Forskning visar att gruppen ensamstående mödrar med barn missgynnas systematiskt. Socialtjänsten utgår från att riksnormen är ett tak i stället för ett schablonbelopp och sällan tas hänsyn till individuella behov. Regeln är att alla får lika lite. I dag inleder Feministiskt Perspektiv en artikelserie i om försämringen av försörjningsstödet som har pågått i trettio år.
– Ensamstående mammor har diskriminerats i decennier och att ett slags hushåll så systematiskt missgynnas är djupt opassande. De svenska socialförsäkringarna är, lite hårdraget, gjorda för att bistå vita heltidsarbetande män. Det säger Hugo Stranz, forskare på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.
– Nästan var fjärde ensamstående kvinna med ett eller flera barn får socialbidrag och hälften av dem beviljas inte det belopp riksnormen fastställer, fortsätter han.
Riksnormen som infördes 1998 är ett schablonbelopp som fastställs av regeringen. Det ska täcka de vanligaste hushållsutgifterna. Beloppet varierar, bland annat beroende på typ av hushåll.
– Våra studier visar att risken att inte få full norm är dubbelt så stor i Malmö, jämfört med Stockholm, och i Göteborg är risken femtio procent högre, säger Hugo Stranz.
Det betyder att två av tio klienter i Stockholm inte får full norm, tre av tio i Göteborg och fyra av tio i Malmö.
Har fallit i glömska
I förarbetena till socialtjänstlagen uttrycks det tydligt att det ekonomiska biståndet, förutom att räknas upp i takt med höjda priser, ska följa utvecklingen i levnadsstandard hos befolkningen i stort.
– Det föll snabbt i glömska, säger Åke Bergmark, även han vid institutionen för socialt arbete i Stockholm. Idag är normen för ett ensamhushåll 3 880 kronor, följer man standardutvecklingen borde den vara 5 600 kronor. Räknar man dessutom med de utgiftsposter som togs bort när riksnormen trädde i kraft blir summan 6 914 kronor.
För hjälp med sådana kostnader, exempelvis möbler och husgeråd, krävs separat ansökan och kommunerna har blivit alltmer restriktiva i sina bedömningar.
Köpkraften har stadigt försämrats
Under 2011 genomförde socialstyrelsen en rikstäckande kartläggning av kommunernas lokala riktlinjer avseende ekonomiskt bistånd. I fokus för studien låg hur kommunerna tolkar begreppet skälig levnadsnivå och hur väl den överensstämmelser med socialstyrelsens allmänna råd om ekonomiskt bistånd. Resultatet var att kommunerna använde riksnormen som måttstock, i strid med socialstyrelsens riktlinjer. I vissa fall fanns också speciella skrivningar som uppmanar till återhållsamhet med bidraget.
Åke Bergmark har analyserat normens utveckling i fasta priser, som ger en mer rättvis bild av förändringar i köpkraft. Han studerade också normutvecklingen i relation till de disponibla inkomsternas utveckling.
– De som får socialbidrag idag är relativt sett fattigare än de som fick bidrag 1985, säger Åke Bergmark. Värdet på dagens norm motsvarar mindre än nittio procent av den dåvarande.
När socialtjänstlagen trädde i kraft i början av 1980-talet var tanken att det ekonomiska biståndet skulle ge ekonomisk täckning under en kortare period. Så har det inte blivit.
Beroendet har ökat
– Finanskrisen tidigt 90-tal gjorde att gruppen som fick sin försörjning genom socialbidraget ökade dramatiskt och, med vissa variationer, har den legat på sex procent av befolkningen sedan dess, Hugo Stranz. Däremot har den genomsnittliga bidragsperioden ökat löpande och är idag 6,6 månader jämfört med strax över fyra månader i början av 1990-talet.
Socialtjänstlagen är en ramlag, inte en rättighetslag, så kommunerna har frihet att själva fylla begreppet ”skälig levnadsnivå” med innehåll. En riktlinje är att jämföra med vad en låginkomsttagare på orten kan kosta på sig.
– Det här är en arbetsmarknadspolitisk fråga, säger Hugo Stranz. Om vi tillåter redan låga löner att bli lägre och människor till följd av det måste ha flera jobb för att klara sig, ja, då är inte jämförelsen längre relevant.
Utsattheten stor bland ensamstående mödrar
Enligt Stranz har de ensamstående mödrar som får ekonomiskt bistånd marginaliserats systematiskt, alldeles oavsett färg på regeringen och han har hittills inte sett någon politisk vilja att vända utvecklingen. Han vill också understryka att den ekonomiska utsattheten bland ensamstående kvinnor med barn är minst dubbelt så stor, eftersom det i varje hushåll finns minst ett barn.
Marginaliseringen gäller förstås även andra grupper som får ekonomiskt bistånd.
– Kanske är det så, säger han, att det är mer politiskt gångbart med en starkt marginaliserad grupp än vad en ökad inkomstutjämning skulle vara.
Behövs det en ny socialtjänstlag eller ska staten ta över det ekonomiska biståndet?
– Nej, professionalisera socialsekreterarna och ge dem verktyg och villkor att sköta sitt arbete. Dessutom behövs någon form av incitament riktat mot kommunerna så att de sköter sitt uppdrag.
