Libyen har sedan 2011 drabbats av inbördeskrig och maktkamp. Terrorgruppen IS (Daesh) har därför fått stort handlingsutrymme i landet och hotar centralregeringen som allt mer tappar greppet. Civilbefolkningen drabbas hårt av inbördeskriget där olika väpnade milisgrupper är inblandade. Christine Petré har talat med en libysk kvinna på flykt undan oroligheterna, som förklarar vad som pågår i Libyen.
– För en vecka sedan skedde ännu ett attentat mot en skola i ett av områdena kontrollerade av Daesh (IS), förklarar en kvinna som flytt Libyen efter ett stort antal dödshot. Låt oss kalla henne Mona Daoud för hennes säkerhets skull. Den här gången lyckades de inte ta sig in i byggnaden, bomben sprängdes i stället i entrén, men skadade tre personer. Att attackera skolor är den senaste taktiken från terrorgruppen IS och dess radikala anhängare, menar Mona Daoud. Att transformera utbildningssystemet är en del i samhällsförvandlingen som bland annat inkluderar shariadomstolar med offentliga avrättningar.
IS-styrkor uppskattas i dag kontrollera områden i sex olika libyska städer, inklusive delar av huvudstaden Tripoli. I alla fall 13 olika radikala grupper har allierat sig med IS, enligt Mona Daoud. De delar nödvändigtvis inte alla åsikter men har ett gemensamt mål: Ett shariasamhälle.
Nyligen skedde även vad som misstänktes vara ett annat försök till attentat mot en skola. Då var det en niqabklädd person som ville ta sig in på området med två väskor. Personen nekade till att visa sitt ansikte och vägrade visa vad väskorna innehöll. När personen inte blev insläppt flydde hen i stället. Skolan befarade att väskorna var fyllda med sprängämnen. Situationen för invånarna som lever under IS-kontroll i Libyen fortsätter att försämras, förklarar en orolig Mona Daoud, som fortfarande har sin familj kvar i landet.
– Min pappa vägrar lämna, berättar Mona Daoud som försökt övertala honom och resterande familjemedlemmar att fly. Hennes syster har svårare och svårare att avsluta sina studier, i dag är hennes skola för det mesta stängd och det är svårt för henne att lämna huset.
– Hon är bara hemma på sitt rum och tittar på tv, förklarar Mona Daoud som tidigt demonstrerade mot före detta diktatorn Muammar Gaddafi. Efter revolutionen lade hon sin tidigare karriär på hyllan och blev journalist. Hon debatterade och utmanade radikala extremister.
– Då och då kom en och annan dum fatwa som var riktad mot mitt arbete, säger Mona Daoud trotsigt.
Olidlig vardag
Dödshoten blev till vardag. Till en början behöll hon lugnet och revolutionens hopp levde men i takt med att militanta islamistiska grupper började vinna mark, började hennes jobb bli svårare och svårare att uträtta. För henne var droppen när en nära kollega och vän mördades strax innan de skulle mötas för att diskutera kritik mot Ansar al-Sharia, en milisgrupp som förordar införandet av sharialagar. Då hade redan Mona Daoud utsatts för dödshot via sms och brev, bombattentat utanför sitt hem, bilrammning och förtal. Hennes vardag blev olidlig, hon kunde inte lämna huset. Det här var i september 2014. Sedan dess lever hon på flykt, under ständigt hot. Dels är hon rädd för att radikala libyer ska få nys om hennes nuvarande adress, dels är hon rädd för att hennes familj, framförallt sin pappa, ska få kännedom om hennes livssituation.
– Om pappa visste var jag var skulle han komma och hämta mig, förklarar Mona Daoud och tillägger, ingen tvekan. Väl hemma i Libyen skulle hon dödas, det vet hon med säkerhet.
I dag är det bara några enstaka vänner som känner till hennes adress och det är en och en halv månad sedan hon hade kontakt med sin familj.
– Det har med betydelsen av en persons rykte att göra, förklarar hon. Att jag lever ensam i en lägenhet det är inte acceptabelt.
Därför är hon nu ständigt på resande fot, en månad här och en månad där.
Mona Daoud är ledsen över sitt lands misär, men påpekar att delar av det libyska samhället alltid varit konservativt och utsatts för långvarig social, ekonomisk och politisk försummelse. Hennes pappa ville till en början inte acceptera hennes val av yrke, lärare ansågs vara bättre lämpat för en kvinna, men hon ville inte bli lärare. Till slut tvingades hennes pappa ge med sig.
Hårfrisörer som måltavla
Ett märkbart skifte i IS-kontrollerade områden var när den radikala extremistgruppen gav sig på frisörerna. En av dem fick först ett skriftligt hot: ”Om du inte stoppar verksamheten så hamnar du i helvetet. Vi bombar dig!” stod det skrivet. När kvinnan som ägde salongen trotsade hotet blev det till verklighet. En kund placerade en sen eftermiddag en bomb under en av kundernas stolar. En skadades och resultatet: Hårfrisörerna stängde.
– Folk är så rädda nu! utbrister Mona Daoud. Det är precis det som är deras taktik.
I dag är det inte många aktivister kvar i Libyen, många lever i grannländerna Egypten, Tunisien eller Turkiet. Livet som kvinna under IS-kontroll är begränsat. Det går inte att röra sig utanför hemmet utan en man som följeslagare. Innan IS tog kontroll kunde kvinnor köra bil men i dag är det för riskabelt, man skulle bli angripen, förklarar Mona och berättar att bilbomber blivit en del av vardagen. Niqab är ett måste, men trots det finns det de kvinnor som trotsar klädkoden och endast bär slöja som täcker håret.
Under en lång tid förespråkade Mona dialog men i dag är många libyer utmattade, förklarar hon, man har försökt att stå upp så många gånger men orken börjar ta slut. Jag frågar om hon gett upp sina dialogförsök.
– Ja, svarar hon, vi har försökt allt. I stället behöver befolkningen mobilisera sig mot IS menar hon. Folket behöver allt stöd från internationella aktörer som de kan få.
Mona Daoud är inte heller en supporter av general Khalifa Hiftars krigskampanj mot terrorismen, i stället kallar hon den kontraproduktiv.
– Man kan inte bara döda alla anhängare av det Muslimska brödraskapet. Det är ju nästan hälften av befolkningen, utbrister hon.
Om hon fick önska sig en sak, vad skulle hon önska?
– Att mitt land respekterade de mänskliga rättigheterna, säger hon med litet hopp i rösten.
