till anställningsintervjun kondenseras problematiken: Det enda man kan göra är att ”vara sig själv” och hoppas på det bästa.
Handlingen är tät. Reflektionsutrymme skapas genom musikern Jaquline Ronneklews enigmatiska interventioner i kläder som hör till scenografins "bakgrund": märkliga blommor kring en kärnbombssvamp. Musikvideons syntax ekar den antika körens närvaro.
Marxisternas kritik mot att prekariatet skulle utgöra en ”klass” i marxistisk mening, en tendens som överskrider läromästarens beskrivningar av kapitalet, kommenteras i form av gäspningar.
Enda ögonblicket då träffsäkerheten svajar är när publiken interpelleras som om de inte tillhörde prekariatet. ”Sådana som ni. En som jag som är frilans. Ni som befinner er på rätt sida gränsen, som låtsas inte se, som håller käften”. Även om publiken inte hade som denna gång bestått av idel kulturarbetare – ett segment av befolkningen där tillhörighet i prekariatet är mer regel än undantag – utgår denna interpellation från en representation av patriarkatet som motpart till den normala fast anställda arbetaren som pjäsen annars problematiserar.
Välkommen till prekariatet är en tankeväckande och konstnärligt intressant undersökning kring en förändrad konstruktion av människan. En ”livskris” hos den som på samma gång åtrår och avkrävs en ”frihet” som är den speciella formen för dess livsegendom och utsatthet. Ska du bara se en enda teaterpjäs i år, se den här. Men då får du skynda dig. Välkommen till prekariatet spelas till och med 15 maj.
